onsdag 30 december 2020

Gorkij, Mina universitet

 Sista delen i Maksim Gorkijs självbiografiska romantrilogi har titeln Mina universitet. Den syftar på att huvudpersonen aldrig fick möjlighet att ägna sig åt formella studier och istället fick lära sig om livet genom att leva det.

Detta beskrivs i romanen inte som något större problem. Vid ett tillfälle säger exempelvis berättaren att han "sällan påträffat tankar i böcker" som han inte "hört förut i det praktiska livet". 

Ibland upphöjs nödvändigheten rent av till dygd och den praktiska erfarenheten förklaras vara överlägsen den bokliga bildningen. Bland annat förklarar huvudpersonen att han lärt sig "nationalekonomins grundprinciper [...] genom direkt kontakt med livet" och att han inte "kunde förstå varför att man behövde skriva en tjock bok full av svåra ord om något som är fullkomligt klart för var och en som anstränger sina krafter för en annan människas lycka och bekvämlighet".

Liknande tankar hittar man också hos många andra arbetarförfattare. Moa Martinson skriver exempelvis i Mor gifter sig om hur ett proletärbarn kan lära sig mer om Sveriges geografi än vad som står i läroböckerna genom att behöva flytta runt i landet. Och Rudolf Värnlund påstod på 1920-talet att proletärförfattarna var överlägsna sina borgeliga kollegor eftersom de inte tyngdes av bildning och stod i direkt kontakt med det som hände i samhället. 

Även om det är lätt att förstå att de som förvägras möjligheterna till utbildning gärna vill hävda att denna ändå inte är särskilt viktig ("Vad är väl en bal på slottet?") kan denna retorik naturligtvis vara farlig. Den kan ju lätt slå över i anti-intellektualism och bildningsförakt.

Men så är det inte i arbetarlitteraturen. Även om många arbetarförattare med rätta framhållit att det inte alltid är de som studerat som är de mest lärda har de också skildrat det faktum att de inte haft möjlighet att ägna sig åt organiserade studier som någonting tragiskt, och som uttryck för klassorättvisa. Dessutom har de ofta gjort allt de kunnat för att bilda sig på egen hand. Det beskrivs bland annat i flera av Ivar Lo-Johanssons romaner, exempelvis Godnatt, jord och Stockholmaren. Och kampen för bildning är också ett bärande tema även i Mina universitet.

Luka Lei Zhang, På doktorandernas kontor kl 15

 

 

Jag har översatt en dikt av Luka Lei Zhang. Den kan läsas på Clartés hemsida.

fredag 25 december 2020

Gorkij, Ute i världen

 Ute i världen (1917) är den andra delen i Maxim Gorkijs självbiografiska romansvit som inleds med Min barndom (1913) och avslutas med Mina universitet (1922). Dess tema är att världen är förskräcklig, att människorna beter sig som svin och att allt som borde vara vackert – särskilt kärleken –släpas i smutsen. 

Men romanen handlar också om litteraturen. Dels berättas om hur huvudpersonen upptäcker böckernas värld och finner den vara bättre än den värld han lever i till vardags, dels återkommer författaren flera gånger – särskilt mot slutet av romanen – till frågor om litteraturens roll och funktion.

Exempelvis slås huvudpersonen av att människorna i de böcker han läser inte tycks arbeta:

[J]ag kom med ens att tänka på att det överväldigande flertalet böcker jag läst nästan aldrig talade om vad de ädla hjältarna levde av, vad för slags arbete de hade.

Denna formulering – som rymmer ett arbetarlitterärt program – är naturligtvis ett slags läsanvisning till Gorkijs författarskap. Och samma sak gäller detta stycke, från slutet av romanen, som är en kommentar till en scen där en man slagit ihjäl en katt:

Varför jag berättar dessa ohyggligheter? För att ni, mitt värda herrskap, skall få veta om dem – de tillhör inte något förgånget, nej sannerligen inte något förgånget. Ni, mitt herrskap, älskar diktade ohyggligheter, skickligt berättade skräckscener, det fantastiskt hemska kittlar angenämt era nerver. Men jag känner till verklighetens fasor, det dagliga livets hemskheter, och det är min oförytterliga rätt att obehagligt uppröra er med skildringar av dem, så att ni ska komma ihåg under vilka förhållanden och i vilken värld ni lever.

Det är bland annat dessa resonemang som gjort Gorkij till en beundrad förebild bland arbetarförfattare över hela världen. 

tisdag 22 december 2020

Om arbetarlitteratur och klass i radio

 I förmiddags pratade jag litet om arbetarlitteratur och klass i P4. För att lyssna, spola fram till 2:44:40.

måndag 21 december 2020

Ny bok om arbetarlitteratur från jordens alla hörn


 2017 gav John Lennon och jag ut boken Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives, som innehöll uppsatser om arbetarlitteratur från Sovjetunionen/Ryssland, USA, Storbritannien, Mexico, Finland och Sverige. Ganska snart blev vi sugna på att fortsätta projektet, och idag ger vi ut en uppföljare som handlar om arbetarlitteratur i Argentina, Danmark, Singapore, Sydafrika, Tyskland, Japan och Irland. Precis som föregångaren kan den laddas ner gratis från förlagets webbplats, där det också finns information om hur man för en billig peng kan beställa ett fysiskt exemplar.  

John och jag har jobbat hårt med boken och är mycket nöjda med resultatet. I kväll ska vi fira utgivningen tillsammans med de flesta av bidragsgivarna genom att skåla via Zoom. 

Intresset för boken har varit stort på förhand, vilket visar att arbetarlitteraturforskningen är på uppgång.  Även medierna är nyfikna. Jag har redan blivit intervjuad av Flamman och i morgon ska jag prata med journalister från Sveriges Radio och Skånska Dagbladet. Det har också publicerats en text om boken på Malmö universitets hemsida

lördag 19 december 2020

Artikel om Agnes Smedley och Moa Martinson


 Idag publicerades en artikel som jag skrivit tillsammans med min kollega John Lennon. Den handlar huvudsakligen om den amerikanska proletärförfattaren Agnes Smedleys roman Daughter of Earth, men innehåller också en jämförelse med Moa Martinsons Mor gifter sig. För att läsa, klicka här.


måndag 14 december 2020

Ny avhandling om arbetarlitteratur

 Idag disputerade Hannah Tischmann vid universitetet i Wien på avhandlingen "Timing 'the Invisibles': Narrative Time Practices and Social Inequalities in Selected Works of Swedish Working-Class Literature of the 1970s and the Early Twenty-First Century". Det är en mycket bra avhandling som bidrar till arbetarlitteraturforskningen på flera sätt.

För det första är Tischmanns fokus på tid intressant. Tid är nämligen centralt både för arbetarlitteraturens innehåll och för dess form. Vad gäller det förra kan man exempelvis konstatera att fenomenet klass har mycket med tid att göra. Arbetare säljer ju sin tid åt andra och frågan om arbetstiden har alltid varit central för arbetarrörelsen. Beträffande det senare så är det exempelvis så att historieberättande har väldigt mycket att göra med med organisering av händelser i tid.

För det andra är Tischmanns doktorsavhandling den första som handlar om den nya vågen av svensk arbetarlitteratur. Närmare bestämt tar hon upp verk av Susanna Alakoski, Johan Jönson och Kristian Lundberg till behandling. 

För det tredje är avhandlingen ett pionjärverk även vad gäller 1970-talets intressanta, men ännu relativt outforskade arbetarlitteratur. Här är hennes viktigaste exempel verk av Marit Paulsen, Maja Ekelöf och Erik Johansson. 

