Klass och ondska

En av mina favoritfilmer är Hans Alfredssons Den enfaldige mördaren (1982). Varje gång jag ser scenen där fabrikören/godsägaren (spelad av Alfredsson själv) vägrar att ge uppskov med betalningen av ett arrende, för att därefter kasta pengarna i elden och förklara att det inte gäller pengar, utan en princip, ryser jag.

Filmen bygger på en bok av Alfredsson som heter En ond man (1980). Titeln är väl vald, för bokens centralgestalt - han som bränner pengarna - är verkligen ond.

Men Alfredsson berättar inte bra om ondska, utan också om klass.

Den värld som skildras i En ond man är nämligen en värld där relationerna mellan människor i allra högsta grad präglas av deras sociala positioner. Här har vissa tjänstefolk, medan andra är tjänstefolk. Vissa är "riktiga studenter" medan andra inte kan bli mer än seminarister. Vissa har sommarnöje på landet, medan andra lever där som statare.

Även skildringen av den onde mannen kretsar kring klassförhållanden. Att han kan utöva sin ondska beror på att han har ekonomiska resurser. Samtidigt skildras han som kulturellt underlägen och obildad.

Att klassmakt går hand i hand med ondska är snarare regel än undantag i litteraturen. Och ofta skymmer ondskan de mekanismer som har med klass att göra. Om Alfredssons onde man inte kastat arrendet i elden, eller om han beviljat sin uppskov med betalningen, hade han inte betraktats som ond. Men arrendatorn hade lik förbannat måst betala. Frågan är bara hur man gör god litteratur av detta trista ekonomiska faktum?