Kjell Johansson, Vinna hela världen

Kjell Johansson är en arbetarförfattare som förtjänar mer uppmärksamhet, både i kraft av att han är en utmärkt författare och att hans författarskap är intressant ur en (arbetar-) litteraturhistorisk synvinkel.

Visserligen har hans senare romaner - exempelvis Huset vid Flon(1997) och Sjön utan namn (2003) - tagits väl mot av läsare och kritiker. Men hans tidigare romaner diskuteras sällan.

Själv har jag läst Johansson länge. Och redan i min d-uppsats i litteraturvetenskap (som jag la fram 1997) tog jag upp hans författarskap till behandling.

Jag har just läst om Vinna hela världen som kom 1981. Det är en alldeles förträfflig roman. Och dessutom handlar den om sådant som jag just nu intresserar mig för i min forskning.

I romanen berättar Johansson om en arbetarfamilj i en Stockholmsförort från slutet på 50-talet till början av 80-talet. Hans bok påminner om Thomas Manns Buddenbrooks, eftersom den skildrar ett samhälles utveckling genom berättelsen om en familjs förfall. Den påminner också om Ivar Lo-Johanssons Bara en mor, eftersom den handlar om människor som inte kan ta del av det samhälleliga "framåtskridandet".

Men Vinna hela världen är även - och det är detta jag intresserar mig för i egenskap av litteraturforskare - en bok som handlar om klass, och om hur man kan förstå och skildra detta föränderliga fenomen.

Johansson skildrar ett samhälle i förändring, ett samhälle där "klasser" plötsligt blir "socialgrupper", där arbetare plötsligt kan "se ut och låta hur fan som helst", där det verkar som att det inte finns "en enda arbetare kvar", där arbetarna bytts ut mot "skattebetalare", där arbetarspråket vattnas ur och förvandlas till "rikssvenska". Men i slutet av romanen formulerar en av huvudkaraktärerna följande insikt: "De avskaffade klassamhället genom att sluta prata om det!" Och genom att på detta sätt skildra förhållandet mellan klassamhället och vårt sätt att prata om detta samhälle säger Johansson något viktigt om arbetarlitteraturens uppgift.

Tysk arbetarlitteratur 8, "Der Bitterfelder Weg" och den socialistiska realismen

Den proletär-revolutionära arbetarkorrespondentrörelsen från mellankrigstiden fick efter kriget en fortsättning i DDR. Bland annat anordnades en stor författarkonferens i Bitterfeld 1959, där arbetare uppmanades att börja skriva om sina erfarenheter, och därefter organiserades ungefär 300 skrivarcirklar runt om i landet, där såväl arbetare som akademiker och professionella författare deltog.

Målet med denna rörelse var att sudda ut gränsen mellan författarna och arbetarna. Arbetarna skulle bli författare, och författarna skulle ha kontakt med arbetslivet. Förutom skrivarcirklarna ordnades även teaterföreställningar och andra kulturevenemang på arbetsplatserna.

Ett exempel på ett litterärt verk som föddes ur "der Bitterfelder Weg" var pjäsen "Der Millionenschmidt" (1962) som skrevs av en arbetare vid namn Horst Kleinedam.

Mellankrigstidens tyska arbetarlitteratur ansågs för övrigt inte vara särskilt intressant i DDR. Man menade nämligen att eftersom denna litteratur uppstått i ett kapitalistiskt land byggde den på andra erfarenheter än de som var aktuella under "socialismen".

Exempel på författare som i DDR skildrade arbetarklassen och arbetslivet är Erich Neutsch, Franz Führmann, Eduard Claudius, Anna Seghers, Hans Marchwitza, Erwin Strittmatter, Eduard Claudius och Dieter Noll. Många av dessa orienterade sig mot den sovjetiska socialistiska realismen.