Jag hoppas verkligen att detta viktiga vetenskapliga arbete snart kan presenteras i bokform.



söndag 13 december 2020

Samtida arbetarlitteratur från hela världen

 Studenterna på nätkursen Working-Class Literature – Historical and International Perspectives har precis skrivit tentor om samtida arbetarlitteratur. Att titta på vad de valt för exempel för sina analyser är ganska intressant.

Det mest oväntade valet  är nog grindcore-bandet Nasums musik, som en student jämför med arbetarsångerna "Internationalen", "Solidarity Forever" och "Einheitsfrontlied". Även fotbollspelaren Martin Mutumbas självbiografiska bok Äkta hela vägen (som han skrivit tillsammans med journalisten Erik Niva) är ett originellt och spännande val.

NASUM.COM: Swedish grindcore since 1992

Många studenter har valt att skriva om svensk litteratur, och av dem har de flesta skrivit om Jenny Wrangborgs dikter. Även Susanna Alakoskis romaner Svinalägorna och Bomullsängeln har varit populära. En student skrev om Mats Källblads serieroman Garagedrömmar och en annan om Sara Beischers Jag ska egentligen inte jobba här. De flesta som skrivit om svensk litteratur har varit från Sverige, men några av analyserna av Wrangborgs dikter är skriva av utländska studenter som tagit sig an de översättningar till engelska som man hittar på Wrangborgs hemsida.

The White Tiger.JPG 

Vad gäller samtida utländsk arbetarlitteratur så är bredden stor. Bland annat behandlas en dikt av den turkiske exilpoeten Cem Karaca, en samling med dikter av kinesiska migrantarbetare (Iron Moon), den indiske författaren Aravind Adigas internationellt uppmärksammade och prisbelönta  The White Tiger (som enligt uppgift snart ska bli film, även om man nog får ta den uppgiften med en nypa salt i dessa pandemitider), Trainspotting av Irvine Welsh, Joyce Carol Oates My Life as a Rat och Barbara Kingsolvers Flight Behaviour. Flera studenter har dessutom valt att skriva om Édouard Louis Vem dödade min far.

Det har varit mycket intressant att få ta del av studenternas texter och som vanligt är det nog jag som lärt mig mest. Nu ser jag fram mot den sista tentan på kursen som är en litet större skrivuppgift om arbetarlitteraturer från olika tider och platser. Huruvida studenterna är lika taggade vet jag inte, men jag är säker på att de kommer att fortsätta att leverera spännande resonemang om såväl väntade som oväntade verk.


fredag 11 december 2020

Nordarb VII

I veckan höll Nordiskt nätverk för arbetarlitteratur sin sjunde konferens, på dagen tio år efter den första konferensen, som hölls i Lund 2010. Denna gång skulle vi ha varit i Köpenhamn, men på grund av pandemin fick vi hålla till på nätet, vilket gick ganska bra.

Dock var programmet något mindre ambitiöst än annars, åtminstone vad gäller omfånget. Innehållet var det dock inget fel på.

Det hela inleddes med att tre forskare från Syddansk universitet presenterade pågående forskning om frågor om klass och arbete i dansk samtidslitteratur. Därefter hölls föredrag om bland annat vilka författare Martin Andersen Nexø inspirerats av, idéer om internationell arbetarsolidaritet i Josef Kjellgrens dikter, vilken roll gatan spelat i skandinavisk arbetarlitteratur, kvinnliga socialdemokratiska pionjärers retorik, klass i fotbollsspelares memoarer och metaforer i arbetsskildringar.

Det blev en hel del diskussioner om "kolportageromanens" förhållande till arbetarlitteraturen, med utgångspunkt i Beata Agrells föredrag om fabriksflickan som motiv och Christine Hamms om Karen Sunds Heltinden paa Kuba. Även Åsa Arpings och Anna Björk Einarsdóttirs föredrag om relationen mellan det internationella och det nationella i arbetarlitteraturen och forskningen om densamma satte i allra högsta grad igång tankeverksamheten. 

Arbete pågår nu med att göra en bok med utgångspunkt i det som presenterats vid konferensen. Dessutom tänker arrangörerna försöka ordna en uppföljning i Köpenhamn så snart som möjligt.

Parallellt med detta planeras nästa konferens. Om allt går somdet ska kommer den att hållas i Karlstad om två år. Preliminärt tema är "arbetarlitteratur bortom kanon".

torsdag 10 december 2020

Världen vi lämnar

Föreningen Arbetarskrivare | – Vi skriver om klass med klass

 Världen vi lämnar är Föreningen Arbetarskrivares tolfte antologi. De senaste fem har kommit ut med två-årsintervaller och blivit bättre och bättre. Den förra – Jag har tänkt mycket på oss och våra utmattad kroppar (2018) – fick också en hel del positiv uppmärksamhet, bland annat i Dagens Nyheter och på SVT, där den hissades av kritikern Ulrika Milles. 

Även Världen vi lämnar kan nog komma att tas väl emot. Kvaliteten på bidragen är nämligen genomgående hög och flera av dem är riktiga pärlor. 

Bland novellerna gillade jag särskilt Erik Hakings, Kajsa Paulssons och Micke Evhammars. Min absoluta favorit är dock Karin Nilssons oerhört välskrivna "Bassängsystrar", som beskriver en rehabiliteringsresa till Mallorca och bland annat handlar om sjukdom, läkande, vänskap och olika slags relationer mellan kvinnor och män.

Vad gäller poesin och prosalyriken är nivån ännu högre. Elliot Baron skildrar på ett vackert och tänkvärt sätt vårdarbetares möten med gamla och sjuka människor, Stina Künstlicher beskriver rytmakrobatiskt och underhållande kampen mellan personal och gäster i en bar, Nino Mick skapar med utgångspunkt i arbete ombord på tåg dikter av svindlande hög kvalitet och Freke Räihä kombinerar på ett engagerande sätt intellektuell stingens med en drabbande nakenhet. 


söndag 6 december 2020

Gorkij, Min barndom

Porträtt av Maksim Gorkij, cirka 1906.
Maxim Gorkij (1869-1936)

 


Jag har läst om Gorkijs Min bardom, som är den första delen i en trilogi med självbiografiska barndomsskildringar som utkom mellan 1913 och 1923 (de övriga delarna heter Ute i världen och Mina universitet). Denna trilogi inspirerade arbetarförfattare i hela världen att använda den egna uppväxten för att berätta om sociala förhållanden. 

När jag nu för tredje gången (tror jag) läste Min barndom gick mina tankar flera gånger till Moa Martinsons Mor gifter sig (som jag också nyligen läst om), som utan tvekan var en av de svenska arbetarförfattare som beundrade Gorkij mest. I båda verken fokuseras starkt på barnets relation till de vuxna och i båda säger berättaren (som är författaren/huvudpersonen som vuxen) att berättelsen inte bara handlar om ett enskilt människoöde utan om villkoren för en hel klass. Hos Gorkij uttrycks tanken på följande vis:

[J]ag berättar ju inte för att berätta om mig själv utan för att skildra den trånga kvava värld i vilken det enkla ryska folket levde - och alltjämt lever i.

När Gorkij skildrar fabriksarbetare går mina tankar emellertid till helt andra författare. Såhär låter det när han beskriver en lunchrast i en fabrik:

Vid middagstiden hördes åter tutningen. Det svarta gapet öppnade sig igen och gav ifrån sig hela den där människoflocken som den slukat på morgonen. Strömmen delade sig åt olika håll och letade sig droppvis in i husen. 

