Jag håller just nu på med en liten undersökning om vad man skrivit om arbetarlitteratur i Arbetaren vid olika tidpunkter. I utgåvan från 23 december 1933 hittade jag en intressant text, i form av en helsidesartikel om ”Proletärdiktning och arbetarromaner i den norska litteraturen”, av Arve Haraldstad.
Haraldstad – som jag inte vet något om – beskriver där en missaktad och marginaliserad arbetarlitterär tradition som har tre tämligen tydligt avgränsbara perioder. Den första hör hemma på 1800-talet och inleds med Jonas Lies roman Livsslaven (1883), vilken satte ”en ny samhällsklass och nya sociala människoöden under debatt i litteraturen”, och Gunnar Heibergs drama ”Tante Ulrikke”, som skildrade ”den spirande arbetarrörelsen i Norge”.
Dock beskrivs Per Sivles Streik från 1891 som den första ”verkliga arbetarromanen i norsk litteratur” [min kursivering]. Grunden för detta konstaterande verkar främst vara att Sivles roman togs illa emot av den borgerliga kritiken. ”[K]nappast någon bok har renderat sin författare mer borgarilska än denna”, konstaterar Harlstad, och fortsätter sedan såhär: ”Skildringen blev utdömd som ’olitterär’ – naturligtvis. Hela den borgerliga pressen nedgjorde och svartprickade författaren och bokhandlarna bojkottade boken. Per Livres öde blev att under fattigdomens förtvivlan till sist skjuta sig själv en kula för pannan”.
Haraldsten konstaterar att inga av de 1800-talsförattare han tar upp (förutom dem som redan nämnts även Björnestjerne Björnsson) var socialister eller proletärer. Dessutom konstaterar han att de proletärer som verkligen framträdde i norsk litteratur under århundradet – exempelvis Hamsun – genomgående skrev ”borgerlig litteratur”. Det kom alltså att dröja till 1900-talet innan ”arbetardiktarna och proletärförfattarna stormade den borgerliga litteraturparnassen”.
Detta medförde enligt Haraldsten en förändring av arbetarlitteraturen: ”Från att ha varit problemdiktning, som ställde sociala ämnen under debatt, blev proletärdiktningen och arbetarromanerna självupplevda människo- och samhällsstudier”.
Till de viktigaste arbetarförfattarna från början av 1900-talet räknar Haraldstad gruvarbetaren och arbetarrörelseaktivisten Johan Falkberget, anläggningsarbetaren Kristoffer Uppdal, som i romancykeln Dansen gjenom skuggeheimen skildrat arbetarrörelsens utveckling i Norge, proletären och ungsocialisten Marius Braat, som dog i ”proletärpesten” lungsot efter att ha publicerat en enda bok, samt Oslos ”östkantsdiktare” Oskar Braaten, som emellertid – vilket särskilt understryks av Haraldsten – inte var socialist.
Efter denna andra period i den norska arbetarlitteraturens historia följde enligt Haraldsten en nedgång, innan det kom ett uppsving på 1920-talet. Ur den (då) nyaste arbetarlitteraturen nämns Helge Krog, som Haraldsten kritiserar för att vara en intellektuell akademiker från borgarklassen, ishavsskepparen Lars Hansen, vars romaner kritiseras för att varken vara socialistiska eller revolutionära, skogsarbetarskildraren Stein Balstad, som var skollärare men själv ”prövat skogsarbetarnas liv och villkor”, samt journalisten och arbetarrörelseaktivisten Hjalmar Waage (vars namen i artikeln försvenskats till Wåge) som bland annat skildrat industriarbetare. Avslutningsvis tas även proletärlyriken upp, men uppseendeväckande nog utan att någon de två mest kända norska arbetarpoeterna nämns: Arne Paasche Aasen och Rudolf Nilsen
Haraldstens artikel är intressant, inte minst eftersom den för fram en delvis annorlunda syn på arbetarlitteraturen än den som vid tidpunkten dominerade i Sverige. Medan man där och då lade stor vikt vid författarnas klassbakgrund fokuserar Haraldsten mer på litteraturens innehåll och definierar arbetarlitteraturen som verk ”om proletärliv och om arbetarrörelse”. Dock diskuterar han skillnader mellan den arbetarlitteratur som skrivits av arbetare och den som skrivits av författare ur andra samhällsklasser, liksom mellan den som är socialistisk och den som inte är det. Dessutom fokuserar han nästan helt ensidigt på den litterära offentligheten, medan det litterära livet i arbetarrörelsen osynliggörs. Exempelvis nämns inte arbetarrörelsegenrer som kampdikter och kampsånger över huvud taget. Och det kan väl förklara varför Paasche Aasen inte kom med i framställningen. Han skrev nämligen just sådant, och hade en mycket starkare ställning i arbetarrörelsen än på den litterära parnassen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar