onsdag 4 augusti 2021

IASS: Arbetarlitteratur och minneskultur, del 2

 Så har då även den andra sessionen om arbetarlitteratur vid IASS konferens i Vilnius (och på nätet) hållits.

Magnus Gustafson presenterade ett mycket intressant paper om arbetarlitteraturens "problem och möjligheter" i "en nyliberal tid", där han gjorde tankeväckande jämförelser mellan främst Jenny Wrangborg och Emil Boss, och dessutom jämförde dem med äldre arbetardiktare som Stig Sjödin.

Beata Agrell diskuterade med utgångspunkt i T. S. Eliots idé om det "objektiva korrelatet" hur tidiga arbetarförfattare som Maria Sandel, Dan Andersson och Karl Östman använde konkreta skildringar av arbete för att uttrycka komplexa arbetarklasserfarenheter.

Oscar Jansson pratade om Kristina Sandbergs romaner om hemmafrun Maj och resonerade bland annat om varför de inte tagits emot som arbetarlitteratur.

Kristian Lødemel Sandberg analyserade några av Kjartan Fløgstads romaner från perioden efter 1989 och argumenterade för att de beskriver hur traditionella manliga arbetarkollektiv löstes upp, men också försöker hålla minnet av den klassiska arbetarkulturen vid liv. 

Sammanfattningsvis måste man säga att den forsknings om presenterades var av hög kvalitet. Dessutom tycks det som att flera av forskarna försökte föra in arbetarlitteraturforskningen på (delvis) nya vägar. För det första hade konferensens tema – minneskultur –  uppenbarligen inspirerat flera att använda olika former av minnesteori för att anlägga nya perspektiv på arbetarlitteraturen. För det andra var det påfallande att flera av presentationerna kretsade kring litteratursociologiska frågeställningar – inte minst sådana som har med tilltänkt och verklig publik att göra, samt med hur arbetarlitteraturen beskrivits av litteraturforskare och kritiker. 

tisdag 3 augusti 2021

IASS: Arbetarlitteratur och minneskultur

 Just nu pågår IASS (International Association for Scandinavian Studies) 33 konferens, i Vilnius och på nätet. Temat är minneskultur, och två av sessionerna handlar om arbetarlitteratur.

Vid den första av dessa – som gick av stapeln vid lunchtid idag – presenterade Christine Hamm, Åsa Arping och jag papers.

Christine pratade om hur arbetarlitteraturen koms ihåg i den norska litteraturhistorieskrivningen. Hennes tes (som hon argumenterade väl för) var att arbetarlitteraturen ofta kopplas samman med en realistisk estetik och att det lett till att visa verk och författarskap osynliggjorts. 

Som exempel anförde hon Karen Sund. Hon skrev bland annat Kjærlighetens forvildelser: Arbeiderroman (1895) och Arbeiderliv (1901) men har inte kommit med i historieskrivningen om arbetarlitteraturen, eftersom hennes verk klassats som populärlitteratur.

Åsa presenterade ett paper om Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige (2012) och April i anhörigsverige (2015), med fokus på hur de tematiserar svårigheterna att minnas och berätta om traumatiska och skambelagda händelser. Särskilt intressant var hennes försök att ta hjälp av teorier från bland annat postkolonial litteraturforskning och forskning om så kallad vittneslitteratur för att förstå arbetarlitteratur. 

Själv pratade jag om hur Stig Sjödin förhöll sig till minnen och minnande i sin arbetardiktning. Bland annat argumenterade jag för att det finns skillnader mellan hans arbetarrörelsediktning och de diktsamlingar han gav ut på Bonniers, och som huvudsakligen vände sig till läsare som inte själva var arbetare.

Förhoppningsvis kommer våra papers att vidareutvecklas och så småningom publiceras i den antologi som vanligen ges ut efter IASS-konferenserna.

I morgondagens session om arbetarlitteratur väntar presentationer av Beata Agrell, Magnus Gustafson, Oscar Jansson och Kristian Lødemel Sandberg


torsdag 15 juli 2021

Recension på socialisterna.org

 Min bok Kampdiktare i folkhemmet:Arbetarpoeten Stig Sjödin har recenserats på webbplatsen socialisterna.org. För att läsa klicka här

tisdag 29 juni 2021

Intervju om Kampdiktare i folkhemmet i Kommunalarbetaren

 Jag har blivit intervjuad i Kommunalarbetaren om min bok Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Självklart är det kul att ens arbete uppmärksammas, och det är särskilt kul att det sker i Kommunalarbetaren, dels för att Sjödin publicerade sig där i flera decennier, dels för att jag efter att jag skrev boken studerat det litterära materialet i just den fackförbundstidningen. För att läsa, klicka här.

måndag 28 juni 2021

Brecht, Svendborger Gedichte

 2002–2003 bodde jag i Berlin. Sommaren 2003 tyckte jag att jag blivit tillräckligt bra på tyska och gick och köpte Brechts samlade verk. Sedan dess har jag läst och läst och läst...

Ganska ofta läser jag de så kallade Svendborger Gedichte, som Brecht skrev på 30-talet när han var flykting i Danmark. Några av dem – inte minst "En läsande arbetares frågor" och "Till de efterkommande" – är mycket kända. Andra har mer karaktär av politisk dagsvers, men är därför inte nödvändigtvis mindre intressanta. 

Huset i Svendborg där
Brecht bodde 1933–1938

Dikterna från Svendborg påminner om några saker som är typiska för Brecht:

1) Brecht är fenomenal som kritiker, men dålig på att föra fram ett positivt budskap. Hans disektioner av maktens språk är enastående, men när han får för sig att skriva hyllningsdikter till exempelvis Lenin eller till dem som byggde tunnelbanan i Moskva blir hans eget språk ofta klumpigt och glanslöst. 

2) Brecht vacklar ständigt mellan materialism och moralism. "Först kommer käket, sen moralen". Detta citat ur Tolvskillingsoperan uttrycker en tanke som Brecht flera gånger återkommer till. I Den heliga Johanna från slakthusen skriver han exempelvis att de fattiga saknar moral, men att de inte har så mycket annat heller, det vill säga att de inte är fattiga för att de är sämre än andra utan att de är sämre för att de är fattiga. I den första av Svendborgdikterna återkommer han till samma sak:


BEI DEN HOCHGESTELLTEN

Gilt das Reden vom Essen als Niedrig.

Das kommet: sie haben

Schon gegessen

 

[HOS ÖVERHETEN

Anses det ofint att prata om maten

Anledningen: de har

Redan ätit]


Samtidigt kräver Brecht ofta en oerhört hög moral av människorna. I Mor Courage låter han exempelvis den stumma Kattrin statuera exempel genom att offra sig själv för att rädda andra. I Svendborgdikterna uppmanar han flera gånger – från den relativt trygga exilen – tyskarna att göra uppror mot nazismen och att vända sina vapen mot officerarna. Och i dikten "An die Gleischgeschalteten" [Till de som rättat in sig i ledet] fäller han en hård dom över dem som inte vågar kritisera regimen för att de då skulle kunna förlora  sitt bröd.

3) Brecht är en oerhört intellektuell och politisk diktare. Men han är också rolig. Han skrev någonstans att om teatern inte kan roa så kan den inget annat heller (för då går ingen dit). Även i dikterna använder han humor för att få fram sitt budskap, exempelvis i "Abbau des Schiffes Oskawa durch die Mannschaft" [Besättningens nedmontering av skeppet Oskawa] som handlar om hur underbetalda sjömän ser till att ett skepp och dess dyrbara last förvandlas till skrot. Den slutar såhär 

 

[...] Jedes Kind, meinten wir

Konnte so sehen, daß unsere Löhnung

Wirklich zu klein gewesen war.