Att arbetarna skildras som en anonym massa är ganska vanligt också i svensk litteratur från denna tid. Det mest kända exemplet är nog Martin Kochs Arbetare som kom ut 1912, dvs. året innan Min barndom och som inleds med en beskrivning av hur en massa av arbetare väller fram genom staden på väg till fabriken.

Idéer om "massan" var populära under början av 1900-talet. I litteraturen tycks de främst ha resulterat i att det skapades distans till arbetarna, och till att de snarare framträdde som en passiv produkt av yttre omständigheter än som en klass med förmåga att förändra samhället. Att senare svenska arebtarförattare huvudsakligen kom att inspireras av en annan tendens i Gorkijs uppväxtskildringar, nämligen att ett individuellt öde framställs som represenatativt för större sociala sammanhang, är alltså något att vara glad över. 

fredag 4 december 2020

Ådalens arbetare, Stockholms ärke-medelklass och Möllevångens prekariat

 På den tiden man kunde resa höll jag en föreläsning om klass och plats i modern svensk arbetarlitteratur vid en konferens på Nasjonalbiblioteket i Oslo. Nu har det blivit ett kapitel i antologin Sted, fiksjon og historie, som kom ut idag.

De verk jag tar upp i kapitlet är två tecknade romaner: Daria Bogdanskas Wage Slaves och Mats Jonssons Nya Norrland. Boken kan läsas/laddas ner gratis från Nasjonalbibliotekets hemsida (man kan också köpa ett fysiskt exemplar därifrån).

lördag 28 november 2020

Recension av Landströms "Arbetarlitteraturens återkomst"

 Idag publiceras min recension av Ramus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst i den norska vänsterdagstidningen Klassekampens bokmagasin. För den som inte har tillgång till denna utmärkta publikation följer här ett ultra-kort sammandrag:

Landström ger en utförlig presentation av den svenska arbetarlitteraturen och visar dessutom varför den är intressant. Han lutar sig tungt mot den litteraturvetenskapliga forskningen, men presenterar också egna analyser och idéer. 

Min enda större invändning gäller förklaringen till varför arbetarlitteraturen fått en renässans i Sverige på senare år. Landström pekar på att arbetarklassen, liksom vid tidigare uppsving, skulle "stå i centrum för den politiska diskussionen" och att förslumningen av arbetsmarknaden skulle ha gjort klassamhället tydligt för författarna. Jag tror dock att förhållandena i litteraturen varit viktigare. Dagens arbetarförattare har kunnat ta spjärn mot en stark tradition. Därför har det blivit arbetarlitterär renässans, trots att arbetarklassen och arbetarrörelsen är svagare än på länge. 

tisdag 24 november 2020

Patrik Lundberg, Fjärilsvägen

 I Fjärilsvägen berättar Patrik Lundberg sin mammas, Birgitta Lundbergs, livshistoria. Han berättar också sin egen historia, som först löper parallellt med mammans, men sen tar en annan riktning. Medan mamman fastnar i fattigdom gör Patrik en klassresa.

Fjärilsvägen är dock inte bara en roman om en familj, utan också om Sverige. Välfärdsstatens uppgång och fall utgör bakgrund till individernas öden, och mot slutet av berättelsen relaterar Lundberg moderns livsberättelse direkt till den politiska utvecklingen. Det hela sammanfattas på ett effektivt sätt i en mening som tryckts på bokens skyddsomslag:

"Din generations kvinnorörelse menade att det personliga var politiskt, men för dig fanns en ytterligare dimension: allt som drabbade lågutbildade kvinnor drabbade dig, det politiska var för dig personligt".

Ungefär samma tankar uttryckte Édouard Louis i romanen Vem dödade min far? från 2018 (den svenska översättningen kom ut 2019). Men medan den var en rasande anklagelseskrift som av många kritiker jämfördes med Zolás "Jag anklagar!" är Fjärilsvägen betydligt mer lågmäld, utan att för den sakens skull vara mindre engagerande. 

måndag 23 november 2020

En bok till!

 Tillsammans med mina kollegor Michael Sanders och Wiktor Marzec håller jag på att att sätta samman en antologi om arbetarlitteratur från olika länder, som förhoppningsvis kommer att ges ut av förlaget Palgrave nästa år. Preliminär titel är Working-Class Literatures: National and International Traditions.

När vi raggade bidrag beskrev vi projektet såhär:

This collection emerges out of the ‘Industrial Labour and Literary Culture in the Long Nineteenth Century’ conference organised jointly by the AHRC-funded ‘Piston, Pen & Press’ project and the Finnish Labour Museum which was held in Tampere in 2019. This conference brought together scholars from seven different countries. At the conference it became increasingly clear that the relationship between a ‘native’ working-class literature and its ‘national’ literary tradition was subject to enormous variations - from being central to the formation of the national canon in Sweden and Finland, fluctuating in accordance with the vagaries of political history in Poland, through to its almost total exclusion in England (though not in Scotland). Additionally, the conference identified the importance of international connections to the development of ‘native’ working class literatures, occurring both through the circulation of translated literature and ongoing contact with workers who had emigrated in search of work. The conference concluded that any study of working class literature had to be attentive to both its national and international contexts. This volume is intended as a contribution to this emerging field of study.

We are planning an edited collection organised around the following key questions: What is the relationship between 'working class' literature and the 'canon' within specific national traditions? How does working class literature establish itself within the nation - newspapers, libraries, publishing houses etc? What role is played by international exchanges in the construction of working class literature?

Bland de medverkande finns bland andra Sabine Hake, Luka Lei Zhang och Elsi Hyttinen och boken kommer bland annat att behandla arbetarlitteratur från Kina, Finland, England, Sverige, Tyskland och Polen. Själv tänker jag skriva om arbetarlitteraturen i den svenska fackförbundspressen, utifrån en studie av Kommunalarbetaren 1970.

Som ett led i arbetet har vi ordnat en liten konferens där många av bidragsgivarna kommer att presentera sin forskning. Konferensen hålls helt digitalt idag, i morgon och på onsdag. 


torsdag 19 november 2020

Rasmus Landström, Arbetarlitteraturens återkomst

 Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst är den första övergripande presentationen av den arbetarlitterära renässansen i Sverige under de senaste femton åren. Dessutom innehåller den en översikt av hela den arbetarlitterära traditionens historia och av den litteratur som befinner sig i arbetarlitteraturens "gravitationsfält".

Framställningen bygger på sådant som andra skrivit (Landström tycks ha läst i stort sätt allt), men det är ändå en delvis unik bild som framträder och även om jag så klar får lust att polemisera mot några av hans teser – ämnet ligger mig ju varmt om hjärtat – är helheten robust. 

Jag kommer säkerligen att gå i dialog med Landströms bok i många sammanhang framöver, och en utförligare recension kommer snart i norska Klassekampen. Här vill jag bara passa på rekommendera den till alla, både till er som är intresserade av arbetarlitteratur och till er som "bara" är intresserade av frågor om litteratur, samhälle och politik i allmänhet.

Landström analyserar nämligen inte bra litterära skeenden i snävare mening, utan levererar en lång rad skarpa iakttagelser av mer generell natur. En sådan gäller den samtida litteraturkritikens handfallenhet inför frågor om klass:

I dagstidningarna omformuleras fattigdom som "utanförskap", exploatering blir det luddiga begreppet "förtryck". Idag har det blivit kutym att använda begreppet "rasifiering" och "en" istället för "man" i kulturtexter. Men samma skribenter skulle aldrig koma på tanken att skriva det neutrala "arbetsköpare" istället för det ideologiskt extrema ordet "arbetsgivare", som antyder att arbetskontraktet är ett slags välgörenhet.

