Anthony Cartwright, The Afterglow

 Anthony Cartwrights roman The Afterglow från 2004 handlar om några människor i det engelska industridistriktet the black country i närheten av Birmingham på 1990-talet. Luke, som är den som är närmast att vara huvudperson, är drygt 20 och jobbar i livsmedelsindustrin. Han funderar också mycket på vad som egentligen hände när hans lillebror dog femton år tidigare. De övriga personerna i boken är hans familj och vänner, exempelvis hans far, Ken, som arbetat i stålverk men nu letar efter ett nytt jobb och hans syster Kerry som gift upp sig, men som inte verkar särskilt lycklig. Romanen är alltså en kollektivskildring som beskriver en arbetarklassmiljö som på olika sätt är stadd i förvandling. En särskilt intressant aspekt av denna skildring är dess fokus på det talade språket. Dialogen är nämligen skriven på dialekt. Och när man väl "knäckt koden" är det faktiskt en av de mest intressanta sakerna med romanen. Men den har också många andra förtjänster, och jag är glad att jag äntligen tagit mig tid att läsa den (den har stått på min att-läsa-lista väldigt länge).

Röd världslitteratur

 I förra veckan var jag på Island, där jag deltog i en konferens om "Red World Literature", dvs. den litteratur som inspirerades (och marknadsfördes) av de moskvatrogna kommunistpartierna. 

Tillsammans med Nicklas Freisleben Lund pratade jag om relationen mellan arbetarlitteratur och socialistisk realism i Danmark och Sverige. Vårt viktigaste budskap var att de sovjetiska litteraturidealen visserligen blev föremål för diskussion i Skandinavien, men att de inte fick något större genomslag. Framför allt är det svårt att hitta exempel på arbetarförfattare som skrev i den socialistiska realismens tradition.  

Strejk och litteratur

 I förmiddags pratade Katarina Barrling om strejker i P1:s "Godmorgon, världen".

Ämnesvalet är knappast förvånande, med tanke på att lokföranrna på pendeltågeni Stockholm nyligen strejkat. Dock var det en aning oväntat att Barrlings diskussion av fenomenet strejk tog sin utgångspunkt i en roman: Émile Zolas Germinal från 1885, som på svenska givits ut som Den stora gruvvstrejken, Vårbrodd, Den stora strejken och Dagbräckning.

Oväntat - men också glädjande. Strejker är nämligen komplexa saker, och när man vill förstå sådana kan man ofta ta hjälp av litteraturen. Det antyds i Barrlings radiokrönika. Och det visas med eftertryck i en ny dansk bok: Nicklas Freisleben Lunds I ambivalent kamp: Strejkoromanen 1850–1950.

Boken bygger på en doktorsavhandling som lades fram vid Köpenhamns universitet för några år sedan (och som jag tidigare skrivit om här på bloggen) och tar, förutom Germinal också upp verk som Martin Andersen Nexøs Pelle Erobreren och John Steinbecks In dubious battle. 

Den är mycket läsvärd och kan beställas från "Selskabet for Arbejderhistorie" i Danmark