 

[På så sett, menade vi

Kunde till och med ett barn se

Att vi verkligen varit underbetalda.]

söndag 27 juni 2021

Klyftan, igen

Anna Bondestam
 Jag har just gjort någonting ovanligt. Jag har nämligen läst om en bok omedelbart efter att jag läst den för
första gången.

Boken i fråga är Anna Bondestams Klyftan, som jag skrev om här på bloggen igår. Jag tyckte att den var mycket intressant och gripande, och kunde inte sluta grubbla på den. Så jag läste den igen.

Efter den andra läsningen har jag sorterat mina tankar och uttryck litet. Inte minst har jag grunnat på titeln. Den täcker nämligen flera motiv och temata i romanen.

En av de klyftor som skildras är den mellan bardom och vuxenvärld. Huvudpersonen, Rut, är ett barn, men kriget tvingar henne att kliva in i de vuxnas värld, åtminstone i vissa avseenden. Exempelvis inser hon att de vuxna inte alltid kan trösta, för att de också är rädda, och att de inte alltid kan ge sina barn den uppmärksamhet de förtjänar när vardagen fylls av skräck och hot.

En annan klyfta är den mellan verklighet och fantasi. Innan kriget är fantasivärlden för Rut värld av sagor och äventyr – under kriget blir den också en plats där man kan uppleva hemskheter som faktiskt ännu inte inträffat.

Bondestam skriver också om klyftan mellan ideal och realitet. Under kriget förvandlas abstrakta ideologiska motsättningar till högst konkret fiendskap mellan människor. I processen smulas många ideal sönder. Samtidigt kan just idealen bli det enda som rädda och utsatta människor kan luta sig mot.

lördag 26 juni 2021

Anna Bondestam, Klyftan

 På senare tid har den finlandssvenska arbetarförfattaren Anna Bondestam fått allt mer uppmärksamhet, inte minst tack vare litteraturvetaren Yasmin Nyqvist som skriver avhandling om henne och som publicerat en rad mycket intressanta artiklar om hennes författarskap (en av dem är fritt tillgänglig på Dagens arenas hemsida). Nyqvist har faktiskt gjort mig så nyfiken att jag börjat läsa Bondestams böcker.

Jag började med den korta romanen Klyftan, som skildrar det finska inbördeskriget ur ett barns synvinkel. Den publicerades första gången 1946, och har bland annat återgivits av En bok för alla på 80-talet. (Faktum är att jag tror att jag läste just En bok för alla-utgåvan som barn, men utan att lägga författarens namn på minnet, och utan att minnas mer än några få scener.)

Klyftan handlar om Rut, som växer upp i en röd familj i en vit stad. Hon lever i ständig rädsla för att hennes far ska gripas och mördas av de vita, men försöker dessutom förstå vad det är som händer i samhälle runt omkring henne.

Många anser att just Klyftan är Bondestams bästa roman, ofta med motiveringen att hennes skildring skulle vara "allmängiltig". Och nog har den bäring också på andra konflikter än inbördeskriget i Finland. Men den säger också viktiga saker om just det kriget, och det är enligt min mening inte något som gör den sämre. Tvärt om är det viktigt att Bondestam och andra berättar om hur kriget upplevdes på förlorarsidan, eftersom det ju för det mesta är vinnarna som skriver historien.

Dock är Klyftan inte bara ett dokument över viktiga historiska erfarenheter. Den är också en välskriven roman, som förmår göra dessa erfarenheter intressanta. Inte minst lyckas Bondestam på ett fint sätt koppla samman en berättelse om ett enda barn med en skildring av stora historiska skeenden. Dessutom kombinerar hon skickligt barnets perspektiv med den vuxna författarens förmåga att tolka och reflektera.   

 

tisdag 22 juni 2021

Om den norska arbetarlitteraturen

Jag håller just nu på med en liten undersökning om vad man skrivit om arbetarlitteratur i Arbetaren vid olika tidpunkter. I utgåvan från 23 december 1933 hittade jag en intressant text, i form av en helsidesartikel om ”Proletärdiktning och arbetarromaner i den norska litteraturen”, av Arve Haraldstad.

Haraldstad – som jag inte vet något om – beskriver där en missaktad och marginaliserad arbetarlitterär tradition som har tre tämligen tydligt avgränsbara perioder. Den första hör hemma på 1800-talet och inleds med Jonas Lies roman Livsslaven (1883), vilken satte ”en ny samhällsklass och nya sociala människoöden under debatt i litteraturen”, och Gunnar Heibergs drama ”Tante Ulrikke”, som skildrade ”den spirande arbetarrörelsen i Norge”.

Dock beskrivs Per Sivles Streik från 1891 som den första ”verkliga arbetarromanen i norsk litteratur” [min kursivering]. Grunden för detta konstaterande verkar främst vara att Sivles roman togs illa emot av den borgerliga kritiken. ”[K]nappast någon bok har renderat sin författare mer borgarilska än denna”, konstaterar Harlstad, och fortsätter sedan såhär: ”Skildringen blev utdömd som ’olitterär’ – naturligtvis. Hela den borgerliga pressen nedgjorde och svartprickade författaren och bokhandlarna bojkottade boken. Per Livres öde blev att under fattigdomens förtvivlan till sist skjuta sig själv en kula för pannan”.

Haraldsten konstaterar att inga av de 1800-talsförattare han tar upp (förutom dem som redan nämnts även Björnestjerne Björnsson) var socialister eller proletärer. Dessutom konstaterar han att de proletärer som verkligen framträdde i norsk litteratur under århundradet – exempelvis Hamsun – genomgående skrev ”borgerlig litteratur”. Det kom alltså att dröja till 1900-talet innan ”arbetardiktarna och proletärförfattarna stormade den borgerliga litteraturparnassen”.

Detta medförde enligt Haraldsten en förändring av arbetarlitteraturen: ”Från att ha varit problemdiktning, som ställde sociala ämnen under debatt, blev proletärdiktningen och arbetarromanerna självupplevda människo- och samhällsstudier”.

Till de viktigaste arbetarförfattarna från början av 1900-talet räknar Haraldstad gruvarbetaren och arbetarrörelseaktivisten Johan Falkberget, anläggningsarbetaren Kristoffer Uppdal, som i romancykeln Dansen gjenom skuggeheimen skildrat arbetarrörelsens utveckling i Norge, proletären och ungsocialisten Marius Braat, som dog i ”proletärpesten” lungsot efter att ha publicerat en enda bok, samt Oslos ”östkantsdiktare” Oskar Braaten, som emellertid – vilket särskilt understryks av Haraldsten – inte var socialist.