Man kan tycka vad man vill om "ideologiskt korrekt språkbruk" – Landström sätter hur som helst fingret på någonting intressant.

onsdag 18 november 2020

Om mitt "detektivarbete"

 Min forskning om Stig Sjödin kommer att presenteras i bokform. Manus är faktiskt redan klart, och det finns ett förlag. Det enda som saknar är egentligen en titel och ett omslag. Men boken kommer av olika anledningar inte ut förrän till våren.

Redan nu uppmärksammas den emellertid i Arbetarbladet under rubriken "Detektivarbete avslöjar ny bild av Sandvikens störste poet – 'Ett jävlaranamma att göra samhället bättre'". Texten är bara tillgänglig för prenumeranter, och jag har inte läst manus (men fått det uppläst för mig). Men jag är säker på att den är läsvärd. Jag hade nämligen stort utbyte av det samtal med tidningens kulturredaktör Fredrik Björkman som den bygger på.

Titelns detektivarbete syftar på det jobb som jag – med benäget bistånd från Mikael Hendar och Kalle Laajala, och med utgångspunkt i Lars Furulands bibliografier – gjort för att leta fram den poesi Sjödin publicerade inom arbetarrörelsen. Utöver att uppmärksamma denna del av Sjödins författarskap tar boken också upp hans insatser som arbetarförfattare i den litterära offentligheten.

tisdag 17 november 2020

Lecture about contemporary working-class literature

 Here's a lecture about contemporary working-class literature from the course "Working-class literature: Historical and international perspectives" that is given at Malmö University this term. I begin by discussing Swedish working-class literature, and then broaden the perspective to include other countries as well.

lördag 14 november 2020

Atle Berge, Puslingar

 Atle Berges Puslingar är en roman om en verklig händelse, den så kallade Kielland-olyckan. Alexander L. Kielland var en bostadsplattform (döpt efter en av Norges största författare) som kapsejsade på Nordsjön 1980. 123 personer omkom. Huvudpersonen i Puslinger, Marita, är dotter till en av dem. Hon var åtta år när olyckan inträffade och när hon blir tonårig börjar hon fundera allt mer på vad det egentligen var som hände. Stämmer verkligen haverikommissionens slutsats att det var en defekt svetsfog som orsakade katastrofen? Varför har inte andra möjliga förklaringar utretts?

Puslinger påminner om Asta Oliva Nordenhofs Penge på lommen. Där utgör branden på färjan Scandinavian Star en länk mellan enskilda människors liv och mer övergripande ekonomiska och politiska skeenden som i sig kan framstå som abstrakta, men som får kontur när de leder till en katastrof. Kielland-olyckan spelar samma roll i Puslingar. (En liknande roman skulle man kunna skriva i Sverige om Estonias förlisning.)  Inte minst använder Berge olyckan för att belysa det norska klassamhället. 

Mot slutet av boken försöker Marita berätta sin historia för några studiekamrater. Men de förstår inte:

– Huffamei! sa jenta ved sida av henne, og så vart det stilt igen, heilt til gutane begynte å snakke om forholda på studentbyen, korleis det ville bli å dele kjøkken med fem andre. Dei var vist vane med at au pairen tok seg av matlaginga, forstod Marita. Ho innsåg at det var best å halde kjeft. Masa ho meir om ulykka, kom dei til å trekke sig unna. Folk som ikkje klarer å gløyme, er uuthaldelege. Folk vil gløyme, må gløyme, slik nationen må gløyme, for å halde ut seg sjølv. Ho lukka auga, sa til seg sjølv at ho måtte prøve å forstå dei. Dei visste ingenting om korleis det var å stå i vindauge og vinke til pappaen sin utan å vite om han ville komme trygt heim frå jobb. Med det samme kjente hon suget frå bølga som var i ferd med å bygge seg opp bak henne. Ho prøvde å springe, men kom seg ikkje meir enn eit par mater framover før bølga tok tak i beina hennar og skylte henne bortover asfalten.

Puslinger är uppenbart skriven för att Kielland-olyckan inte ska glömmas. Det är i sig viktigt. Men romanen har också många andra kvaliteter. En av dessa är att den, som antytts ovan, sätter in olyckan i ett större sammanhang, en annan att den inte därför glömmer bort de mindre sammanhangen, exempelvis Maritas liv, den familj hon växer upp i, den bygd där familjen bor etc. Dessutom är Berge en skicklig språkkonstnär. Puslingar är helt enkelt en mycket, mycket bra roman.


söndag 8 november 2020

Felicia Stenroth, Handens rörelser

 Felicia Stenroths roman Handens rörelser handlar om en ung kvinna som arbetar på något slags kundtjänst, inleder en kärleksrelation och minns sin uppväxt med en fattig ensamstående mamma. 

Dessutom är den ett slags formexperiment. Istället för att låta händelser följa på varandra har författaren flätat samman dem i ett enda tidsplan. Det innebär att huvudpersonens förflutna och samtid skildras på en och samma gång, i ett slags medvetandeström där bilder från då och nu blandas och överlappar varandra.

Detta medför att det kan ta en liten stund innan man kommer in i berättelsen, men när man väl gör det blir läsupplevelsen stark. Att det som berättas hela tiden kopplas samman med någonting annat och att det därigenom uppstår såväl likheter som kontraster gör att varje händelse får en utökad betydelse (åtminstone potentiellt). Därmed blir det man skulle kunna kalla "den sociala" skildringen – i detta fall skildringen av en individs öde i klassamhället – osedvanligt rik och intressant. Dessutom får romanen närmast poetiska dimensioner.  



onsdag 4 november 2020

Arbetarförattaren Stig Sjödin

Idag är Stig Sjödin känd som Sveriges viktigaste moderna arbetarpoet. Men så har det inte alltid varit. I en artikel i tidskriften Edda försöker jag reda ut när, var och varför han betraktats som arbetarförfattare. För att läsa, klicka här

tisdag 27 oktober 2020

Arbetarpoesin och offentligheterna: Exemplet Stig Sjödin

 Min artikel "Arbetarpoesin och offentligheterna: Exemplet Stig Sjödin" som publicerades i Tidskrift för litteraturvetenskap (nummer 1, 2020) i våras är nu tillgänglig på nätet. För att läsa, klicka här.



måndag 26 oktober 2020

Arbetarpoesiprat med Anna Arvidsdotter

 5 november 18:30 kommer Anna Arvidsdotter att läsa poesi och prata under rubriken "En kedja utan länkar" på Stadsarkivet i Malmö. Dessutom kommer hon att samtala med mig. 

Mer information hittar man här

Obs! Föranmälan krävs på grund av pandemi och därmed sammanhängande krångligheter. 

måndag 19 oktober 2020

Om litteratur och klass i Clarté

 Om man intresserar  sig för frågor om litteratur och klass bör man läsa Clarté nummer 2 2020 som just lagts ut på nätet (egentligen bör man såklart prenumerera...). 

Där hittar man exempelvis ett längre utdrag ur Rasmus Landströms kommande bok om modern arbetarlitteratur, en text av Luka Lei Zhang om en bok om socialistisk litteratur i tredje världen, och dikter av Sharif Uddin (en arbetarpoet från Bangladesh som arbetar i Singapore).

