Tillbaka till Reims

Didier Eribons essä Tillbaka till Reims har rönt stor uppmärksamhet i flera länder. Denna uppmärksamhet har främst kretsat kring bokens relevans för förståelsen av varför många arbetarväljare i Frankrike röstar på fascisterna. Men om det säger han faktiskt inte särskilt mycket, utöver att dessa arbetare alltid varit rasister, men att det tidigare inte spelat någon roll för hur de röstat, samt att rasismen ger underlägsna människor en möjlighet att känna sig överlägsna.
Betydligt intressantare är att Eribons essä tar sin utgångspunkt i insikten att han alltid försökt förstå sin plats i världen med utgångspunkt i sin homosexualitet medan han konsekvent bortsett från det faktum att han växt upp i arbetarklassen.
Denna insikt – att frågor om klass ofta skyms av frågor om sexualitet, men också om exempelvis etnicitet och kön – har  uppmärksammats av en rad författare. Som exempel kan man nämna Walter Benn Michaels, som i The Trouble with Diversity (2006) argumenterar för att frågor om identetsskillnader trängt undan frågor om klassexploatering från den politiska dagordningen. Snarlika tankar har också tagits upp av Nancy Fracer, exempelvis i Justice Interruptus (1997). Själv har jag diskuterat frågan bland annat i Den föreställda mångkulturen (2010).
Eribon argumenterar för att människor inte spontant är medvetna om sin position i klassamhället. "Det skulle ju kräva att man vore förmögen att se sig själv utifrån, att man kunde blicka ned på sitt eget och andras liv liksom ovanifrån", skriver han. Syftet med Tillbaka till Reims är just att skildra klassamhället, och därmed att möjliggöra medvetande om det. Men detta möjliggörs alltså, enligt Eribon, av att han avlägsnat sig från sin ursprungsmiljö.
Denna tanke är värd att begrunda när man funderar på litteraturens relation till klassamhället och på arbetarlitteraturen. Många har ju påpekat att arbetarförfattaren ofta är någon som just avlägsnat sig från arbetarklassen. Och ofta har detta beskrivits som ett problem. Men för Eribon verkar distansen snarare vara arbetarlitteraturens förutsätting.
Eribon för också ett resonemang om relationen mellan teori och erfarenhet som är mycket intressant:

[A]ll sociologi och filosofi som avser att kretsa kring ’aktörernas perspektiv’ och den ’mening som dessa ger sina handlingar’ löper risken att reduceras till en ren avskrift av de sociala aktörernas bedrägliga förhållande till sina egna praktiker och sina egna begär, och att alltså bara ytterligare cementera tillvaron i dess nuvarande skick – en ideologi för att rättfärdiga den etablerade ordningen. Enbart genom att frångå de kunskapsteoretiska förutsättningarna för individernas spontana självförståelse kan man rekonstruera systemet i dess helhet och beskriva de mekanismer genom vilka den sociala ordningen reproduceras […]. En teoris kraft och själva existensberättigande ligger just i det faktum att den inte nöjer sig med att bara registrera de yttranden som ’aktörerna’ fäller om sina ’handlingar’, utan iställer försöker få individerna och grupperna att se och tänka annorlunda på sig själva och sina handlingar, för att på så sätt kanske rent av förändra vad de gör och vad de är.

En del forskning om arbetarlitteratur ser denna som uttryck för arbetares erfarenheter. Jag har argumenterat för att detta är ganska problematiskt (till exempel i John Lennons och min artikel om arbetarlitteratur i Sverige och USA). Eribons resonemang tycks ge stöd åt min argumentation, samtidigt som det får mig att vilja fundera vidare...