Efter denna andra period i den norska arbetarlitteraturens historia följde enligt Haraldsten en nedgång, innan det kom ett uppsving på 1920-talet. Ur den (då) nyaste arbetarlitteraturen nämns Helge Krog, som Haraldsten kritiserar för att vara en intellektuell akademiker från borgarklassen, ishavsskepparen Lars Hansen, vars romaner kritiseras för att varken vara socialistiska eller revolutionära, skogsarbetarskildraren Stein Balstad, som var skollärare men själv ”prövat skogsarbetarnas liv och villkor”, samt journalisten och arbetarrörelseaktivisten Hjalmar Waage (vars namen i artikeln försvenskats till Wåge) som bland annat skildrat industriarbetare. Avslutningsvis tas även proletärlyriken upp, men uppseendeväckande nog utan att någon de två mest kända norska arbetarpoeterna nämns: Arne Paasche Aasen och Rudolf Nilsen

Haraldstens artikel är intressant, inte minst eftersom den för fram en delvis annorlunda syn på arbetarlitteraturen än den som vid tidpunkten dominerade i Sverige. Medan man där och då lade stor vikt vid författarnas klassbakgrund fokuserar Haraldsten mer på litteraturens innehåll och definierar arbetarlitteraturen som verk ”om proletärliv och om arbetarrörelse”. Dock diskuterar han skillnader mellan den arbetarlitteratur som skrivits av arbetare och den som skrivits av författare ur andra samhällsklasser, liksom mellan den som är socialistisk och den som inte är det. Dessutom fokuserar han nästan helt ensidigt på den litterära offentligheten, medan det litterära livet i arbetarrörelsen osynliggörs. Exempelvis nämns inte arbetarrörelsegenrer som kampdikter och kampsånger över huvud taget. Och det kan väl förklara varför Paasche Aasen inte kom med i framställningen. Han skrev nämligen just sådant, och hade en mycket starkare ställning i arbetarrörelsen än på den litterära parnassen.

onsdag 16 juni 2021

Recension i Dala-Demokraten av Kampdiktare i Folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin

 I dagens Dala-Demokraten recenserar Lena de Veen min bok Kampdiktare i Folkhemet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Bland annat skriver hon såhär: 

Stig Sjödin var en central person i den svenska arbetarlitteraturen och har betytt mycket för genren. Han var unik i modern svensk lyrik. 
Detta har Magnus Nilsson förmått visa i sin gedigna bok om kampdiktaren i folkhemmet. Nilssons bok är omsorgsfullt och grundligt framarbetad, det visar inte minst den mer än trettio sidor långa notförteckningen. 

Man måste vara prenumerant för att kunna läsa recensionen i sin helhet, men om man har tillgång till Mediearkivet, exempelvis via sitt bibliotek, kan man komma åt texter där.

måndag 14 juni 2021

Recension i Gefle Dagblad av Kampdiktare i Folkhemmet: Arbtarpoeten Stig Sjödin

 Det är inte alltid man blir profet i sin hemstad, men Stig Sjödin har utan tvekan en stark ställning i Sandviken där han växte upp. Därför är det inte särskilt förvånande att min bok om Sjödin – Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin – uppmärksammas i regionens tidningar. I Arbetarbladet återpublicerades Rasmus Landströms recension från Aftonbladet och i Gefle Dagblad har Kristian Ekenberg skrivit en lång och initierad anmälan.

Ekenberg tar inleder med att diskutera den stora kulturgärning som utförts i den svenska fackförbundspressen. Därefter tar han framför allt upp två saker i min bok: uppmärksammandet av det Sjödin skrev just i fackförbundspressen och den dialog samtida arbetarförattare som Jenny Wrangborg och Johan Jönson för med sin förgångare. Dessutom kommenterar han det faktum att dagens arbetarrörelse inte  håller kulturens fana särskilt högt:

Inte minst fyller Magnus Nilsson i de tysta åren, de 15 år då Sig Sjödin inte gav ut några lyriksamlingar på Bonniers men "nasade" dikter till fackförbundspressen. Han analyserar också vad som skilde dessa dikter, som riktade sig till arbetarsfären, från dem som han presenterade för en bredare offentlighet.

Förutom denna insats att gräva fram gulnande klipp med dikter och gamla prologer till kongresser är det Stig Sjödin i nutiden som jag läser med störst intresse. När Magnus Nilsson läser nu verksamma poeter som Jenny Wrangborg och Johan Jönson och redogör för hur Stig Sjödin arv bearbetas av dem på samma sätt som Sjödin själv hade arbetarrörelsens kampsånger som råmaterial i sin egen diktning.

Största skillnaden är kanske synen på samhället. I de nutida poeternas skildring av arbetet finns litet hopp om att arbetslivet ska bli lättare, det handlar snarare om att bevaka de rättigheter som tidigare generationer kämpat sig till. Sjödin kritiserade socialdemokratin inifrån, besviken ibland men alltid med tron på att skönhetsfläckarna i folkhemmet som han pekat ut kan försvinna efter nästa valseger. Han mätte, som han formulerade det själv, det andliga pH-värdet i den stigande välfärden.

Det finns ett vemod när Magnus Nilsson skriver om den roll poesin hade inom arbetarrörelsen, ett arv som till stora delar har gått förlorat. Men även borgerligheten har mist sitt bildningsideal. De politiker som en gång anlitade Stig Sjödin för att skriva prologer till kongresserna hade fostrats i en arbetarrörelse som skulle erövra den borgerliga kulturen och göra den till sin. Nu förenas istället högern och vänsterns företrädare framför den tv som Fredrik Reinfeldt gav kronprinsessan i 30-årspresent.
Recensionen är bara tillgänglig i sin helhet för prenumeranter. (Men det finns ju bibliotek...)

lördag 12 juni 2021

Recension i finska Arbetarbladet av Kampdiktare i Folkhemmet

 Idag recenserades Kampdiktare i Folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin av Lukas Lundin i finska Arbetarbladet. Recensionen är  utförlig och mycket positiv.

Lundin fokuserar särskilt på Sjödins politiksa betydelse i vår tid:

I bokens sista kapitel utforskar Nilsson arvet efter Sjödin i den moderna svenska arbetarlyriken. Han gör kopplingar till Johan Jönson och Jenny Wrangborg – dagens stora arbetardiktare i Sverige, vars ord inte sällan ekar av Sjödin. Tiden är visserligen en annan: medan Sjödin skrev och verkade inom ett välfärdssamhälle som, trots sina brister, var på uppgång, skildrar Wrangborg och Jönson ett välfärdssamhälle på dekis. Där den traditionella arbetarrörelsen tycks allt mer förstelnad – Stig Sjödins ord allt mer bortglömda. På sätt och vis gör det den moderna arbetarlitteratur som han var med om att skapa mer aktuell än på länge.

Det gör också Magnus Nilssons bok extra läsvärd, för alla som i Sjödins anda fortfarande tror på välfärdsstatens löften – men för den sakens skull inte vill blunda för dess praktiska brister och orättvisor. Det är en väluppbyggd och välskriven sammanfattning av arbetarförfattaren Stig Sjödin, som trots den relativt korta längden är späckad med information – utan att någonsin kännas svårläst. Dikturvalet är smakfullt och ger en extra krydda till faktainnehållet.

För att läsa hela texten, klicka här.

söndag 6 juni 2021

Recension i Opulens av Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin

I Opulens har jag beståtts den längsta och mest positiva recension jag någonsin fått. Den är skriven av Carsten Palmer Schale som ger en god presentation av såväl Sjödin som av min bok. Såhär avslutas recensionen: "Stig Sjödin är vår största och mest mångfacetterade arbetarpoet. Om denne har Magnus Nilsson skrivit ett imponerande standardverk". Dessutom publicerar Opulens – i sann forlkbilande andra – utdrag ur några dikter av Sjödin. För att läsa, klicka här.

fredag 4 juni 2021

Recension i NSD av Kampdiktare i Folhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin

 I dagens NSD recenserar Peo Rask min bok Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Han tar särskilt fasta på mina resonemang om att Sjödin var verksam på flera litterära arenor:

Magnus Nilsson för viktiga resonemang kring hur Sjödins poesi bemötts och kring vilken hemvist denne ska ha. Arbetarförfattare eller Bonnierförfattare? Eller för att ta det ännu ett steg: Var Sjödin arbetarpoet eller arbetarrörelsepoet? Eller både och?

