Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink publicerades 1970, efter att författaren vunnit första pris i en romanpristävling. Den handlar om författarens liv som ensamstående tonårsmor, underbetald och hårt arbetande städerska, storläsare och politisk tänkare. Men mest av allt handlar den om litteratur och klass. (Åtminstone är det framför allt det som jag fäst mig mest vid.)
Eftersom berättaren i Ekelöfs rapportbok är storläsare uppehåller hon sig ofta vid frågor om litteratur. Framför allt skriver hon om de svenska arbetarförfattarna, till vilka hon hyser ”stor klockarkärlek” (s. 138).
De tillskrivs bl.a. förmågan att göra frågor om klass synliga. Om Harry Martinsons Vägen ut skriver berättaren exempelvis att författaren i den boken talar om ”ångest, och i synnerhet den fattiges ångest” och att hon ”förstod det stycket så bra” (s. 20).
Utanför litteraturen tycks det dock vara svårt att behandla dessa saker: ”Ibland önskar jag mig få tala med honom [Harry Martinson] eller Fridegård. Men hur skulle den pratstunden bli. Jag kan inte tala med någon, tycker det är väldigt svårt att uttrycka det jag vill säga. I mina tankar diskuterar jag med många personer och då går samtalen flytande lätt, men då jag ska prata i verkligheten låser sig tankeapparaten definitivt” (s. 20).
Detta kan läsas som en kommentar om arbetarlitteraturens funktion – att den gör det möjligt att fundera över saker som inte får något större utrymme i vardagsoffentligheten, särskilt saker som har att göra med fattigdom och klass.
Och kanske ska det också ses som en kommentar till Ekelöfs eget skrivande. Kanske vill hon med Rapport från en skurhink göra samma sak som de äldre arbetarförfattarna, nämligen bidra till att göra frågor om klass och fattigdom synliga.
I denna riktning pekar inte minst en episod i boken som skildrar berättarens funderingar om klasskampen i offentligheten: ”Tidningen Vi har i sina spalter varje ex. haft någon som skrivit ’Veckans dagbok’. Alltid har det varit en viss sorts människor som skrivit. Idel. ädel adel. Eliten i samhället. Jag har läst de där ’dagböckerna’, och undermedvetet har jag väl tänkt att det är sällan någon arbetare får yttra sig i tidningarna” (s. 72). Eftersom Rapport från en skurhink är just en ”dagbok” som skildrar en arbetares upplevelser tematiserar Ekelöf här sitt litterära projekt – att i offentligheten bidra med ett annat klassperspektiv än det gängse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar