Tillbaka till Reims på Dramaten

 Didier Eribons Tillbaka till Reims är en väldigt spännande bok (se gärna min recension av den svenska utgåvan här på bloggen eller den recension av den engelska översättningen som jag skrivit tillsammans med min kollega John Lennon och som publicerats i Journal of Working-class Studies).

För ett par år sedan skrev den tyske regissören Thomas Ostermeier en teaterpjäs som bygger på Eribons bok, och nu har den satts upp på Dramaten, med Lena Endre i huvudrollen. Det är en sevärd pjäs, som förutom att sammanfatta några bärande tankar i Tillbaka till Reims också diskuterar de politiska konstens villkor. Men på en punkt tycker jag att man klantat sig.

Lena Endre, Jesper Söderblom och Parham Pazooki i Tillbaka till Reims.

En av de viktigaste utgångspunkterna i Eribons bok är insikten att författaren i sin intellektuella gärning haft ett oerhört starkt fokus på frågor om makt och sexualitet, medan han förträngt såväl sin egen klassbakgrund som klassfrågorna över huvud taget. Det är utifrån denna insikt han formulerar sin kritik av klassamhället och av det han upplever som vänsterns (framför allt det franska kommunistpartiets) svek. Det är för att klassfrågorna osynliggjorts som stora delar av arbetarklassen slutit upp bakom extremhögern, menar han. 

I programhäftet skriver Ostermeier såhär: "En av de stora frågorna i vår tid är den om gapet mellan de rika och de fattiga, och ändå får den knappt någon uppmärksamhet längre, syns knappt i den politiska agendan". Det ligger väl i linje med de idéer Eribon för fram i sin bok. Samtidigt har Ostermeier fört in nya idéer. Bland annat gjorde han i somras en ny version av pjäsen "med två svarta skådespelare" som "behandlade frågor om rasism" och "förhöll" sig till Black Lives Matter. Och även Dramaten-versionen tar i allra högsta grad upp frågor om rasism.

I pjäsens sista del intervjuas Lena Endre om sin släkthistoria, som bland annat har kopplingar till klasskampen i Ådalen på 1930-talet. Men hennes berättelse följs av ett vittnesmål av en rappare (förtjänstfullt spelad av Parham Pazooki) om rasistiska fördomar. När pjäsen sedan i närmast övertydlig brechtiansk andra slutar med att skådespelarna ställer frågan om vad som ska göras är det därför rasismen, och inte klassorättvisorna, som står i centrum. Och därmed bidrar pjäsen faktiskt till det som Eribon ville göra upp med: att klassfrågorna ständigt ställs i bakgrunden.