Rasks avslutande omdöme om boken gillar jag skarpt: "ett gediget verk som jag starkt rekommenderar".


Recension i Aftonbladet av Kampdiktare i folkhemmet

 Idag kom den första recensionen av min nya bok, Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin. Det är ingen mindre än Rasmus Landström – den samtida litteraturkritiker som kan allra mest om arbetarlitteraturen – som skrivit och recensionen står att läsa i Aftobladet.

Landström fokuserar särskilt på Sjödins politiska relevans. Såhär avslutas recensionen:

En ung generation som väckts till liv av Bernie Sanders tal om ”demokratisk socialism” kunde gott läsa på honom på nytt. Kanske skulle de upptäcka att hans dikter om människovärde och arbetsrätt stiger som frisk luft ur stålverk och arbetsbaracker.

Sjödin är kort sagt en perfekt försångare för en ung vänster som fantiserar om en ny giv och drömmer mardrömmar om marknadshyror.

För att läsa, klicka här.

söndag 23 maj 2021

Johannes Daun De rotlösa

De rotlösa, av Johannes Daun -

 

 På omslaget till Johannes Dauns De rotlösa står att boken är en roman om ”en stad i förvandling”. Närmare bestämt handlar den om industrialiseringen av Sverige, sådan den upplevdes i en mindre industristad på 1880-talet.

 

I centrum för berättelsen står ett kollektiv som hålls samman av att medlemmarna bor i samma hus: en hantverkare på dekis, hans familj, samt några inneboende arbetare.

 

Daun är historiker och hans samhällsskildring är mycket övertygande. Dessutom är De rotlösa en synnerligen välskriven roman.

 

Kollektivromanen är en svår genre, men hos Daun blir den ett utmärkt verktyg för att skapa en mångfald av perspektiv på komplexa historiska processer. Stilen – som är lätt arkaiserande, och därmed bidrar till känsla av historisk autenticitet – imponerar också.

Mot slutet av romanen skriver Daun om böcker som utmanar läsaren att ”reflektera över samhället man lever i och dess utveckling”. En sådan bok är De rotlösa. Och därtill är den ett konstverk.

Willy Vlautin, Mörkret som faller

Mörkret Som Faller

Jag har precis läst Willy Vlautins senaste roman Mörkret som faller (originaltitel: The Night Always Comes). Det är den första av hans böcker jag läst, men inte den sista. Den var nämligen mycket bra.

Romanen handlar om Lynette, som bor tillsammans med sin mamma och sin utveckligsstörde bror och som sliter som ett djur för att få ihop tillräckligt med pengar för att kunna köpa det hus de hyr. När det väl blir dags att genomföra affären backar hennes mamma dock ur och Lynette tvingas ut på en två dygn lång odyssé genom de mindre fasionabla delarna av Portland för att försöka skrapa ihop ännu mer pengar.

Berättelsen om Lynettes förtvivlade jakt på pengar präglas av spänning och högt tempo. Men romanen innehåller också tillbakablickar på huvudpersonens tidigare liv som ger henne psykologiskt djup och som placerar in berättelsen om hennes pengajakt i ett större, socialt och politiskt sammanhang. 

Faktum är att Vlautin bättre än de flesta lever upp till det ideal som den marxistiske litteraturkritiken Georg Lukàcs formulerat för den realistiska romanen, nämligen att den ska skildra typiska personer under typiska omständigheter. Samtidigt har han emellertid också förstått och förmått omsätta den insikt som Lukács-kritikern Bertolt Brech ständigt påminde om: att det inte spelar någon som helst roll hur väl ett konstverk förmår att beskriva samhället om det inte förmår fånga publikens intresse. Mörkret som faller är helt enkelt både en fängslande roman som är nästan omöjlig att lägga ifrån sig och en berättelse som får läsaren att fundera över sakernas tillstånd.

onsdag 19 maj 2021

Arbetarlitteratur och exceptionalism

 The International Association for Scandinavian Studies är en organisation för oss som forskar om nordisk litteratur (samt, i någon utsträckning språk och kultur i Norden). Dess huvudsakliga uppgift är att varannat år anordna en stor konferens. Sensommaren 2018 träffades vi i Köpenhamn och presenterade forskning på temat "Scandinavian Exceptionalisms". Nu har en del av det som sades utvecklats till akademiska uppsatser och publicerats i volymen Scandinavian Exceptionalisms: Culture, Society, Discourse i serien Berliner Beiträge zur Skandinavistik som ges ut av Nordeuropa-Institut vid Humboldt-Universität i Berlin.

Det är en rejäl lunta på mer än 500 sidor. Intressant nog handlar en hel sektion om "Folkhem and Working-Class Fiction". Den inleds med en text som jag skrivit, "Swedish exceptionalism and working-class literature", som vrider och vänder på idén att den svenska arbetarlitteraturen skulle vara världsunik. Därefter följer i tur och ordning Beata Agrells "Proletär svenskhet? Klassmedvetande och fosterlandskänsla i pionjärtidens svenska arbetarprosa", Per-Olof Mattssons "Den fria nordiska arbetaren: Eyvind Johnsons svar på anti-fascismens kris hösten 1939" och Therese Hellbergs "Svenskhet och folkhemmet – i romaner och kåserier av Kjerstin Görnasson-Ljungman, Gertrud Lilja och Ingegerd Stadener".

För mer infomration om boken, klicka här.

tisdag 18 maj 2021

Om fackförbundslitteratur i Journalisten

Journalisten 

 Fackförbundstidningen Journalisten uppmärksammar i en artikel min forskning om Stig Sjödin och om litteraturen i fackförbundspressen. Trevligt tycker jag. För att läsa, klicka här.

Om fackförbundstidningslyrik

 Med anledning av min bok om Stig Sjödin som kommer ut i veckan har Ellen Albertsdottir skrivit en artikel på Malmö universitets hemsida om min forkning, med fokus på mina försök att lyfta in det litterära livet i arbetarrörelsen in litteraturhistorien. För att läsa, klicka här.

Minitema om arbetarlitteratur

I senaste numret av danska Arbejderhistorie finns ett "minitema" om arbetarlitteratur. Förledet "mini" är träffande, för det handlar om två artiklar. Niklas Freisleben Lund har skrivit om modern dansk arbetarlitteratur och jag har skrivit om den nya vågen av svensk arbetarlitteratur, samt om forskningen om densamma. Dock flankeras de vetenskapliga artiklarna av en essä av arbetarföratatren Dennis Gade Kofod.

Mer information om tidskriften och information om hur man beställer den finns på dess hemsida.


måndag 17 maj 2021

Presentation av min nya bok

 

 På torsdag 20 maj släpps min nya bok: Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin (för mer information, se förlagets hemsida). Måndag 24 maj 13:00 presenterar jag boken i Specialseminariet Konflikt och motstånd vid Historiska institutionen i Lund.

 

Presentationen sker on-line och har – åtminstone inledningsvis – formen av ett samtal om boken mellan Magnus Gustafson och mig. Den som vill delta i seminariet måste ta kontakt med seminarieledaren Magnus Olofsson (ja, Magnus verkar vara ett populärt namn i dessa kretsar...). Hans kontaktuppgifter finns på seminariehemsidan.

 


onsdag 28 april 2021

Arbetarlitteratur på Runö-kurs

 I går föreläste jag – via dator, så klart – på kursen "Arbetarkultur" på Runö folkhögskola. Det var väldigt givande. Kursdeltagarna var såväl intresserade som kunniga, och som vanligt har jag känslan av att det var föreläsaren som lärde sig allra mest.

