Visserligen har hans senare romaner - exempelvis Huset vid Flon(1997) och Sjön utan namn (2003) - tagits väl mot av läsare och kritiker. Men hans tidigare romaner diskuteras sällan.
Själv har jag läst Johansson länge. Och redan i min d-uppsats i litteraturvetenskap (som jag la fram 1997) tog jag upp hans författarskap till behandling.
Jag har just läst om Vinna hela världen som kom 1981. Det är en alldeles förträfflig roman. Och dessutom handlar den om sådant som jag just nu intresserar mig för i min forskning.
I romanen berättar Johansson om en arbetarfamilj i en Stockholmsförort från slutet på 50-talet till början av 80-talet. Hans bok påminner om Thomas Manns Buddenbrooks, eftersom den skildrar ett samhälles utveckling genom berättelsen om en familjs förfall. Den påminner också om Ivar Lo-Johanssons Bara en mor, eftersom den handlar om människor som inte kan ta del av det samhälleliga "framåtskridandet".
Men Vinna hela världen är även - och det är detta jag intresserar mig för i egenskap av litteraturforskare - en bok som handlar om klass, och om hur man kan förstå och skildra detta föränderliga fenomen.
Johansson skildrar ett samhälle i förändring, ett samhälle där "klasser" plötsligt blir "socialgrupper", där arbetare plötsligt kan "se ut och låta hur fan som helst", där det verkar som att det inte finns "en enda arbetare kvar", där arbetarna bytts ut mot "skattebetalare", där arbetarspråket vattnas ur och förvandlas till "rikssvenska". Men i slutet av romanen formulerar en av huvudkaraktärerna följande insikt: "De avskaffade klassamhället genom att sluta prata om det!" Och genom att på detta sätt skildra förhållandet mellan klassamhället och vårt sätt att prata om detta samhälle säger Johansson något viktigt om arbetarlitteraturens uppgift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar