Isaksson har intervjuat några arbetare som ger tämligen olikartade beskrivningar av hur det är i den svenska industrin. Men han delar också med sig av sina egna iakttagelser och funderingar. Det han skriver är ofta både välformulerat och insiktsfullt. Och påfallande ofta får hans resonemang ett självreflekterande drag. Författaren Isaksson tycks nämligen ha funderat en hel del på förhållandet mellan litteraturen och den verklighet litteraturen försöker skildra.
Detta kommer till uttryck redan i bokens inledning, där språk och språkbruk snabbt hamnar i centrum för uppmärksamheten. Isaksson beskriver där hur man kan läsa en fabrik som ett slags text. Han skriver om ”de flesta industriföretag” kringgärdas av ”ett gunnebostängsel, plastförlagd eller elförzinkad ståltråd i ett förbjudande nätmönster”, som förutom att fylla pratiska funktioner även utgör ”företagets ansikte utåt” och markerar ”reviret, platsens karaktär av privat område” (s. 9).
Han analyserar också det språkbruk som används i fabrikerna och konstaterar att detta präglas av en kylig och distanserad ton och att han uppfattar det som ”nedlåtande” eftersom det beskriver arbetaren ”som en bruksvara som arbetsgivaren fritt kan förfoga över” (s. 10). Dock konstaterar han även att detta språkbruk mest ”vittnar om en inställning som varit rådande [min kursiv.]” och att det håller på att försvinna eftersom det ”stör det goda intryck som de flesta företagare idag beflitar sig om att göra”: ”I dag har kaserngårdsstämmorna praktiskt taget tystnat inom svenskt arbetsliv. I stort sett råder det en hygglig samtalston mellan befäl och underlydande, och jämfört med sina kollegor i utlandet är våra industriledare socialt progressiva” (s. 10). Men att arbetsgivarna försöker göra ett gott intryck ändrar inte på grundläggande fakta, nämligen att de svenska storföretagen har en tydlig ”prägel av klassamhälle”: ”Arbetare betraktas, trots du-reformer, företagsdemokrati och försök med självstyrande grupper, som sämre folk” (s. 10).
Även om Isaksson skriver bra är det dock Jean Hermanssons fotografier som gör Nere på verkstadsgolvet till en riktigt bra bok. Varenda ett är nämligen ett konstverk, samtidigt som de också tydligt visar hur det kunde se ut i svensk industri kring 1970.
Japp det där är en bra bok. Du har ju en hel del mattnittigt på din blog. Nya läsuppslag mm. Gött mos. Vi har en liten wiki där vi även delvis sysslar med arbetarlitteraturen. Kanske kan ge nåt uppslag. Kolla in vetja.
SvaraRadera