Kursen kommer att ges i höst igen och jag rekommenderar alla som är intresserade av ämnet och som kan avsätta en kväll i veckan för studier att läsa den. Mer information hittar man här.

fredag 16 april 2021

Elliot Baron, Vi kommer med hjärta hem till dig

 Elliot Barons Vi kommer med hjärta hem till dig är en samling interiörer från hemtjänsten, från möten mellan människor som behöver hjälp och dem vars arbete det är att ge hjälpen. 

Titeln verkar vara en slogan för ett företag i branschen och andas naturligtvis ironi. Men tonen i boken är ändå varm - trots att det handlar om en yrkesskildring beskrivs mänsliga möten. 

En sak som sticker ut litet är att urin och avföring ges mycket uppmräksamhet. Men när omvårdnad ska ges på kortast möjliga tid hamnar väl de mest grundläggande fysiska behoven i centrum. 

Detta föranleder emellertid inte Baron att beskriva sitt arbete som ett skitjobb. Därvidlag skiljer han sig från andra skildrare av omvådenadsarebte, som Johan Jönson. Istället ligger han närmare sådana som Cecilia Persson. Allra mest påminner Vi kommer med hjärta hem till dig dock om Marie Hållanders Tjänster i hemmet.


onsdag 14 april 2021

Om arbetarlitteraturforskningens direkta samhällsrelevans

 Inom akademin pratas det allt mer om att forskningen ska bidra till att möta samhällsutmaningar och vara nyttig för andra än forskare och studenter. Helst ska man kunna påvisa att ens forskning har "impact", det vill säga samhälleligt genomslag.

Mot detta kan man rikta många invändnignar. Den viktigaste är att forskningen bör vara fri från politisk styrning, eftersom just friheten brukar leda till bäst resultat. Vad gäller humanistisk forskning kan man också framhålla att dess nytta i allmnhet är ganska abstrakt och svår att mäta.

Men visst kan även humanistisk forskning vara användbar i olika delar av samhället. Jag vet exempelvis att min forskning om arbetarlitteratur kommit till användning på många olika sätt.

Ett exempel på det är att jag intervjuats av Catarina Berglund på Kommunalarbetaren om min pågående forskning om litteraturen i fackförbundspressen. Kommunalarbetaren ska nämligen göras om till ett "månadsmagasin" och nu försöker man hitta former för hur kulturmaterialet ska se ut framöver. Att jag kan bidra till den processen genom att berätta om hur det litterära materialet sett ut tidigare är naturligtvis kul.

Hur stor påverkan mitt inspel får återsår naturligtvis att se. Och, att mäta det kommer att vara omöjligt. Men det är kul att bli lyssnad på. Och det är ännu roligare att tidningens läsare också bjuds in att komma med synpunkter (se Kommunalarbetarens hemsida)

tisdag 13 april 2021

Joseph Ponthus, Vid bandet

 Joseph Ponthus Vid bandet är en prosapetisk betraktelse över förattarens erfarenheter som bemanningsföretagsanställd livsmedelsfabriksarbetare (först fisk och skaldjur, därefter kött) i Bretagne. Det är en mycket bra bok som verkligen griper tag i en och drar in en i Ponthus funderingar om livet, arbetet och världen, och i hans vackra och precisa språk.

Lika mycket som att berätta om sina erfarenheter diskuterar förattaren förutsättningarna för att skildra dem. Redan på första sidan poängterar han att han inte sökt sig till fabriken för att där finna litterärt stoff, utan för att han behöver försöja sig:

Jag kom inte dit för att göra ett reportage

Än mindre för att förbereda revolutionen

Nej

Fabriken är för pengarna

Ett brödjobb

Fabriken beskrivs rent av som litteraturens antites, exempelvis i följande stycke där Marcel Proust och hans På spaning efter den tid som flytt apostroferas:

Kära Marcel jag hittade den som du spanade efter

Kom till fabriken så ska jag visa dig litet snabbt 

Den tid som flytt

Så behöver du inte lägga ut texten mer

Samtidigt är Ponthus text späckad med litterära refefenser. Och det är just i mötet mellan de föregivet oförenliga motsatserna som det intressanta händer.

Vid bandet har likheter med flera moderna svenska arbetarskildringar, inte minst Kristian Lundbergs Yarden och Johan Jönsons Efter arbetsschema. Samtidigt är Ponthus ton unik. Dessvärre blev Vid bandet hans sista verk. Han gick bort i cancer i mars i år.

torsdag 8 april 2021

Se seminariet om arbetarlitteraturen i Kommunalarbetaren

 Gårdagens forskarseminarium om arbetarlitteraturen i Kommunalarbetaren spelades in. Glädjande nog deltog flera professorer från andra lärosäten, som till på köpet är experter på ämnet. (De lokala forskarna går för övrigt inte heller av för hackor...)


onsdag 31 mars 2021

Forskningsseminarium om arbetarlitteratur i Kommunalarbetaren.

 Onsdag 7 april kommer jag att presentera min pågående forskning om arbetarlitterur i fackförbundstidingen Kommunalarbetaren i forskningsseminariet på Institutionen för konst, kultur och kommunikation vid Malmö universitet. På grund av pandemin sker det hela digitalt, vilket faktiskt har den fördelen att det är ganska enkelt att delta. Den som vill göra det hittar mer information här. (Seminariet kommer av olika anledningar att hållas på engelska).

tisdag 23 mars 2021

Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin

 20 maj kommer min bok Kampdiktare i folkhemmet: Arbetarpoeten Stig Sjödin ut på Verbal förlag. 

Såhär presenteras den på nätet: 

Stig Sjödin (1917–1993) var en av de mest betydande svenska poeterna under andra halvan av 1900-talet. Här står arbetarförfattaren Sjödin i centrum, sådan han framträdde i sina dikter.

Boken lyfter särskilt Stig Sjödins skildringar av arbete, klass och arbetarrörelse i folkhemmet. Dessutom undersöks hur poeterna Jenny Wrangborg och Johan Jönson förhåller sig till sin föregångare.

Den som vill kan redan nu boka ett exemplar för det högst rimliga priset 219 kronor, inklusive frakt, via förlagets hemsida.

söndag 21 mars 2021

Om arbetardiktaren Arne Paasche Aasen

 Arne Paasche Aasen (1901-1978) började sin litterära bana som revolutionär skald. Senare blev han folkkär som dagsversförfattare i Arbeiderbladet under pseudomymen Dorian Red och som textförattare till populära sånger. Under hela sitt liv skrev han också dikter och sånger åt den norska arbetarrörelsen. Några av dessa har rent av kommit att ingå i den nordiska arbetarrörelsens kulturskatt. Det gäller inte minst sången "Vi bygger landet", som bland annat framfördes vid Olof Palmes begravning.

Om detta och mycket annat kan man läsa i Arild Byes utmärkta biografi Arne Paasche Aasen: Fra verdensrevolusjon til de nære ting (Aschehoug 2018). Bye flätar på ett skickligt sätt samman historien om Paasche Aasen med den om den norska arbetarrörelsens utveckling från en revolutionär kraft (Arbeiderpartiet var faktiskt anslutet till Kominern en bra bit in på 1920-talet) till ett parti som under det kalla kriget entydligt ställde sig på USAs sida (Tage Erlander sa om partieskreteraren Haakon Lie att han aldrig träffat någon som mer oreserverat beundrade ett annat lands regering, nämligen USAs). Dock uppmärksammas också att Paasche Aasen faktiskt övergav sin annars obrottsliga lojalitet mot Arbeiderpartiet när han på 1970-talet aktivt deltog i kampanjen mot norskt medlemsakp i EEC och att hans änka efter hans död anklagade arbetarrörelsen för att ha utnyttjat honom.