Dessutom har jag skrivit en polemisk artikel i vilken jag försöker reda ut hur hur klasspolitik och kulturarvsfrågor egentligen hänger samman.

torsdag 15 oktober 2020

"Ny" dikt av Sjödin

 Just nu sitter jag på Arbetarrörelsens Arkiv och rotar i gamla papper om Kulturarbetarnas Socialdemokratiska Förening. I en av de många arkivlådorna med mer eller mindre sorterade handlingar hittade jag ett litet häfte i vilket det fanns dikt av Stig Sjödin som jag inte sett tidigare:


LÅT OSS SLIPA ORDEN

 

"Ett mjukt ord kan krossa ett ben",

säger den insiktsfulle rapportören

från den sovjetryska istiden.

Han torde veta vad han talar om


Men ibland behövs det vredgade ord,

ord som klargör skillnaderna mellan moln och dis,

mellan stjärnklart och mörker,

mellan förakt och kärlek.


De små eliternas talesmän står upp

med jämlikhetsord på tungan och beklagar

att klyftorna måste bestå.

Det finns tydligen i deras medvetande

en gudomlig världsordning

där genernas utslag är oomtvistligt

och där en del är mera jämlika än andra.


Låt oss slipa orden,

så att sådant nonsens inte längre kan tas på allvar.

Låt oss dagligen i energiska termer

göra fattbart att ett människovärdigt liv

är möjligt endast om vi överger de vertikala

betraktelsesätten.


Alla partiarbetare måste vara med och skaffa fram brynen.

Nu gäller det att dra slipstenen åt andra hållet,

nu gäller det att hämta hela ämbar och sjöar med vatten,

så att orden får den rätta skärpan


måndag 12 oktober 2020

Genus och prekariat i arbetarlitteraturen

 Vänsterpartiets Flamman är en av de publikationer där det ganska ofta skrivs om den samtida arbetarlitteraturen. Idag recenserar exempelvis Anna Remmets romanen Handens rörelser av Felicia Stenroth (en roman som ligger på mitt skrivbord och väntar på att bli läst).

I inledningen av recensionen gör Remmets följande reflektion:

Som jag nyligen skrev i min recension av en ny antologi om arbetarlitteratur i denna tidning förknippas begreppet fortfarande oftast med skildringar av vita män i traditionella arbetaryrken. Bara under denna höst har det dock utkommit åtminstone två romaner om kvinnor i de prekära yrken som präglar vår senkapitalistiska tid. 

Jag tycker att resonemanget är intressant och att det förtjänar en kommentar.

Remmets har rätt i att många förknippar arbetarlitteratur med berättelser om manliga industriarbetare. Däremot är det märkligt att hon tycker att det är uppseendeväckande att det kommit ut två böcker om prekärt anställda kvinnor. Jag skulle nämligen vilja hävda att just sådana verk är centrala i den samtida svenska arbetarlitteraturen.

I min rapport Arbetarlitteraturen och klassamhället påpekar jag exempelvis (på s. 10) att en stor del av de samtida arebtarförattarna är kvinnor och att de ofta skriver om erfarenheter av prekärt arbete från kvinnodominerade verksamheter inom tjänste- och serviceproduktion. Några av de namn jag nämner är Jenny Wrangborg, Cecilia Persson, Marie Hållander, Helene Rådberg, Sara Beischer, Daria Bogdanska och Maria Todorov. 

Dessutom skriver många manliga arbetarförfattare också om prekärt arbete och om arbete utanför industrin. Som exempel kan man nämna Johan Jönson, som bland annat skildrar omsorgsarbete. 

Faktum är att om det är någonting som saknas i den samtida svenska arbetarlitteraturen så är det nog skildringar av "vita män i traditionella arbetaryrken". Jag har faktiskt svårt att komma på så många exempel utöver David Ericsson, som ju ibland skriver om lastbilschaufförer.



söndag 11 oktober 2020

Wanda Bendjelloul, Dalenglitter

 Jag blev nyfiken på Wanda Bendjellouls roman Dalenglitter så fort jag fick höra talas om den, och de recensioner jag läste i samband med utgivningen gjorde mig inte mindre intresserad. I Göteborgs-Posten ansåg man exempelvis att Bendjelloul skriver "smart och smidigt om klass". Det låter tveklöst spännande. Men när jag nu läst romanen känner jag mig besviken.

Dalenglitter handlar om en ung kvinna som växer upp i en Stockholmsförort och som jobbar på en snabbmatsrestaurang. Dessutom skildras hur hon reser till Polen för att begrava en kusin.

Romanen innehåller en hel del intressanta uppslag och iakttagelser. Skildringen av hur huvudpersonens mamma går på visningar av svindyra lägenheter är till exempel både kul och tänkvärd och idén om att låta huvudpersonen jämföra sig med sina polska kusiner smart. 

Men berättandet saknar dynamik. Personerna är endimensionella och det finns inte någon intrig. Händelser radas helt enkelt upp utan att det görs skillnad på stort och smått och utan att det sker någon utveckling. 

På omslaget står det att Dalenglitter är en roman om hårt arbete. Jag upplevde läsningen som hårt och tråkigt arbete. 

onsdag 7 oktober 2020

Lecture: Russian/Soviet working-class literature

 Here's a short lecture in (Sw)English about the discussions in Russia and The Soviet Union about proletarian literature from an on-line course given at Malmö University, Sweden this term. The content is based on Katerina Clark's essay in Working-Class Literature(s): Historical and International Perspectives.

fredag 18 september 2020

Det kom ett brev...

 .

..och en bok. 

Närmare bestämt fick jag idag ett brev från Lars Johansson i Göteborg som vill veta vad hur jag ställer mig till att kalla Ulf Lundell arbetarförfattare.

Bakgrunden till frågan är att Lars i Lundells bok Vardagar läst ett resonemang om att de amerikanska beatförfattarna kanske skulle kunna betraktas som arbetarförfattare. Och då kan man kanske vända på steken och kalla Lundell, som ju inspirerades av beatförfattarna, för arbetarförfattare, tänkte Lars. 

För att jag ska kunna svara på frågan skickade Lars även med ett exemplar av Vardagar. Det tackar jag så klart för, men eftersom brevet inte innehöll några som helst uppgifter om hur jag kan få tag i Lars så är jag litet bekymrad över hur han ska få ta del av svaret. Ni som tror er veta vem denne generöse göteborgare är får gärna tipsa honom om bloggen så att han kan få ta del av mina tankar om Lundell och arbetarlitteraturen – för självklart har jag sådana.

I boken Bakom TV'n ändrades ljuset: 56 politiska dikter från 2005 argumenterade Göran Greider för att Lundells sång "Folket bygger landet" påminde om "Arbetets sönder" och att man därför borde betrakta Lundell som "en modern arbetarförfattare". Själv var Lundell minst sagt skeptisk. Men hans resonemang i Vardagar om arbetarlitteraturens kan kanske tyda på att han inte skulle vara lika motvalls idag. Och framför allt visar det att begreppen arbetarlitteratur och arbetarförfattare är stadda i ständig förvandling.

onsdag 16 september 2020

Lecture

Here you can watch an on-line lecture about Swedish working-class literature in (Sw)English that I gave today on a course about working-class literatures in the world.


söndag 6 september 2020

Boktips


 Några av de utländska studenterna på den engelskspråkiga arbetarlitteraturkurs som jag just nu undervisar på har tipsat om arbetarlitteratur från sina hemländer.

En student från italien rekommenderar Giovanni Verga – vars roman Familjen Malavoglia lär vara på gång i svensk nyöversättning.

Flera finska studenter tipsar om Väinö Linna, som dock inte tyckte om att kallas arbetarförfattare... (Här till höger syns han i färg.)

En bulgarisk student slår ett slag för Geo Milevs berättande dikt September.

En student från Frankrike lyfter fram Jean Gionos Mannen som planterade träd. 

Det lär säkert dyka upp fler litteraturtips framöver. Inte minst ser jag fram mot att studenterna ska hitta och läsa samtida arbetarlitteratur från olika länder.

torsdag 3 september 2020

Om japansk arbetarlitteratur

Idag har jag intervjuat Dr. Mats Karlsson vid The University of Sydney om japansk arbetarlitteratur. Intervjun ska användas på den kurs om arbetarlitteratur från olika tider och platser som ges vid Malmö universitet denna termin, och som förhoppningsvis kommer att ges fler gånger framöver. 

Men eftersom den blev väldigt intressant tänkte jag att jag kunde offentliggöra den även här. Den som vill titta kan helt enkelt klicka här

Karlsson tar bland annat upp det faktum att proletärlitteratur från mellankrigstiden åter blivit populär i Japan när ekonomin och villkoren på arbetsmarknaden försämrats på senare år.

Takibi Kobayashi - äldre japansk proletärförfattare som får ett uppsving.
Takiji Kobayashi -
äldre japansk
proletärförfattare
som kommit på
modet igen

onsdag 2 september 2020

Kursstart

Idag har jag för första gången träffat (via nätet...) de 50 studenterna på kursen "Working-Class Literature: Historical and International Perspectives" – en internetbaserad halvfartskurs vid Malmö universitet som nu ges för första gången. 

Det var en trevlig upplevelse. Jag hade redan en bra känsla efter att ha läst en del av studenternas presentationer av sig själva och sina förväntningar på kursen, och den förstärktes helt klart. 

Studenterna kommer från alla möjliga håll – exempelvis Bulgarien, Kina, Turkiet, Grekland och Lund – och har har olika erfarenheter. Några är rutinerade studenter, medan andra precis gått ut gymnasiet – några är litteraturälskare, medan andra primärt är intresserade av politik och historia. Det är alltså bäddat för stimulerande diskussioner. 

Dessutom funkade det tekniska hyfsat, trots att jag använder en ny lärplattform. Enda missödet var att jag fibblade litet med inställningarna i Zoom och fick början och slutet av det inspelade introduktionsmötet att se ut som någonting från Mupparna (alternativt ett debattprogram på grekisk TV)...


Nåväl. Nu ser jag fram mot att lära mig massor (inklusive hur man hanterar alla tekniska "hjälpmedel") tillsammans med studenterna!

Förhoppningsvis kommer kursen att ges fler gånger, kanske rent av redan nästa höst. Om du är intresserad av att gå den kan du hålla utkik här på bloggen. Jag kommer säkert att göra reklam för den.


lördag 29 augusti 2020

Jan Fogelbäck, Körjournal

Jan Fogelbäck var en av de mest uppmärksammade arbetarförfattarna i den nya generation som framträdde på 1970-talet. Inte minst var det många som gillade hans romaner Bussbolaget (1977) och Körjournal (1979), som båda gavs ut av Oktoberförlaget (den senare kom också ut som "en bok för alla" 1983). 

Jag har precist läst om Körjournal. Och jag måste tillstå att jag är ganska imponerad. Den realistiska arbetarlitteraturen från 1970-talet har ett ganska dåligt rykte. Stilistisk torftighet och politisk övertydlighet är några vanliga fördomar. Fogelbäcks ägnar sig emellertid inte åt sådant.

Fogelbäck är utan tvekan realist. Språket i hans romaner ska inte dra uppmärksamheten till sig, utan peka ut mot världen. Men den som vill lyckas med det måste vara en god stilist. Inget drar ju uppmärksamhet till sig som språkliga skavanker. Och Fogelbäcks stil är det minsann inget fel på. Tvärt om dras man snabbt in i berättelsen. Det enda som känns litet märkligt är att han drar samman många ord, som åkerit, dörrn, mens (istället för medan) etc.

Körjournal är en politisk roman. Den är rent av didaktisk. Men någon övertydlighet handlar det inte om. Den fackliga kamp som skildras förrgår nämligen i bakgrunden. Och huvudpersonen är mycket skeptisk till den. Men det är ett effektivt grepp – just eftersom kampen ifrågasätts belyses den ju.

Utöver att ge en realistisk skildring av arbetarklassen i Stockholm på 1970-talet bjuder Fogelbäck också på detaljerade beskrivningar av hur det är att köra lastbil. Om det kan man tycka vad man vill. Men det är svårt att hävda att han inte skulle vara en skicklig författare. 


söndag 23 augusti 2020

Johan Jönson, Marginalia/Xterminalia


Johans Jönsons senaste diktverk utgörs av två böcker. Den första, som också är tjockast, har titeln Marginalia, men utgör enligt mig verkets centrum. Den innehåller en lång dikt som slirar mellan medvetandeström och teoretisk/politisk utläggning och som ständigt avbryts av repliker om diktjagets brist på pengar. Dessa avbrott är som mest intressanta när diktens huvudspår rör sig mot det abstrakta. Då påminner de om att litteratur faktiskt är någonting som har en ekonomisk bas utanför sig själv. Även poeter måste ju äta. Och den som bara diktar lär inte bli fet.

Xterminalia är en tunnare bok, men betydligt tätare. Här är sidorna välfyllda. Text blandas med bild. Olika texttyper står intill varandra. Ord är täckta av svart färg. 

Innehållsligt känns mycket igen från Jönsons tidigare verk: ett intresse för den groteska kroppen, funderingar om språket, politiska utbrott etc. Även formellt känner man igen sig. Inte minst fortsätter Jönson med sin poetiska utmattningsstrategi och med att väva samman olika texter. De typografiska experimenten har vi också sett tidigare, om än kanske inte i lika radikal form.

Det som främst intresserar mig hos Jönson är att han skriver ett slags arbetarlitteratur. Han tematiserar ständigt att han själv kommer ur arbetarklassen, och att hans lönearbete i exempelvis vården utgör en av förutsättningarna för hans diktning. Utgångspunkten för hans politiska diktning är också att kapitalismen är ett system i vilket arbetarklassen utsätts för oerhörda orättvisor.

Därför är det trist att han i stor utsträckning ignoreras av dem som intresserar sig för arbetarlitteratur, inte minst inom arbetarrörelsen. Visserligen har han fått Eyvind-Johnson-priset, men borde han inte också få åtminstone Stig Sjödin-priset, Ivar Lo-prisen och ABFs litteraturstipendium? Och varför uppmärksammas det han skriver om vårdarbete inte av Kommunal? Visst, Jönson är inte den mest folklige av poeter. Men förr kunde arbetarrörelsen faktiskt omfamna även de mest avancerade diktarna. Och det är en förutsättning för att denna rörelse inte helt ska dö som litterär miljö.

tisdag 18 augusti 2020

Litteratur, klass och etnicitet

Lagom till terminsstarten ger Studentlitteratur ut två nya läroböcker i litteraturvetenskap, med de tydliga men kanske inte särskilt roliga titlarna Litteraturvetenskap I och II. I den senare, som vänder sig till studenter på de högre nivåerna, bidrar jag med ett kapitel om litteratur, klass och etnicitet.

Förutom att gå igenom hur olika litteraturteoretiker (från Lukács till Bhabha) sett på ämnet och diskutera hur deras (och mina!) idéer kan omsättas i exempelvis en akademisk uppsats, gör jag också en ultra-kort exempelanalys av Édouard Louis romaner. 

