Alla klassamhällen försöker dölja att de är just klassamhällen. Därför är det svårt att prata om klass. Och att skriva skönlitteratur om klass är ännu svårare. För inom litteraturen är reglerna strängare än på andra områden, och de som sätter tonen i den estetiska debatten brukar vara ganska eniga om att klassamhället inte är något särskilt lämpligt motiv för lyrik, dramatik och prosa.
Dessa förhållanden måste man ta hänsyn till om man vill skriva om klass. Och att så är fallet syns ofta i arbetarlitteraturen, där förtigandet av samhällets klasskaraktär och estetikens beröringsskräck i förhållande till sociala motsättningar är viktiga temata.
Som illustration kan man anföra Aino Trosells roman Socialsvängen som kom ut första gången 1978 och som återutgavs på Lindelöws bokförlag 2005.
Att Trosell försöker skriva om klass trots att makten hävdar att det inte finns klasser tar sig bland annat uttryck i hennes brottningsmatch med föreställningen om folkhemmet. En av grundbultarna i folkhemsideologin var nämligen att den sociala ingenjörskonsten satt P för klassmotsättningarna.
Trosell angriper denna föreställning genom att skildra hur de sociala ingenjörernas stormtrupper – socialarbetarna – är helt oförmögna att förstå det samhälle i vilket de verkar. Detta motiv kommer till uttryck redan tidigt i romanen när huvudpersonen, socialarbetaren Elisabeth, hävdar att hennes kollegor varken vill ”erkänna problemens orsaker” eller ”lösa dem” (16). Och det som inte begrips är att även välfärdsstaten Sverige är ett klassamhälle. De människor Elisabeth möter i sin dagliga gärning är nämligen ”klassamhällets lägsta” (74). Men de behandlas som misslyckade individer som borde underkasta sig primalskriksterapi.
Denna insikt sitter dock långt inne för Elisabeth. För när den predikas av hennes marxistiske kollega Stig erkänner hon visserligen att han nog har rätt, men tvivlar ändå på att han säger hela sanningen.Istället för att ta över den marxistiska dogmatiken trevar Elisabeth sig försiktigt fram i sina försök att förstå klassamhället. Bland annat funderar hon mycket över hur hennes egen situation förhåller sig till makens, bageriarbetaren Håkan. Han lever upp till den traditionella bilden av en arbetare, medan Elisabeth officiellt gjort en klassresa. Men när Elisabeth grunnar på hur hon har det på sitt jobb framstår det inte som självklart att hon klättrat på klasstegen: ”Här fanns inga förmän som hotade eller stämpelklockor som gick på rött. Ändå hade hon aldrig varit så rädd på någon arbetsplats” (16).
Trosell ifrågasätter inte bara invanda föreställningar om klassamhället. Hon aktualiserar också litteraturens oförmåga att undersöka detta samhälle. Elisabeth har tidigare varit bokslukare. Men när hon hamnat på glid i klassamhället uppstår det en besvärande dissonans mellan verkligheten och litteraturen: ”Vardagens prosa kilade ständigt in sig i dikten, ville vara med, kommenterade och kritiserade” (113).
Varken marxisterna eller författarna kan alltså sätta ord på det som Elisabeth upplever. Klassamhället glider undan. Och genom att skildra detta lyckas Trosell säga en hel del både om samhällets klasskaraktär och om litteraturens villkor i klassamhället.
Beata Agrell talar under rubriken "Proletärförfattaren, klassmedvetandet, religionen och demokratiseringen av Parnassen".
Åsa Arping. Hennes föredrag handlade om klass, kön och etnicitet hos bl.a. Åsa Linderborg, Torbjörn Flygt, Susanna Alakoski och Kristian Lundberg.
Emma Hillborn, som pratade om ungsocialisterna och litteraturen.
Jimmy Vulovic diskuterar med Johan Landgren.