Eftersom jag intresserar mig för Stig Sjödin, som också i hög grad var en arbetarrörelsediktare, kan jag inte låta bli att fundera över likheter och skillnader mellan honom och Paasche Aasen. En stor skillnad är att Sjödin lyckades med konststycket att bli respekterad som poet både i arbetarrörelsen och i den litterära offentligheten medan Paasche Aasen tvingades välja mellan att vara arbetarrörelsediktare eller att försöka bli erkänd av litteraturkritikerna. En anledning till det kan mycket väl ha varit att man inom den svenska arbetarrörelsen gav mer frihet åt poeterna både vad gällde form och innehåll och att Sjödin därför inte tvingades distansera sig från det som hände i litteraturen när han skrev politisk dikt. En annan kan ha varit att arbetarlitteraturen i Sverige redan på 1930-talet erkändes som en viktig strömning i nationallitteraturen och att borgerliga kritiker därför inte lika lätt som i Norge kunde diskvalificera poeter enbart med hänvisning till att de var arbetare eller socialister.

Under kriget levde Paasche Aasen i exil i Sverige. Jag vet att han då publicerade sig i Kommunalarbetaren och att han hade viss kontakt med Eyvind Johnson. Jag vet också att han ända sedan ungdomen var god vän med Ture Nerman. Att ta reda på mer om hans verksamhet i Sverige skulle verkligen vara kul. Den som har uppslag får gärna höra av sig.

fredag 19 mars 2021

Skönlitteraturen i Kommunalarbetaren

 I min forskning håller jag just nu på att analysera det litterära mateiralet i svensk fackförbundspress. Allra mest tittar jag på Kommunalarbetaren, som jag ska skriva om i ett bidrag till en internationell antologi om arbetarlitteratur i olika länder.

Det är lätt att bli nostalgisk när man bläddrar i läggen. Det litterära materialet – noveller och dikter, men också recensioner och artiklar – har nämligen varit väldigt rikt i fackförbundstidningarna. Och idag är det, med några undantag, ganska torftigt...

Därför blev jag glad när jag idag såg att Kommunalarbeteren publicerat en fin novell av Jane Morén. Om det är ett tecken på att man ska börja satsa på litteraturen igen skulle jag bli ännu gladare...

onsdag 17 mars 2021

Samtal om konst och kreativ föreställnigsförmåga

 Idag deltog jag i ett samtal om konst och kritisk föreställningsförmåga på Malmö konstmuséum. De jag samtalde med var Per-Anders Hillgren och Gabriel Bohm Calles, och det hel aleddes av Lars Mogensen.


tisdag 16 mars 2021

Bildningsbaren om klass

 Jag har varit med i Malmö universitets "Bildningsbaren". Temat var klass och corona och jag pratade litet om hur arbetarlitteraturen kan hjälpa oss att se och förstå klassamhället.


måndag 15 mars 2021

Dags att söka höstens arbetarlitteraturkurs

 I höst ges för andra gången kursen Working-Class Literature: Historical and International Perspectives vid Malmö universitet. Det är en helt nätbaserad kurs som ges på halvfart under hela terminen och som kan kombineras med andra studier eller arbete. För mer information, klicka här. Man kan anmäla sig till och med 15 april.

söndag 7 mars 2021

Lijia Zhang, "Socialism is Great!"

 Jag har nyligen läst Lijia Zhangs "Socialism is Great!": A Worker's Memoir of the New China, efter att en av studenterna på min engelskspråkiga kurs om arbetarlitteratur tipsat om den. När jag läst klart fick jag desstuom reda på att min vän Luka Lei Zhang kommer att ta upp den i sin doktorsavhandling om arbetarlitteratur från (bland annat) Kina. 

Lijia Zhang växte upp i en arbetarklassfamilj i Nanjing och när hon var 16 år fick hon ta över sin mors arbete i en statlig industri som tillverkade missiler. Dock hade hon ingen som helst lust att vara arbetare, utan strävade ständigt efter att kunna utbilda sig. Så småningom lyckades hon, och idag är hon verksam som förattare och journalist.

För mig som inte kan så mycket om Kina var det intressant att få ta del av Zhangs skildring av de stora politiska och ekonomiska förändringar landet genomgick under 1980-talet. Åtminstone den första delen av boken, som handlar om den unga huvudpersonens försök att orientera sig i samhället och att hitta ett förhållningssätt till sin tillvaro som arbetare, var också väldigt engagerande. Däremot tyckte jag att betättelsen tappade litet fart mot slutet då den mest handlar om huvudpersonens kärleksliv.

Som arbetarlitteratur är "Socialism is Great!" i allra högsta grad intressant. Det kommer Luka Lei Zhang att utveckla närmare i sin forskning...

måndag 1 mars 2021

Erik Löfvendahl, Sveket

 I senaste numret av fackförbundstidningen Mål & Medel recenserar jag Erik Löfvendahls nya roman Sveket. Jag tyckte att den var väldigt bra.

torsdag 25 februari 2021

Working-Class Studies-konferens i Texas (men på nätet)

 Idag skulle det hållits en konferens vid The Texas Center for Working-Class Studies. Pandemin och det oväder som för tillfället drabbat Texas har dock medfört att den kommer att hållas på nätet istället. 

Idag 08.00 lokal tid (15.00 svensk tid) öppnas konferenshemsidan, där man kan ta del av förinspelade presentationer. Allt kommer att vara tillgängligt i två veckor.

Själv har jag bidragit med en presentation – som jag håller tillsammans med min kollega John Lennon från University of South Florida – om kursen om arbetarlitteratur från olika länder som jag höll i höstas och om möjligheterna att skapa internationella samarbeten inom forskning och undervisning om just arbetarlitteratur. (Kursen kommer för övrigt att ges igen till hösten - mer information kommer snart här på bloggen).

söndag 21 februari 2021

Katja Oskamp, Marzahn, mon amour

 När hon var 45 år skolade den tyska författen Katja Oskamp om sig till forvårdare och började arbeta som sådan i Marzahn, ett stort höghusområde i före detta Östberlin.

2019 fick hon så sitt stora genombrott som författare med boken Marzahn, mon amour: Geschichten einer Fussplegerin (Marzahn, min älskade: En fotvårdares historier), i vilken hon beskriver sin arbetsvardag och sina möten med människor av olika slag, som alla har det gemensamt att de bor i Marzahn och därför befinner sig på visst avstånd från de världar som brukar skildras i den tyska litteraturen. 

Framgångarna beror inte bara på att Oskamp skildrar intressanta men tämligen outforskade delar av den tyska samtiden, utan även på att hon skildrar dem väl. Stora sammanhang sammanfattas i pregnanta episoder och formuleringar och bakom det enkla och vardagliga anas hela tiden stora existentiella och sociala djup. 

Boken borde utan tvekan översättas till svenska.

måndag 15 februari 2021

Artikel om Stig Sjödin i Tidskrift för litteraturvetenskap

 Idag kom Tidskrift för litteraturvetenskap ut med sitt sista nummer 2020 (nummer 4-5). Det verkar också bli det sista numret över huvud taget i fysisk form. Framöver blir det enbart nätpublicering.

