Rapport från Göteborg

Igår deltog jag i ABF Göteborgs seminarium "Den andra arbetaren" tillsammans med Susanna Alakoski, Azar Mahloujian, Andrzej Tichý och Aleksander Motturi. I tre timmar pratade vi om litteratur och om stereotyperna "invandraren" och "arbetaren" inför en stor publik. Dessutom var utbildningsradion på plats och filmade. Ska bli intressant att se om vi dyker upp i rutan någon gång...

Nedan följer ett kort sammandrag av mitt anförande:

I presentationen av dagens seminarium står det såhär:

”Arbetaren och invandraren har blivit stereotyper i offentlighetens dramaturgi av klassificering, sortering och värdering. Är invandrarna rentav vår tids nya arbetare? Den s.k. invandrarlitteraturen vår nya arbetarlitteratur? Eller har vi missuppfattat alltsammans?”

Lägesbeskrivningen tycker jag är korrekt. Invandraren har sannerligen blivit en stereotyp i offentligheten. Och samma sak gäller arbetaren. På senare tid har stereotypen arbetaren dock allt mer kommit att kopplas ihop med stereotypen invandraren. Och det är detta som lett till att invandrarna kommit att betraktas som vår tids arbetare och till att den s.k. invandrarlitteraturen uppfattats som vår nya arbetarlitteratur. Så frågorna i presentationen kan alltså besvaras jakande. Och det gäller även den sista av dem: Ja – vi har missuppfattat allting.

Om den här missuppfattningen har jag skrivit i min senaste bok, Den föreställda mångkulturen.

Bokens titel syftar på att vi under senare år allt oftare föreställt oss Sverige som ett mångkulturellt samhälle, ett samhälle där de viktigaste skiljelinjerna går mellan dem man kallar svenskar och dem som betraktas som invandrare. Den föreställnig skymmer bilden av Sverige som ett klassamhälle. Och det är detta som leder till sammanblandningen av arbetarlitteratur och sk. invandrarlitteratur – och till att vi alltså missförstår alltsammans.

När etnicitet skymmer klass blir en effekt att litteratur som skulle kunna betraktas som arbetarlitteratur istället uppfattas som invandrarlitteratur. Exempel på detta hittar man i mottagandet av Susanna Alakoskis roman Svinalängorna. Den handlar om en massa olika saker, bl.a. om invandring, om Ystad, om kön, om ungdom, om alkoholism och om klass. Men när den recenserades i de stora dagstidningarna ställde recensenterna romanens skildring av finska invandrare i centrum för uppmärksamheten, medan skildringen av klass marginaliserades.

En annan effekt av den föreställda mångkulturen är att klass förvandlas till en kulturell kategori, till någonting som fungerar på samma sätt som fenomenet etnicitet. Och detta är anledningen till att sk. invandrarlitteratur ofta beskrivs som ett slags arbetarlitteratur. Det har bland annat hänt med Jonas Hassen Khemiris roman Ett öga rött, som beskrivits som del av den ”nya multikulturella arbetarlitteraturen”, trots att den nästan inte alls handlar om klass.

Dessa sammanblandningar av klass och etnicitet är problematiska på flera sätt. Ett problem är att de gör oss till sämre läsare. Att läsa Ett öga rött som en klasskildring är exempelvis inte särskilt fruktbart. Och om man missar klassperspektivet i Svinalängorna har man missat en viktig aspekt av den romanen. Men i förlängningen av dessa dåliga läsningar ligger också allvarligare problem, problem som är av politisk natur. För om klass osynliggörs, eller förstås som en kulturell kategori kommer vi inte kunna förstå de klassorättvisor som finns i samhället. Och om vi inte förstår dessa orättvisor kan vi inte heller göra någonting åt dem. Att betrakta invandrarna som vår tids arbetare och den s.k. invandrarlitteraturen som vår nya arbetarlitteratur är alltså verkligen att missuppfatta allting.