tag:blogger.com,1999:blog-5198058891686270341.post1418314111377525101..comments2023-12-23T20:37:28.152+01:00Comments on litteratur och klass: Rapport från GöteborgMagnushttp://www.blogger.com/profile/00839061876293845069noreply@blogger.comBlogger2125tag:blogger.com,1999:blog-5198058891686270341.post-10409792132918538152010-03-19T11:01:43.615+01:002010-03-19T11:01:43.615+01:00Hej! Jag heter Kristofer Andersson och är redaktör...Hej! Jag heter Kristofer Andersson och är redaktör för UR Samtidens webbsatsningar. VIll bara göra er uppmärksamma på att hela föredraget finns att se i UR Play - här: http://ur.se/Vuxen/Forelasningar/Smapuffar-i-mitten/Invandrarna-Var-tids-arbetare/Kristofer Anderssonhttp://ur.se/ursamtidennoreply@blogger.comtag:blogger.com,1999:blog-5198058891686270341.post-48924099458523291982010-02-07T12:47:39.161+01:002010-02-07T12:47:39.161+01:00Jag vet inte om du lyssnat på Ulf Lundell, men han...Jag vet inte om du lyssnat på Ulf Lundell, men han brukar ibland kallas för en modern arbetarförfattare. Jag har skrivit en text om en sång som finns med på hans cd "club zebra".<br />Det skulle vara kul om du ville lyssna på sången (på spotify kanske) och delge dina tankar kring sången. Jag kan se möjligheterna att analysera/tolka den utifrån ett kön, klass, etnicitetsperspektiv. "Hon"<br />Ett av samtidens allra grymmaste epitet är "desperat". Man kan höra det på krogen framåt stängningsdags. Inte han, säger väninnorna till varandra: "Han är ju desperat." <br />Att vara desperat innebär alltså att man tydligt - alltför tydligt - röjer sin längtan, kåthet och/eller ensamhet. Det är det värsta man kan göra. Blotta sig sådär patetiskt och bortom all självkontroll. Ju mer desperat man är, desto större är sannolikheten att man får gå ensam hem. <br />Just desperation är något Ulf Lundell undersöker i sången "Hon" på skivan "Club Zebra".<br />Berättarjaget ser hur "Hon" kommer in tillsammans med sitt sällskap på krogen/restauranten? Han sitter tyst och studerar henne på avstånd. Kväll efter kväll samma sak. Hon finns i hans tankar natt som dag och lämnar honom aldrig i fred. Han är övertygad om att han skulle kunna ge henne allt det hon vill ha om hon bara ville ge honom en chans, men hur ska hon kunna göra det när han aldrig törs säga något till henne. Det förefaller vara en man med ett alltför stort hjärta och hängivelse i en tid då förhållandena ska vara väl övervägda och coola. Ett slags fickförhållanden som kan plockas fram ur fickan när man har bruk för dem. Så att man får full lycka och inga bekymmer. Kanske känner lyssnaren sympati för berättarjaget som så uppriktigt blottlägger sin desperata längtan efter kvinnan ifråga. Oavsett vad så verkar Lundell vilja komplicera bilden något. Så i mitten av sången förändras stämningen, temperaturen i den redan heta latinoinspirerade musiken höjs ytterligare och kulminerar i ett hetsigt och febrigt gitarrsolo.<br />Lundell driver desperationen, längtan, och ensamheten hos sitt berättarjag ytterligare ett steg och visar vad som kan ske hos en person som tvingas gå hem ensam kväll efter kväll. Desperationen övergår i en okontrollerbar besatthet. Riktigt obehagligt börjar det bli i slutet av sången: "Måste ha henne om jag så ska ta henne. Jag har den här svarta rösten i mitt blod som viskar Ta henne!" <br />Och nu är bilden av den där mannen en helt annan. Är det en stalker och/eller en presumtiv våldtäktsman som väntar på rätt tillfälle ? Något svar ges inte. Det intressanta i sången är glidningen ifrån det normala tillståndet av längtan och hur det genom isolationen förskjuts och börjar anta allt otäckare former.Magnus Jhttp://www.alba.nunoreply@blogger.com