Andra intressanta kapitel i boken – som alla är skrivna av erfarna litteraturvetare – handlar om ämnen som textkritik, autofiktion, kön och genus samt diskursanalys. (I Litteraturvetenskap I behandlas bland annat de litterära grundgenrerna, litteratursociologi och barnlitteratur). 

söndag 9 augusti 2020

Jan Guillou, Slutet på historien

Titeln på Jan Guillous (ännu inte utkomna) roman Slutet på historien är väl vald. Boken utgör nämligen sista delen i dekalogen "Det stora århundradet", som skildrar såväl en enskild familjs historia under 1900-talet som några av huvuddragen i den sociala och historiska utvecklingen under detta århundrade. Dessutom anspelar titeln på romanens tema: övergången på 1990-talet från en världsordning präglad av motsättningar mellan kapitalism och socialism till en som domineras av påstådd kamp mellan raser, kulturer och religioner (andra saker som tas upp till behandling är årtiondes hysteri kring pedofili, IT-bubblan, sexköpslagen och – aningen oväntat – Sveriges framgångar i ishockey och handboll samt Emelie Flygare-Carléns författarskap). 
En av de saker som återkommande tas upp till debatt i dekalogen är klass. I Slutet på historien diskuteras exempelvis hur huvudpersonens och hans fruns söner (från tidigare relationer) påverkas på olika sätt när de blir framgångsrika ishockeyspelare: 
Men det var nog snarare en klassfråga som hade med hennes och hans olika bakgrunder att göra. Om en son ur arbetarklassen i Södertälje tog sig till NHL och tjänade dubbelt så mycket pengar som direktörerna på Scania-Vabis så var det en klassresa uppåt.
Om en son från Saltsjöbaden blev professionell idrottsman i stället för att utbilda sig så blev det oavsett goda inkomster en klassresa nedåt [...]
Ämnet var känsligt, som så mycket annat som hade med klassbakgrund att göra.
Sammantaget framstår Guillous dekalog som ett imponerande verk, som på ett skickligt sätt förenar folkbildning och underhållning. Att så mycket uppmärksamhet ägnas åt klassfrågor gör inte det hela sämre. 

torsdag 6 augusti 2020

Helene Rådberg, Mammajournalerna


Helene Rådberg är huvudsakligen poet, men hennes senaste bok är en roman: Mammajournalerna.
Där ger hon med hjälp av olika texttyper – utdrag ur sjukhusjournaler, olika personers minnen, prosalyriska partier etc. – en komplex och gripande beskrivning av sin relation till sin mamma, som led av psykisk sjukdom och till slut tog sitt liv. Men den skildrar också det samhälle i vilken denna relation utspelades. Bland annat beskrivs psykvården i folkhemmet kritiskt. Men även mer övergripande samhällsstrukturer aktualiseras. Inte minst skildras det svenska klassamhället, som i följande stycke om brukssamhället Sandviken:
Det är i Tvättinrättningens slammer, bland ångande tvättkar, farmor lärt mig att kulört tvättas med kulört. Att vitt ska koka med vitt. Att lakan ska sträckas, vikas och manglas. Blåtvätt tvättas för sig. Ingen berättar för mig att tjänstemännens fruar fick lämna in sin tvätt och att någon annan än de själva tvättade den, eller att en av disponentens döttrar, på den tiden farfar var barn, snärtade till arbetarhustrurna med ridpiskan om hon tyckte att deras förkläden inte var skinande rena när hon gled genom Bruket.
Även senare tiders klassorättvisor beskrivs, exempelvis när Rådberg tar upp de de villkor som präglat hennes arbetsliv:
Omkring mig finns bara kvinnor som arbetar hårt.
Kvinnor som går på samma sorts scheman, som pusslar ihop omsorgs- och vårdarbete på betald arbetstid med det oavlönade hemarbetet. Kvinnor som sitter fast i den unkna gamla folkhemsdrömmen om familjen och den intill utplåning omhändertagande kvinnan. Runt om mig upprepas med tom vältalighet att jag är viktig, runt om upprepas hur viktiga vi är som arbetar inom vård och omsorg.
Att arbetarkvinnor inte längre piskas är så klart ett framsteg. Men fortfarande måste vissa slita åt andra.
I det exemplar av Mammajournalerna jag lånat på biblioteket har någon för övrigt skrivit "Inget är nytt under solen!" intill formuleringen om den tomma vältaligheten om betydelsen av vård- och omsorgsarbete. Det är inte svårt att förstå varför. I samband med coronapandemin har ju denna vältalighet varit osedvanligt utbredd.

söndag 2 augusti 2020

Henrik Bromander, Shahid/Skärvor


Rent formellt är Henrik Bromanders serieroman Shahid/Skärvor ganska experimentell. Den kan nämligen läsas från två håll, och i mitten flätas två olika berättelser samman. 
Innehållsligt känns dock mycket igen från Bromanders tidigare författarskap. Liksom tidigare visar han exempelvis hur sådant som kan framstå som extremt och märkligt för det flesta av oss faktiskt kan vara ganska rimligt under vissa förutsättningar.
Tidigare har han bland annat skildrat unga män som blir fanatiska kroppsbyggare och fascister. Denna gång berättar han om en kille som blir IS-jihadist - och visar hur det kan vara ganska logiskt. Killen i fråga har nämligen efter ett tuff barndom fastnat i våld, missbruk och kriminalitet, och därför framstår den radikala islamismen helt enkelt som en livboj.
I den andra historien får vi följa en ung tjej som växer upp i en ganska dysfunktionell arbetarfamilj i liten stad i Skåne, men som lyckas ta sig till Stockholm och slå igenom som konstnär. På vägen alieneras hon emellertid (ytterlige) från sin familj, och trots framgångarna lyckas hon aldrig ta sig in i den överklassiga kulturvärlden. När hon inte längre hyllas blir därför fallet stort.
Bromander har alltså en skarp sociologisk blick, inte minst för klasskillnader. Men han är långt ifrån någon naturalist. Istället använder han sig av en bred konstnärlig palett. Hans teckningar är exempelvis naivistiska, medan hans personporträtt ofta har ganska stora psykologiska djup. Dessutom är han uppenbart inspirerad av Brechts idéer om förfrämligande (och om att dygder, idéer och skeenden måste förstås i sina sociala sammanhang).

onsdag 22 juli 2020

Om ål och klass

Så har då även jag till slut läst Patrik Svenssons Ålevangeliet. Att det dröjt är märkligt. Precis som författaren har nämligen också jag sysslat med ålfiske. Medan han gjorde det med sin far gjorde jag det med min morfar (men vi höll oss till ”ålahommor” och provade aldrig på de mer udda fångstmetoder som beskrivs i boken). Dessutom handlar Ålevangeliet en hel del om mitt favoritämne: klass. Inte minst beskriver Svensson hur ålfisket var någonting som han kunde dela med sin far även efter det att han blivit akademiker och därmed börjat glida bort från den arbetarklassvärld i vilken han vuxit upp. Dessutom gör han en del intressanta reflektioner kring hur oerhört radikala förändringar som folkhemmet medförde för arbetarklassen.
Men naturligtvis handlar Ålevangeliet också om mycket annat. Kanske kan den bäst beskrivas som en välskriven och lärd essä som med utgångspunkt i författarens egna upplevelser och omfattande research i det som andra skrivit om ålen på ett tankeväckande sätt tar upp en lång rad frågor av såväl historisk som existentiell och politisk natur.
Min enda invändning är att Svensson underlåtit att ta upp Lasse O. Månssons teori om ålarnas vandring till Sargassohavet. Han menar nämligen att det bara är något de spridit ut för att göra sig märkvärdiga, och att de i själva verket gömmer sig bakom Bornholm. Kul, tycker jag. Morfar skulle nog ha tyckt att författaren kunde ha lagt mer krut på att kritisera skarvarna, eller ”ålakrågorna” som han kallade dem.