Tysk arbetarlitteratur 7, "den proletär-revolutionära litteraturen"

Under mellankrigstiden fanns det två huvudströmningar inom den tyska arbetarlitteraturen. Den ena var den socialdemokratiska "Arbeiterdichtung". Den andra var den kommunistiska "proletarisch-revolutionäre Literatur".

Den proletär-revolutionra litteraturen är en bred strömning, som rymmer såväl modernistsik avantgardism och experimentell teater som dokumentära reportage och propagandistisk socialrealism. Johannes R. Becher, som var en av denna litteraturs viktigaste teoretiker, definierade en proletär-revolutionär författare som "en författare som ser världen ur proletariatets synvinkel".

En viktig del av den proletär-revolutionära litteraturens infrastruktur var BPRS – "Bund Proletarisch-Revolutionärer Schriftsteller" (Det proletär-revolutionära författarförbundet) – som grundades 1928 med syftet att utveckla litteraturen till ett vapen i klasskampen. BPRS gav bland annat ut tidskriften Die Linkskurve, som idag är mest känd för att den publicerade några av inläggen i Georg Lukács och Bertolt Brechts polemik om realism och modernism. Som mest hade förbundet ca 500 medlemmar.

Viktig var också en billigbokserie med kommunistiska romaner, varav flera idag betraktas som klassiker inom den proletär-revolutionära litteraturen (av de få dumskallar som intresserar sig för denna litteratur, alltså), exempelvis Hans Marchwitzas Sturm auf Essen, Klaus Neukrantz Barrikaden am Wedding och Willi Bredels Maschinenfabrik N & K.

Exempel på proletär-revolutionära författare är - förutom de som redan nämnts - Egon Erwin Kisch och Anna Seghers. Ibland räknas även Bertolt Brecht till strömningen (men han var aldrig medlem av BPRS). Till den proletär-revolutionära litteraturen hör emellertid också de ca 1.500 "arbetarkorrespondenter" som skrev för kommunistpartiets tidningar.

Tysk arbetarlitteratur 6, "Arbeiterdichtung"

I Tyskland används ofta begreppet "Arbeiterdichtung" ("arbetardiktning") för att beteckna litteratur från perioden 1914–1933 som står den socialdemokratiska arbetarrörelsen nära, skildrar arbetslivet, uttrycker arbetarklassens världsbild (så som denna uppfattades inom socialdemokratin) och är skriven av arbetare.

Till de idag mest kända företrädarena för denna litteratur hör Max Barthel, Karl Bröger, Heinrich Lersch och Alfons Petzold.

Att 1933 utgör slutpunkt för "die Arbeiterdichtung" hänger naturligtvis samman med nazisternas maktövertagande. Dock tycks delar av den socialdemokratiska arbetarlitteraturen ha upptagits i den nazistiska litteraturen, vilket till viss del kan vara förklaringen till att många tyska arbetarförfattare var så ointresserade av den efter andra världskriget.

Tysk arbetarlitteratur 5, den tidiga litteraturen

Den svenska arbetarlitteraturens historia börjar i arbetarrörelsens närhet. Och så är det även i Tyskland.

Redan under början av 1800-talet letade sig framväxten av en klassmedveten arbetarklass och en modern arbetarrörelse in i litteraturen. Som exempel kan man nämna Heinrich Heines dikt "Die schlesischen Weber" (1844), som handlade om vävarupproren på 1840-talet (och översattes till engelska av Engels), samt den senare Nobelpristagaren Gerhart Hauptmanns drama Die Weber (1892) som skildrar samma händelser, och bygger på en anonym dikt från 1844 med titeln "Das Blutgericht".

En viktig gestalt i den tidiga tyska arbetarlitteraturens historia är Georg Weerth (1822-1856). Weerth var kommunistisk tidningsman och skrev bland annat en satir om det preussiska Junkerväldet för vilken han fick skaka galler i tre månader, samt didaktiska och propagandistiska dikter om arbetarklassens läge.

Vid mitten av 1800-talet uppstod en tradition av arbetarlyrik som framför allt skildrade arbetarnas nöd, ofta med ett formspråk lånat från Heine och andra uppburna diktare.

1863 introducerades begreppet "Arbeiterdichtung" i samband med att en antologi med dikter skrivna av franska arbetare översattes till tyska. Så småningom gav den tyska arbetarrörelsen också ut en antologi i hela fem band med titeln "Deutsche Arbeiter-Dichtung. Lieder und Gedichte deutscher Proletarier" (1893).

Kring det tyska socialdemokratiska partiet, som grundades 1869, uppstod en arbetarmotoffentlighet i vilken arbetarlitteraturen kunde utvecklas. Framför allt skapades här sånger, däribland Jakob Audorfs "Lied der Petrolleure", som är mer känd som "Arbetar-Marselljäsen". Under början av 1900-talet var för övrigt mer än en miljon tyska arbetare medelmmar i kampsångskörer.

Sedan mitten av 1800-talet fanns det också en tysk arbetarteater, som var nära kopplad till arbetarrörelsens propagandaarbete och ofta förenade didaktik med komik. Från 1890 blev "Die Freie Volksbühne" i Berlin - som i början av 1900-talet hade 70.000 medlemmar – den viktigaste scenen för denna teater.

Och allt ska vara kärlek

Och allt ska vara kärlek är en fristående fortsättning på Kristian Lundbergs Yarden (Se blogginläggen från 30 december 2009 och 2 mars 2010.) Denna gång är huvudtemat kärlek, men Lundberg återkommer också till många av de tankar han formulerade i den förra boken, tankar om bland annat klasskampen, psykisk sjukdom, Malmö, villkoren för papperslösa flyktingar etc. Det som jag tycker är intressantast är dock diskussionen av skrivandets villkor, och särskilt möjligheterna att skriva om klass. Om detta tänker jag skriva utförligare senare (och jag har redan tagit upp ämnet i en artikel som förhoppningsvis kan komma att publiceras senare i år). Här nöjer jag mig med att anföra ett citat ur Lundbergs bok:

"Jag tänker att min klass, min livsberättelse om man så vill, äntligen har hunnit ikapp mig och att jag nu är invävd i en berättelse som jag inte klarar av att tala om, en berättelse jag inte kan tiga om".

Kurser till hösten

Nu har det blivit dags att söka höstens högskolekurser (den ordinarie ansökningsperioden pågår fram till 15 april). För den som intresserar sig för frågor om litteratur och klass kommer här några tips om intressanta kurser på Malmö högskola som jag på olika sätt är inblandad i (några av dem är webbkurser, så man måste inte flytta till Malmö om man vill gå dem):

1) Arbetarlitteratur, 7,5 hp. Webb-baserad distanskurs på kvartsfart. Går bra att kombinera med arbete eller andra studier.

2) Introduktion till marxistisk teori, 7,5 hp. Webb-baserad distanskurs på kvartsfart. Går bra att kombinera med arbete eller andra studier.

3) Litteratur i ett mångkulturellt samhälle, 15 hp. Kurs om klass, genus, etnicitet och litteratur som ges under första halvan av terminen. Kan kombineras med fortsättningskursen Litteratur, makt, motstånd, som bland annat behandlar feministisk litteratur, arbetarlitteratur och postkolonial litteratur och ges under andra delen av terminen.

Ansökan görs via studera.nu.

För mer info om kurserna, klicka på deras namn.

Klass och ondska

En av mina favoritfilmer är Hans Alfredssons Den enfaldige mördaren (1982). Varje gång jag ser scenen där fabrikören/godsägaren (spelad av Alfredsson själv) vägrar att ge uppskov med betalningen av ett arrende, för att därefter kasta pengarna i elden och förklara att det inte gäller pengar, utan en princip, ryser jag.

Filmen bygger på en bok av Alfredsson som heter En ond man (1980). Titeln är väl vald, för bokens centralgestalt - han som bränner pengarna - är verkligen ond.

Men Alfredsson berättar inte bra om ondska, utan också om klass.

Den värld som skildras i En ond man är nämligen en värld där relationerna mellan människor i allra högsta grad präglas av deras sociala positioner. Här har vissa tjänstefolk, medan andra är tjänstefolk. Vissa är "riktiga studenter" medan andra inte kan bli mer än seminarister. Vissa har sommarnöje på landet, medan andra lever där som statare.

Även skildringen av den onde mannen kretsar kring klassförhållanden. Att han kan utöva sin ondska beror på att han har ekonomiska resurser. Samtidigt skildras han som kulturellt underlägen och obildad.

Att klassmakt går hand i hand med ondska är snarare regel än undantag i litteraturen. Och ofta skymmer ondskan de mekanismer som har med klass att göra. Om Alfredssons onde man inte kastat arrendet i elden, eller om han beviljat sin uppskov med betalningen, hade han inte betraktats som ond. Men arrendatorn hade lik förbannat måst betala. Frågan är bara hur man gör god litteratur av detta trista ekonomiska faktum?

Arbetarlitteraturforskning i Münster

Vid institutionen för skandinavistik i Münster, där jag just nu är "Gastdozent", står arbetarlitteraturforskningen stark. Institutionsledaren Professor Susanne Kramarz Bein är exempelvis mycket kunnig på området. Dessutom skriver en av hennes doktorander, Sandra Mischliwiez, en avhandling om barnet i 30-talets svenska arbetarlitteratur. Och under de senaste dagarna har jag och Sandra börjat prata om att skriva en gemensam artikel just på detta ämne. Att befinna sig i en forskningsmiljö där även andra intresserar sig för svensk arbetarlitteratur är mycket trevligt!

TfL på nätet

Tidskrift för litteraturvetenskap finns numera på nätet. Dock har det nummer där min artikel "Arbetarlitteratur, identitet, ideologi" publicerades inte gått att komma åt på grund av tekniskt strul. Men nu är den saken fixad, så den som vill läsa om hur jag definierar fenomenet arbetarlitteratur kan klicka här och bläddra till sidan 154.

Arbetarlitteraturen och traditionen

Som jag tidigare berättat har min forskning på senare tid handlat mycket om den arbetarlitterära traditionen (se blogginlägget från 13 januari). Idag är det tänkt att jag ska lägga sista handen vid en artikel om detta ämne genom att gå till stadsbiblioteket och kolla några citat. Fast om jag verkligen blir klar är naturligtvis svårt att säga. Att sätta punkt är svårt.

Artikeln handlar om två saker. För det första hävdar jag att fenomenet arbetarlitteratur i Sverige i hög utsträckning konstrueras som en tradition, och att detta är av stor betydelse för hur man ska förstå denna litteratur. För det andra hävdar jag att många arbetarförfattare uppvisat ett ambivalent förhållande till den arbetarlitterära traditionen - att de både bejakat hemhörighet i traditionen och markerat distans till densamma - och att detta tematiseras i deras verk.

Förutom att föra en del teoretiska resonemang analyserar jag texter av bl.a. Folke Fridell, Göran Palm, Jenny Wrangborg och Kristian Lundberg. Den sistnämnde har för övrigt just publicerat en artikel i LO-Tidningen som på ett utmärkt sätt illustrerar hans ambivalenta förhållande till den arbetarlitterära traditionen. (För att läsa, klicka här).

Artikeln kommer förhoppningsvis att publiceras inom några månader. De akademiska kvarnarna mal ju långsamt. Och förhoppningsvis ska jag om några år kunna publicera en bok om svensk arbetarlitteratur från perioden 1945-2010, där jag knyter ihop den forskning jag arbetat med under de senaste åren.