Sara Lidman, Gruva

Sara Lidmans och Odd Uhrboms (fotograf) Gruva (1968) är en så kallad rapportbok om förhållandena i LKABs gruvor i Svappavaara och Kiruna. Året efter att den publicerades gick gruvarbetarna ut i vilda strejker. Och Lidman anklagades av ledande företrädare för LO och socialdemokratin för att ha provocerat fram dessa stridsåtgärder.
Så var det antagligen inte. Böcker har sällan sådan påverkanskraft. Och strejker orsakas i allmänhet av helt andra saker än att arbetarna läst en viss bok.
Men den reformistiska arbetarrörelsen hade ändå anledning att vara sur på Lidman. Hon var nämligen en av de många arbetarförfattare som under decennierna efter andra väldskriget riktade stark kritik mot det socialdemokatiska samhällsprojektet genom att i litteraturen insistera på att det fanns klassorättvisor i folkhemmet.
Denna kritik uttrycks ofta väldigt explicit i Gruva. En av de arbetare hon intervjuat säger exempelvis såhär:

"I vårt system kan vi aldrig få det bättre än vi nu har det OCH VI HAR DET INTE BRA! Då får dom skryta inför utlandet så mycket dom vill om den svenska välfärden! Min våning är toppen och jag har badrum, vc och kylskåp. MEN DET ÄR INTE DET. [---] Det är det att jag, att vi, alla mina kompisar, varenda jobbare i hela Sverige är utestängd från samhället. Vi är ofria. Okunniga. Maktlösa" (s. 39).

Här utmålas stoltheten över det fantastiska folkhemmet som tomt skryt. Mot talet om höjd materiell standard ställs bilden av en arbetarklass som saknar makt. Och en liknande bild ger en annan av de intervjuade arbetarna:

"Sen får man ju inte glömma att det trots allt finns två grupper i vårt samhälle som lever på var sitt håll. Det är dom vanliga människorna och så dom som är finare. Det är den sistnämnda gruppen som utdelar orderna" (s. 28).

Fotografiet ovan är taget av Odd Uhrbom och ingår i Gruva.