måndag 20 juli 2020

Lydia Sandgren, Samlade verk

Lydia Sandgrens Samlade verk är en oerhört välskriven roman och jag sörjer verkligen att jag läst ut den.
Den handlar om tre personer – Martin, Gustav och Cecilia – och om deras relationer under ca. 30 år. Martin är bokförläggare, men vill hellre vara författare. Hans fru, Cecilia, är idéhistoriker och hans bästa vän, Gustav, är framgångsrik konstnär. Alldeles efter att hon disputerat lämnar Cecilia Martin och deras två barn, Rakel och Elis, och försvinner till synes spårlöst.
Ett viktigt tema i romanen är förhållandet mellan å den ena sidan intellektuell och konstnärlig verksamhet och å den andra sidan det man skulle kunna kalla vardagslivet. Att Martin aldrig lyckas skriva någon roman beror exempelvis, åtminstone delvis, på att han måste ta hand om sin familj, och Cecilias försvinnande beror, återigen åtminstone delvis, på att hon inte kan förena rollen som förälder med sina intellektuella intressen. (Ironin är naturligtvis att medan Martin försöker skriva en roman genom att låta sig inspireras av stora verk visar Sandgren att hans liv utgör utmärkt underlag för litteratur.)
Över huvud taget framställs det intellektuella livet för övrigt som någonting ytligt och blodlöst, som ett spel utan mål och innehåll, som i stort sett tycks sakna djupare mening även för konstnärerna, författarna och akademikerna.
Samlade verk är också en berättelse om klass. Martin kommer ur arbetarklassen. Gustav, som han träffar på gymnasiet, och som är den som drar in honom i konstnärernas och de intellektuella värld, kommer däremot ur överklassen, liksom Cecilia. Att Martin aldrig riktigt lyckas ta sig ur deras skuggor verkar, åtminstone i någon utsträckning, ha med detta att göra. Medan han måste sommarjobba för att försörja sig kan Gustav exempelvis satsa helhjärtat på att måla (i sin mormors hus i Frankrike, som hon självklart ställer till hans förfogande). Och, medan Cecilia är uppfostrad i en familj där det är acceptabelt att göra nästan vad som helst för konstens skull kommer Martin från en miljö där intellektuella intressen (hans pappa har lärt sig flera språk och hans mamma är storläsare) odlas först när man sett till att det finna mat på bordet.
En litet märklig sak är att Samlade verk innehåller en rad skumma felskrivningar av framför allt utländska ord och uttryck. Exempelvis kallas hovedbanegården i Köpenhamn för "Hovedbahnhof". Ännu märkligare är det att Sandgren stavar fel till "gesammelte Werke", det vill säga till "samlade verk" på tyska. Är det möjligen ett sätt att understryka att de genombildade personerna i romanen faktiskt inte är så förbannat duktiga som de vill ge sken av?

fredag 17 juli 2020

Mats Källblad, Polly

Mats Källblad är en serietecknare som uppvisar en påfallande bredd. Hans oeuvre inkluderar exempelvis såväl en humorserie med motorcykeltema (Sture Stelben) som en djuplodande självbiografisk serieroman (Hundra år i samma klass). I hans senaste album – Polly tar ingen skit – förenar han också saker av ganska olika slag. I huvudsak är en en "skitig" variant på Pippi Långstrump. Polly är nämligen en ung flicka som klarar sig på egen hand. Kanske är hon inte världens starkaste (och hon har sannerligen inte någon kappsäck med guldpengar), men hon är åtminstone oerhört bra på att slåss, och därigenom löser hon de flesta av de problem hon ställs inför. Under ytan hittar man dock mycket mer. Bland annat lyckas Källblad på ett fint sätt fånga en rad olika miljöer i sina teckningar, exempelvis ett pojkrum på den svenska landsbygden på 1980-talet. Albumet innehåller också några personporträtt som är fylligare än vad som egentligen behövs för att berättelsen ska fungera. Dessutom är det (som så ofta hos Källblad) fyllt med hänvisningar till musik, som nästan fungerar som ett slags soundtrack och som ger ytterligare en dimension åt framställningen.

söndag 12 juli 2020

Joyce Carol Oates, En fager mö


Joyce Carol Oates roman En fager mö handlar om en ung flicka, Katya, som en sommar i början av
1990-talet jobbar som barnflicka hos en rik familj och om hennes relation till den äldre (ännu rikare), Mr. Kidder. Själva storyn är litet fånig, men Oates skildrar (som vanligt) klasskillnader på ett insiktsfullt och intresseväckande sätt.
Katya är mycket medveten om skillnaderna mellan den arbetarklassvärld hon hör hemma i och den överklassvärld i vilken hon arbetar under sommaren. Och när hon träffar Mr. Kidder blir hon också medveten om skiktningarna inom överklassen – mellan "gamla" och "nya" pengar – samt om den makt de rika har över henne.
Hennes inställning till de rika och deras värld är ambivalent. Å den ena sidan åtrår hon sådant som finns där: litteratur, trygghet, skönhet. Å den andra sidan känner hon sig främmande. Och ibland grips hon rent av av hat. Först gäller hatet familjen där hon arbetar:
En syn kom för henne, av hur den vräkiga souterrängvillan vid kanalen exploderade i lågor. Makarna Engelhardt skulle vara instängda i sovrummet och inte kunna fly. Men barnen skulle också vara instängda. Och den latinamerikanska hushållerskan. Inte bara paret Engelhardt, som hon hatade, utan också dessa oskyldiga offer, och så veknade Katya, det brinnande huset försvann och var borta. Men ett grymt leende förvred hennes ansikte, som kändes hårt som en mask. För inom henne fanns denna makt, att tas i bruk närhelst hon önskade.
Senare kommer det också till en – denna gång inte bara drömd, utan i allra högsta grad verklig! – våldsam uppgörelse med Mr. Kidder. Det är i samband med den som storyn blir fånig, men det gör faktiskt inte så mycket, för författarens förmåga att förankra personerna och relationerna mellan dem i sociala förhållanden ger berättelsen ett djup som är ganska ovanligt i samtidslitteraturen och som i allra högsta grad väger upp fånerierna..

torsdag 9 juli 2020

Ny forskningsantologi

Nordiskt nätverk för arbetarlitteraturforskning har under de senaste tio åren anordnat sex konferenser och gett ut fem forskningsantologier. Den senaste antologin – som är redigerad av Margaretha Fahlgren, Per-Olof Mattsson och Anna Williams – har just kommit ut och har titeln Arbetarförfattaren: Litteratur och liv.
Antologin har sitt ursprung i den konferens närverket genomförde i Uppsala i oktober 2018 och innehåller 18 texter som bland annat tar upp följande: Maria Sandel i litteraturkritiken (Beata Agrell), Anna Bondestams Vägen till staden som arbetarlitteratur (Yasmin Nyqvist), Nexøs forfatterspejlinger (Anker Gemzøe), Karin Sveen om å vare arbeiderforfatter (Christine Hamm), Pentti Haanpää som utmaning och Tora Dahls och Ivar Lo-Johanssons förläggarkontakter (Gunnel Furuland).
Själv bidrar jag med en uppsats om hur man ser på identiteten arbetarförfattare i Föreningen Arbetarskrivare.
Boken är mycket snygg och innehåller flera illustrationer. Dessutom är priset lågt. För att köpa den, klicka här.