Anna Bondestam, Klyftan

 På senare tid har den finlandssvenska arbetarförfattaren Anna Bondestam fått allt mer uppmärksamhet, inte minst tack vare litteraturvetaren Yasmin Nyqvist som skriver avhandling om henne och som publicerat en rad mycket intressanta artiklar om hennes författarskap (en av dem är fritt tillgänglig på Dagens arenas hemsida). Nyqvist har faktiskt gjort mig så nyfiken att jag börjat läsa Bondestams böcker.

Jag började med den korta romanen Klyftan, som skildrar det finska inbördeskriget ur ett barns synvinkel. Den publicerades första gången 1946, och har bland annat återgivits av En bok för alla på 80-talet. (Faktum är att jag tror att jag läste just En bok för alla-utgåvan som barn, men utan att lägga författarens namn på minnet, och utan att minnas mer än några få scener.)

Klyftan handlar om Rut, som växer upp i en röd familj i en vit stad. Hon lever i ständig rädsla för att hennes far ska gripas och mördas av de vita, men försöker dessutom förstå vad det är som händer i samhälle runt omkring henne.

Många anser att just Klyftan är Bondestams bästa roman, ofta med motiveringen att hennes skildring skulle vara "allmängiltig". Och nog har den bäring också på andra konflikter än inbördeskriget i Finland. Men den säger också viktiga saker om just det kriget, och det är enligt min mening inte något som gör den sämre. Tvärt om är det viktigt att Bondestam och andra berättar om hur kriget upplevdes på förlorarsidan, eftersom det ju för det mesta är vinnarna som skriver historien.

Dock är Klyftan inte bara ett dokument över viktiga historiska erfarenheter. Den är också en välskriven roman, som förmår göra dessa erfarenheter intressanta. Inte minst lyckas Bondestam på ett fint sätt koppla samman en berättelse om ett enda barn med en skildring av stora historiska skeenden. Dessutom kombinerar hon skickligt barnets perspektiv med den vuxna författarens förmåga att tolka och reflektera.