Jag medverkar denna gång med en artikel om Stig Sjödin som fått rubriken "En kampdiktare i folkhemmet" och som handlar om hur han förhåller sig till genren kampdikt och till frågan om litterär autonomi. Den engelskspråkiga sammanfattningen lyder som följer:

This article analyses how the working-class poet Stig Sjödin (1917-1993) thematizes, in his works, his role as a labour-movement poet. This is done though an investigation of his relationship to older agitational labour-movement songs. These songs constituted an important genre within Swedish working-class literature during the decades around the turn-of-the-century 1900. However, they belong to a different era than Sjödin’s poetry, and were shaped by different conditions. Therefore, a comparison can make visible what is historically specific about Sjödin’s oeuvre, especially regarding its (and modern Swedish working-class literature’s) relationship to the labour movement.

Så småningom kommer atikeln att kunna läsas via tidskriftens hemsida.

lördag 13 februari 2021

Om arbetarlittertur och arbetarlitteraturforskning i Svenska Dagbladet

 Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst har sannerligen skapat medial uppmärksamhet för såväl arbetarlitteraturen som arbetarlitteraturforskningen. Det tackar vi arbetarlitteraturforskare så klart för.

I dagens Svenska Dagbladet finns exempelvis en stor artikel av Sebastian Lönnlöv som fokuserar på Landströms översiktsverk, men som också diskuterar Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforsknings senaste forskningsantologi Arbetarförfattaren: Litteratur och liv (2020). 

Såhär skriver Lönnlöv om antologin:

Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning bildades 2010 och har redan hunnit publicera sex antologier. Den sjätte, ”Arbetarförfattaren. Litteratur och liv” (Gidlunds Förlag), rymmer 18 artiklar med en gemensam grundfråga: vem som kan sägas vara arbetarförfattare och vad arbetarlitteratur egentligen är.

Frågan kan vara laddad, både inom forskningen och för författarna själva. På 1920-talet protesterade Ragnar Jändel och Ivan Olje­lund mot att kallas ”proletärdiktare”. I dag vill Elsie Johansson kallas författare utan någon form av prefix framför. Oviljan kan handla om att inte vilja definieras i onödan, eller om att epiteten upplevs som ned­låtande. Men att klassas som just arbetar­författare kan också vara förenat med krav på att anpassa sitt skrivande, utifrån kollektivets syften snarare än de egna.

Redan Maria Sandel, som med ”Vid svältgränsen” (1908) skrev vad som anses vara Sveriges första arbetarlitterära verk, fick höra av en socialdemokratisk recensent att hon inte hade nog tydlig ”proletarisk ton”. Bland mer konservativa kritiker fick hon i stället gehör först när hennes böcker närmade sig den borgerliga bildningsromanen. Med tanke på hur Sandel länge har skrivits ut ur arbetarlitteraturhistorien är det glädjande att ”Arbetar­författaren” rymmer två bidrag om just henne – Beata Agrells receptionsstudie och Ewa Bergdahls djupdykning i ”Sandels syn på sig själv som arbetarförfattare”.

Att arbetarförfattare brottas inte bara med beteckningen i sig, utan också med sin egen roll, är en annan tydlig tråd i antologin. Med den norska författaren Karin Sveen som exem­pel menar Christine Hamm att arbetarförfattaren präglas både av sin uppväxt i arbetar­klassen och av den kulturella klassresa som författarskapet innebär. Det arbetarlitterära uppstår, enligt Hamm, i spänningsfältet mellan sökandet efter å ena sidan tillhörighet, å andra sidan frihet.

Även Anker Gemzøe, som skriver om Martin Andersen Nexø, uppehåller sig vid det faktum att arbetarförfattarens kliv – ut ur sin klass och in i den litterära offentligheten – kan skapa känslor av förlust, skuld och främlingskap.

En ständig fråga i det arbetarlitterära sammanhanget, som också engagerar flera av antologins forskare, är gränsdragningsproblemet kring vem som är tillräckligt mycket arbetare för att kunna sägas skriva arbetarlitteratur. Enligt Lars Furulands klassiska definition är ju arbetarlitteratur skriven om, för och av arbetare.

Magnus Nilsson, som i antologin bidrar med en analys av Föreningen arbetarskrivares tidskrift Klass, har föreslagit en definition där arbetarlitteratur är den litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetar­klassen. En sådan definition löser vissa problem, men skapar samtidigt andra – för vems uppfattning är det då som ska räknas? Beata Agrell har i stället lanserat termen arbetarlitteraritet, som fokuserar på det enskilda verket snarare än författaren och särskilt då på dess närvaro – eller frånvaro – av klassperspektiv.

Den sortens definitioner kan framstå som akademiska hårklyverier, men är svåra att komma undan i diskussioner om arbetar­litteratur, bland annat för att de berör viktiga frågor om vilka som hörs i den litterära offentlig­heten och vem som har mandat att alls tala om hur det är att tillhöra arbetar­klassen. Borde vi alls tala om arbetarlitteratur när böcker om arbete saknar tydligt (arbetar)klassperspektiv, eller har vi snarare att göra med arbetslitteratur?

 


fredag 12 februari 2021

Om arbetarlitteratur i Förr och Nu


 I de senaste numren av tidskriften För och Nu har man kunnat läsa en serie artiklar om arbetarlitteratur. I senaste numret skriver exempelvis Anne Lidén om Josef Kjellgren. Tidigare har man tagit sig an Martin Koch, Maria Sandel och Rudolf Värnlund. De ambitiösa och välskrivna artiklarna kompletteras med utdrag ur litterära texter.

onsdag 10 februari 2021

Artikel om Sjödin i Passage

 

 Idag utkommer den danska tidskriften Passage med ett temanummer som har rubriken "Arbejder, litteratur, arbejde". Jag medverkar med en artikel – som alltså översatts till danska! – med titeln "Arbejdets æstetik og politik i Stig Sjödins lyrik". 

Den engelska sammanfattningen lyder såhär:

Magnus Nilsson: “The Aesthetics and Politics of Work in the Poetry of Stig Sjödin” This article analyses one of the most prominent motifs in Swedish working-class writer Stig Sjödin’s (1917-1993) poetry, namely that of work. The main argument is that Sjödin’s attitudes toward work were conditioned both by his Marxist worldview, and by the different audiences for which he was writing. The poetry that he published in the labor-movement press aimed at creating class consciousness among workers, and presented work both as something marked by oppression and injustice, and as a source of pride. In his poetry collections, he presented industrial labor to an audience outide the working class, with the aim of making them aware of the plight of the working class. Here, work was presented in a more univocally negative way than in the poetry priented in the labor-movement press.

Den som vill införskaffa tidskriften, eller veta mer om den aktuella utgåvan, kan göra det via förlagets hemsida. 

lördag 6 februari 2021

Sjödin om Ekelöf

  Den bok om Stig Sjödin som jag länge skrivit på är klar och kommer ut i maj. Men det innebör inte att jag är klar med Sjödin. Nu studerar jag nämligen det litterära materialet i fackförbundsrtiningen Kommunalarbetaren, där han bland annat skrev krönikor under rubkiken "Liten Revy".  

 

En av de intressantanste av dessa krönikor är den som publicerades i nummer sju 1970, och som handlar om Maja Ekelöf och hennes Rapport fån en skurhink

 

Boken hade ännu inte utkommit, men Sjödin hade uppenbarligen fått läsa åtminstone delar av manuskriptet. Han fokuserar dock inte så mycket på Ekelöfs verk som på hennes status som arbetarförfattare. 

