Om fackförbundspressen och litteraturen

 På senare tid har det förts en del diskussioner om det faktum att fackförbundspressen nuförtiden inte innehåller lika mycket litteratur som förr. Bland annat är det många som upprörts av att  Livsmedelsarbetareförbundets Mål & Medel ska göras om och antagligen inte längre kommer att publicera lika mycket skönlitteratur som tidigare.

Man kan tycka att protesterna kommer sent. Alla andra LO-förbunds medlemstidningar har ju för länge sedan slutat att regelbundet publicera nyskriven skönlitteratur. Och någon särskilt god eller inflytelserik kulturjournalistik ståtar man inte heller med. Man kan så klart också fråga sig varför i hela fridens namn fackförbundstidningar ska syssla med litteratur.

Ett svar på den frågan kan man hitta i Alfred Kämpes "Fackpressen och folkbildningen" från 1935 (som ingår i samlingen Trälar, torpare, statare). Där
redogör han för diskussionerna vid ett möte på Brunnsviks folkhögskola om huruvida fackförbundens press ska bli "en kunskapsbärare och upplysningsbefrämjare av rang". Själv besvarar han frågan jakande. "Därigenom", skriver han "skall ökade resurser, andliga som materiella, tillföras oss och därigenom skulle vi framför allt lättare kunna tillägna oss livets andliga värden".

Antagligen tycker dagens ledare för våra fackförbund att detta låter helt galet. Och däri ligger väl problemet. 

Att den svenska arbetarrörelsen redan från början gav stort utrymme åt litteraturen och att dess press steg för steg fick en allt mer kulturell inriktning har bland annat berott på att man varit en folkrörelse. Sådana hålls inte bara samman av de krav man driver fackligt och politiskt, utan också av att man utgör en offentlighet där det kan utbildas en gemensam identitet och en kollektiv världsbild. Där kan litteraturen spela en viktig roll. Men om fackförbunden inte vill vara folkrörelser behöver man så klart inte befatta sig med den...

Viggo Bjerring, Verdenshjertet

 Viggo Bjerrings roman Verdenshjertet verkar först vara en ganska traditionell och tämligen tråkig dystopi som utspelar sig bara några år in i framtiden, när sådant vi oroar oss för idag blivit verklighet. 

Huvudpersonen Mads har läst litteraturvetenskap på universitetet, men försörjer sig genom små
översättnings- och språkgransknings-gig som förmedlas via en hemsida. Han lever i en värld där klimatförändringarna tagit fart på allvar och det politiska svaret har blivit en ekokapitalism som skapat enorma klasskillnader. 

Berättandet präglas också av grepp som brukar utmärka samhällskritiska framtidsdystopier, och som jag brukar ha ganska svårt för. Exempelvis förklarar huvudpersonen återkommande för sig själv – och därmed för läsaren – hur samhället utvecklats och fungerar. 

Efter ett tag växlar Bjerring emellertid upp. Det övertydligt didaktiska kombineras med både fantasterier och filosofiska tankexperiment och plötsligt blir det svårt att lägga ifrån sig romanen. 

Mitt intresse börjar fångas på allvar när det visar sig att en roman som Mads fått i uppdrag att språkgranska visar sig ha skrivits av en AI – något som onekligen är intressant i dessa dagar då chattboten GPT-3 är på allas läppar. Men det är först litet senare som de verkligt svindlande perspektiven öppnas...

Kristian Bang Foss, Frank vender hjem

 Huvudpersonen i Kristian Bang Foss roman Frank vender hjem – Frank, alltså – växte upp i en tämligen dysfunktionell familj. Hans far kunde efter en mopedolycka inte längre arbeta som billackerare och övergick till att spela och sjunga rock'n'roll på Strøget, där publiken snart började roa sig genom att kasta mynt på honom. Så småningom blev han rent av ihjälslagen.  Hans mor jobbade på kontoret på ett telebolag men söp också med viss frenesi, av flera anledningar.

Frank ger sig dock ut på en social resa. Först börjar han plugga humaniora på universitetet och efter ett tag blir han tillsammans med Thea, vars föräldrar är både kända och rika. Strax innan de ska ha barn driver Frank emellertid iväg i en kanot och antas ha omkommit. När han återvänder tror Thea och hennes familj inte på hans berättelse om hur han flutit i land på en öde ö och hållit sig vid liv genom att äta fågelägg, utan möjlighet att kommunicera med omvärlden, innan han räddats av en kvinna på en surfingbräda.

Franks försvinnande och återkomst blir en katalysator som sätter igång en rad sociala processer som trycker honom tillbaka i riktning mot den miljö han kommit ifrån, och Foss berättelse blir därigenom en skildring av det samtida danska klassamhällets dynamik. Frank vender hjem är desutom en rasande skickligt skriven roman som förenar skarpsint samhällsanalys med såväl en stor portion humor som en väl berättad historia, insiktsfulla psykologiska skildringar och mycket, mycket annat.

Artikel om arbetarlitteraturens litteraritet

För drygt ett år sedan var jag på konferens i Dublin. Efteråt skrev jag en artikel med utgångspunkt i mitt konferenspaper. Den har nu publicerats i tidskriften Journal of Class & Culture, under titeln ”On the literariness of working-class literature”. 

Nedan följer en sammanfattning:

This article argues that even if working-class literature has often been marginalized within literary studies, scholars interested in it – including scholars within the field of working-class studies – should not alienate themselves from that discipline. Instead, they should claim a space for the study of working-class literature within it. The main reason for this is that the insistence on working-class literature’s literariness will contribute to a more solid theorizing of it, which will also benefit its study within other contexts, such as working-class studies. The argument is based on a discussion of Swedish working-class poet Stig Sjödin (1917–93) and his reception by literary historians. Sjödin was active both on the book market and within the labour movement. However, the latter part of his oeuvre has been largely ignored within literary studies, which illustrates the narrow understanding of literature within the discipline. Drawing on theories put forward by Marjorie Perloff and Rita Felski, the article argues that the study of working-class and labour movement literature can function as a catalyst for challenging this understanding and for promoting a more inclusive conceptualization of literature and literary aesthetics.

Arbetarpoesiprat

Anna Arvidsdotter läser

 Idag deltog jag i ett samtal om arbetarpoesi på Stadsarkivet i Malmö som anordnades av Arbetarrörelsens arkiv i Skåne. Först läste Anna Arvidsdotter ur sin diktsamling Händer att hålla i, därefter förläste jag om arbetarlyrikens historia och till slut svarade vi på frågor från publiken. 

Förra gången vi försökte genomföra detta arrangemang stördes vi litet av att inbrottslarmet gick. Idag gick allt emellertid enligt plan, vilket var väldigt trevligt. 

Jag anser att lyriken är en underutforskad genre inom arbetarlitteraturen. Inte minst borde man satsa mer på att undersöka den arbetarlyrik som lästs inom arbetarrörelsen. I sinom tid hoppas jag kunna genomföra ett forskningsprojekt på det ämnet.