Göran Palm, Ett år på LM

”Den härskande klassens tankar är under varje epok de härskande tankarna, d.v.s. den klass, som är den härskande materiella makten i samhället, är samtidigt dess härskande andliga makt”. Så skrev Marx i Den tyska ideologin. Och i Kapitalet analyserade han sedan den grundläggande klassdynamiken i det kapitalistiska samhället, nämligen kapitalisternas exploatering av det merarbete (i form av mervärde) som utförs av arbetarklassen. Om Marx hade rätt – vilket jag tror att han hade – dominerar kapitalisterna alltså inte bara ekonomin, utan även tänkandet. Och grundbulten i den kapitalistiska ideologin är att kapitalismen inte alls präglas av någon exploatering, d.v.s. att Marx klassanalys är en missuppfattning.
Detta är en av de viktigaste anledningarna till att det är besvärligt att skriva om klass. Om den dominerande ideologin hävdar att klass inte finns är det ju svårt att hävda motsatsen. Men det finns också andra orsaker till denna svårighet – exempelvis att klass länge var ett ganska ovanligt litterärt motiv och att det därför inte utvecklats några litterära konventioner för att skildra fenomenet.
Det är mot denna bakgrund som Göran Palms rapportbok Ett år på LM (1972) ska läsas.
Där redovisar Palm – som titeln antyder – det han upplevt när han under ett år arbetade som monteringsarbetare på LM Ericssons fabrik i Midsommarkransen. Han tolkar genomgående sina erfarenheter utifrån den marxistiska övertygelsen att arbetarklassen exploateras av kapitalisterna, men han ägnar också stort utrymme åt att reflektera över de problem man ställs inför när man vill skriva om detta klassförhållande.
Exempelvis skriver han mycket om de fördomar som finns om arbetare. Mot dessa ställer han gång på gång påståendet att arbetarna faktiskt är människor, individer. Men samtidigt betonar han att ”de som arbetar i produktionen inte bara är unika personligheter utan också delar av ett kollektiv, en kast, en exploaterad klass” (s. 100).
För att kunna skriva om klass måste man alltså först röja undan en massa ideologiska fördomar. Men Palm tycks också mena att man måste bryta med de traditionella skönlitterära greppen för att komma åt fenomenet klass – att rapportbokens dokumentarism är ett bättre verktyg än den traditionella romanens gestaltning för att komma åt den klassverklighet som döljs bakom den kapitalistiska ideologins dimridåer.
Resultatet av dessa funderingar blev en milstolpe i den svenska arbetarlitteraturens historia.