 

Inledningsvis konsteras att de första arbetardiktarnas framträdande möttes med förundran: ”Det låg någonting mycket märkligt i det faktum att de kunde formulera sig skriftligt. Litteraturen var en angelägenhet för de bildade, för människor som passerat universiteten. De triviala saker som folket kunde berätta var inte heller föremål för den bildade klassens intressen annat än som kuriositeter”

 

Denna ”vanföreställning” har därefter levt kvar, menar Sjödin, och bland annat resulterat i att de proletära 30-talisterna mötts med skepsis, trots att det var de som stod för tidens ”nyerövringar i form och uttryck”

 

Och nu upprepades alltså historien, när folk häpnade inför att en städerska vunnit en romanpristävling. 

 

Sjödin är dock varken chockad eller förvånad. Han menar nämligen att arbetarklassens erfarenheter – i kombination med läshunger – kan utgöra ett bra fundament för litterärt skapande:

 

Det finns ett universitet i litteraturen, som de flesta som kan läsa har tillgång till om de kan få tag på böcker. Maxim Gorkij har berättat om dessa universitet, där inskrivning och examina inte förekommer, men där kunskaperna redovisas offentligt i ren livserfarenhet.

En städerska i dagens Sverige, mor till fem barn, frånskild, som ser på sig själv ed vakna och självkritiska ögon och som betraktar omvärlden med skarpsinne och humor bör rimligen ha minst lika goda förutsättningar att tillföra den fortlöpande dokumentationen positiva bidrag som varje litterär yngling som bara hunnit nöta skolbänkar.

 

Dessutom framhöll Sjödin att Ekelöfs medlemskap i Kommunalarbetarförbundet utgjorde en ”bra grund” för hennes författarskap: ”Om man vill orientera sig i samhället och försöka beskriva det, så är facket en bra skola”

 

Detta är intressanta tankar. Det är också intressant att de lades fram i en fackförbundstidning.

 

 

torsdag 4 februari 2021

Om min forskning i Flamman


 Flamman har publicerat en stor artikel om mig och min arbetarlitteraturforskning, med anledning av att min kollega John Lennon och jag gett ut en ny antologi om arbetarlitteratur i olika länder. För att läsa, klicka här.

tisdag 2 februari 2021

Om nordisk arbetarlitteraturforskning i Mål & Medel

 I december höll Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning sin sjunde konferens. Den bevakades av Henrik Johansson, som nu skrivit en kort rapport i Mål & Medel som är Livsmedelsarbetarförbundets medlemstidning (och den fackförbundstidning som satsar mest på kulturen). För att läsa, klicka här.

Seminarium om ny avhandling

 10 februari 13:00–15.00 ordnar Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning ett seminarium där Hannah Tischmann presenterar sin avhandling Timing “the Invisibles”: Narrative Time Practices and Social Inequalities in Selected Works of Swedish Working-Class Literature of the 1970s and the Early Twenty-First Century

Hannah disputerade förra året vid Universitetet i Wien. Hennes avhandling behandlar bland annat verk av Maja Ekelöf, Marit Paulsen, Erik Johansson, Susanna Alakoski, Johan Jönsson och Kristian Lundberg.

Seminaret hålls via Zoom. Om du vill delta, kontakta Magnus Nilsson.

tisdag 26 januari 2021

Torsten Söderling, En indian på rummet

 Under mina strövtåg i fackförbundspressenes litterära material hittade jag (i Kommunalarbetaren 1970) en novell av en författare jag inte kände till: Torsten Söderberg. För att lära känna honom litet bättre lånade jag en av hans böcker – En indian på rummet (Bokförlaget Settern 1978) – på biblioteket.

En indian på rummet är en novellsamling som i huvudsak utspelar sig i sjömansmiljö i Sydamerika på 1940-talet (mot slutet flimrar dock ett par nordskånska miljöer förbi). Novellerna har drag av skrönor och bländnar  emellanåt med språklig och stilistisk briljans. 

Idag känns den romantiska hållning till prostitution som ofta kommer till uttryck i novellerna – och som sannerligen inte är ovanlig i äldre skrönor om sjömansliv – litet svårsmält. Samma sak kan sägas om skildringar av framför allt indianer, men också icke-svenskar över lag. 

Men det finns också sådant som är aptitligare, exempelvis uppmärksammandet och kritiken i många av novellerna av polisbrutalitet och korruption. Även om det handlar om skrönor är stämningen alltså inte rakti igenom god. 

Boken kan faktiskt rent av läsas som arbetarlitteratur. Det signaleras redan i den första novellen: "Förmatchboxaren". Det första vi får veta om huvudperonen är att han arbetat på en plantage där arbetarna utsattes för brutal exploatering. Därefter beskrivs hans blåställ som "så urtvättat av den frätande banantvålen att det antagit en blekrosa färg, vilken någon romantisk folkpoet en gång kallat för 'arbetets och armodets stolta kulör'". Detta är en kritik av den litteratur som romantiserar fattigdomen och en signal om att En indian på rummet inte hör dit. Visserligen lånar den motiv och stämningar från sjömansskrönorna, men den har också en allvarligare underton där klassorättvisor faktikt tas på allvar.

Kanske var det på grund av dessa kvaliteter som man publicerade noveller av Söderling i fackförbudspressen. Skrönor och romantik var inte någon bristvara där. Men inte sällan blandades detta upp med åtminstone en gnutta av social kritik.

fredag 22 januari 2021

Debatt om gangsterrap och arbetarlitteratur

 Som jag berättat tidigare skrev Jenny Högström för ett tag sedan i Göteborgs-Posten att gangsterrappen skulle vara vårt tids arbetarlitteratur. En vecka senare fick hon svar på tal av Inti Chaves Perez, som menade att gangsterrap och arbetarlittertur inte har särskilt mycket med varandra att göra.

Nu har jag gett mig in i debatten. För att läsa mitt inlägg, klicka här. Även Rasmus Landström har gett sin syn på saken, i en artikel i Aftonbladet. Dessutom skulle jag vilja påminna om en äldre text jag skrivit om Stig Sjödin, Tibuktu och Kartellen.

torsdag 21 januari 2021

Arbetarlitteraturen och klassamhället

 Idag fick jag ett tungt paket, innehållande några exemplar av den gedigna luntan Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet

Den innehåller en sammanställning av ett stort projekt om det svenska klassamhället som letts av Göran Therborn och Daniel Suhonen. 

Mitt bidrag är en rapport med titeln "Arbetarlitteraturen och klassamhället" (som tidigare publicerats separat och kan läsas på nätet). De andra texterna handlar bland annat arbetslivets brutalisering, hur målet för skolpolitiken ändrats från jämlikhet till valfrihet, hur klass påverkar hälsa och livslängd och hur olika partier försöker locka till sig arbetarväljare. 

Sammantaget visar boken hur imponerande projektet faktiskt var. Jag tror och hoppas att den kommer att diskuteras under lång tid framöver.

torsdag 14 januari 2021

Böckerna om Bricken

 Sent omsider har jag börjat läsa Vibeke Olssons böcker om Bricken. Som Rasmus Lansdström nyligen påpekade i en artikel i Aftonbladet är de idéromaner om det moderna Sveriges framväxt skrivna underifrån. Ett slags proeltär pendang till Jan Guillous Det stora århundradet skulle man kunna säga. Fast Olsson börjar tidigare. Den historia hon berättar startar nämligen med Sundsvallsstrejken.

Jag vet inte varför jag dröjt så länge med att ta mig an denna romansvit. Jag har ju läst och tyckt om annat av Olsson (till exempel den lysande kollektivromanen Drömmen om Elim - som handlar om hur den epok som skildras i sviten om Bricken till sist tar slut). Men, det känns ganska lyxigt att ha sparat dem...