Bokslut från LM

Göran Palms Bokslut från LM (1974) är en fortsättning, eller uppföljning, av rapportboken Ett år på LM (se blogginlägget från 7 januari).
Liksom i den tidigare boken kritiserar Palm här det moderna industriarbetet ur ett marxistiskt perspektiv – närmare bestämt kritiserar han den alienation som orsakas av vad Marx kallade arbetarklassens ”reella underordning” under kapitalet, d.v.s. den underordning som har sin grund i att kapitalisterna bestämmer över produktionsprocessen – samtidigt som han tematiserar sin ambition att som författare gå i kamp med den dominerande ideologi som skymmer klassorättvisorna.
Palms viktigaste tes är att den svenska arbetarrörelsen gett upp kampen om att göra arbetslivet mänskligt för att istället satsa på att arebtarna ska ha det bra när de inte jobbar (genom längre semester, högre lön etc.). Och som alternativ ställer han upp idén att arbetarna borde kräva självstyrande avdelningar på industriarbetsplatserna.
Detta är naturligtvis intressanta saker, men ännu intressantare är Palms funderingar om hur litteraturen kan användas för att bekämpa klassorättvisor.
Enligt Palm är det ”stora bekymret för den samhällskritiske författaren […] inte alls att de flesta missförhållanden är oupptäckta utan att de är så grundligt upptäckta att de har blivit invanda” (s. 75). Alltså är uppgiften inte ”att upptäcka nya problem utan att upptäcka de gamla på nytt. Att se dem med nya ögon, som det heter. Att hitta en angreppsvinkel som får det att se ut som om detta inte vore skildrat förut. Ett sätt att tala som gör missförhållandet lika tydligt och angripbart som det tedde sig från början, rakt igenom alla de tjocka lagren av vana och vanmakt” (s. 76). För att lyckas med detta krävs ”retorisk fantasi”: ”Nya fakta kan ibland åstadkomma denna livgivande effekt, nya forskningsmetoder, nya tankar, nya drastiska förslag till lösningar, en ny politisk situation. Men inom opinionsbildningen krävs framför allt retorisk fantasi, en oerhört underskattad egenskap, inte i det dagliga umgänget på arbetsplatser och skolor men just i den offentliga debatten” (s. 77). Med hjälp av denna retoriska fantasi kan man exempelvis synliggöra de orättvisor som arbetarklassen utsätts för: ”Under ytan tycks det hos många som står mitt i arbetet finnas en hunger efter beskrivningar och ord: efter ord som kan göra den upplevda verkligheten tydlig, efter ord som kan göra de upplevda villkoren gripbara. Många arbetare tycks vilja ha en text att gå till, därför att mycket av vad de vet eller har på känn gäckar deras egen formuleringsförmåga” (s. 105).
Detta program har sina rötter i en modernistisk litteratursyn och låter kanske litet daterat i våra postmoderna tider. Men frågan är om de senaste årens uppsving för arbetarlitteraturen (exemplifierat av bl.a. Susanna Alakoski, Åsa Linderborg och Kristian Lundberg) inte bidragit med just en dos ”retorisk fantasi” som hjälpt många läsare att sätta ord på en klassverklighet som det länge varit svårt att tala om?