Redan under början av 1800-talet letade sig framväxten av en klassmedveten arbetarklass och en modern arbetarrörelse in i litteraturen. Som exempel kan man nämna Heinrich Heines dikt "Die schlesischen Weber" (1844), som handlade om vävarupproren på 1840-talet (och översattes till engelska av Engels), samt den senare Nobelpristagaren Gerhart Hauptmanns drama Die Weber (1892) som skildrar samma händelser, och bygger på en anonym dikt från 1844 med titeln "Das Blutgericht".
En viktig gestalt i den tidiga tyska arbetarlitteraturens historia är Georg Weerth (1822-1856). Weerth var kommunistisk tidningsman och skrev bland annat en satir om det preussiska Junkerväldet för vilken han fick skaka galler i tre månader, samt didaktiska och propagandistiska dikter om arbetarklassens läge.
Vid mitten av 1800-talet uppstod en tradition av arbetarlyrik som framför allt skildrade arbetarnas nöd, ofta med ett formspråk lånat från Heine och andra uppburna diktare.
1863 introducerades begreppet "Arbeiterdichtung" i samband med att en antologi med dikter skrivna av franska arbetare översattes till tyska. Så småningom gav den tyska arbetarrörelsen också ut en antologi i hela fem band med titeln "Deutsche Arbeiter-Dichtung. Lieder und Gedichte deutscher Proletarier" (1893).
Kring det tyska socialdemokratiska partiet, som grundades 1869, uppstod en arbetarmotoffentlighet i vilken arbetarlitteraturen kunde utvecklas. Framför allt skapades här sånger, däribland Jakob Audorfs "Lied der Petrolleure", som är mer känd som "Arbetar-Marselljäsen". Under början av 1900-talet var för övrigt mer än en miljon tyska arbetare medelmmar i kampsångskörer.
Sedan mitten av 1800-talet fanns det också en tysk arbetarteater, som var nära kopplad till arbetarrörelsens propagandaarbete och ofta förenade didaktik med komik. Från 1890 blev "Die Freie Volksbühne" i Berlin - som i början av 1900-talet hade 70.000 medlemmar – den viktigaste scenen för denna teater.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar