lördag 26 mars 2011

Tysk arbetarlitteratur 7, "den proletär-revolutionära litteraturen"

Under mellankrigstiden fanns det två huvudströmningar inom den tyska arbetarlitteraturen. Den ena var den socialdemokratiska "Arbeiterdichtung". Den andra var den kommunistiska "proletarisch-revolutionäre Literatur".
Den proletär-revolutionra litteraturen är en bred strömning, som rymmer såväl modernistsik avantgardism och experimentell teater som dokumentära reportage och propagandistisk socialrealism. Johannes R. Becher, som var en av denna litteraturs viktigaste teoretiker, definierade en proletär-revolutionär författare som "en författare som ser världen ur proletariatets synvinkel".
En viktig del av den proletär-revolutionära litteraturens infrastruktur var BPRS – "Bund Proletarisch-Revolutionärer Schriftsteller" (Det proletär-revolutionära författarförbundet) – som grundades 1928 med syftet att utveckla litteraturen till ett vapen i klasskampen. BPRS gav bland annat ut tidskriften Die Linkskurve, som idag är mest känd för att den publicerade några av inläggen i Georg Lukács och Bertolt Brechts polemik om realism och modernism. Som mest hade förbundet ca 500 medlemmar.
Viktig var också en billigbokserie med kommunistiska romaner, varav flera idag betraktas som klassiker inom den proletär-revolutionära litteraturen (av de få dumskallar som intresserar sig för denna litteratur, alltså), exempelvis Hans Marchwitzas Sturm auf Essen, Klaus Neukrantz Barrikaden am Wedding och Willi Bredels Maschinenfabrik N & K.
Exempel på proletär-revolutionära författare är - förutom de som redan nämnts - Egon Erwin Kisch och Anna Seghers. Ibland räknas även Bertolt Brecht till strömningen (men han var aldrig medlem av BPRS). Till den proletär-revolutionära litteraturen hör emellertid också de ca 1.500 "arbetarkorrespondenter" som skrev för kommunistpartiets tidningar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar