Hopsnackat

I går såg jag pjäsen Hopsnackat. Den bygger på en bok med samma namn i vilken Frances Tuuloskorpi sammanställt  berättelser om arbetare som just snackat sig samman och gjort motstånd mot orättvisa chefer och orimliga arbetsvillkor. Dramatiseringen av dessa berättelser kombinerar på ett bra sätt humor med uppvigling. Dessutom gjorde skådespelarna – David Weiss, Pontus Lundin och Emma Larsson – fina insatser (särskilt bra var Pontus Lundins tolkning av en hund). Efter föreställningen fick publiken möjlighet att ställa frågor och att berätta om egna erfarenheter av att snacka sig samman. Antagligen sitter Brecht i himlen och applåderar.
För mer information om pjäsen, klicka här.

Om arbetarlitteratur i Clarté

Clartés temanummer "Arbetaren i boken" (nummer 2, 3013) kan nu läsas på nätet. Själv medverkar jag med artikel med titeln "Klassen lever i litteraturen", som presenteras såhär:

Det går bakåt för svensk arbetarklass och arbetarrörelse. Men det går framåt för svensk arbetarlitteratur. Den kan vara stark i dag tack vare traditionen från i går, och den kan bidra till den politiska kampen.

Klyftan

På måndag och tisdag i nästa vecka (4 och 5 november) ordnar projektet Klyftan ett mycket intressant seminarium i Göteborg. Syftet är att "belysa de ökade samhällsklyftorna och att skapa möten mellan forskning, journalistik, litteratur, film och teater" och bland de medverkande finns bland andra Gabriella Pichler, Henning Mankell, Anneli Jordahl, och Jenny Wrangborg. Själv kommer jag att hålla ett kort anförande och delta i ett samtal med Henry Ascher, Tapio Salonen och Helena Holgersson. För mer info, klicka här.

Liten arbetarlitteraturskola - återkomsten

2010 skrev jag en "liten arbetarlitteraturskola", som publicerades i LO-Tidningen. Nu har LO-Tidningen förvandlats till Arbetet, och glädjande nog har man återpublicerat mina texter på webben. För att läsa, klicka här.

Swedenmark om arbetarlitteraturen

Mitt besök på årets bokmässa var en blixtvisit. En sak som jag missade var John Swedenmarks föredrag om varför det är nödvändigt att tala om arbetarlitteraturen. Som tur är finns det dock på nätet, både som text och som film. Något klokare har inte sagts om svensk arbetarlitteratur på bra länge. För att ta del av klokskapen, klicka här.

Till en författare

Ivar Lo-Johanssons essäsamling Till en författare från 1988 borde läsas av alla som skulle vilja bli just författare - särskilt av dem som har lust att bli arbetarförfattare. Men boken är också en bok för läsare, och inte minst för läsare av arbetarlitteratur.
Naturligtvis skriver Lo-Johansson i egen sak. Men det hindrar inte att mycket av det han skriver om arbetarlitteraturen och om det egna författarskapet är tänkvärt. Dessutom är flera av essäerna stilistiskt briljanta.
En intressant sak är att Lo-Johansson i sina essäer hänvisar till såväl Bourdieu, Adorno och Derrida som till Proust och Fredrik Böök. Det brukar jag lyfta fram när jag träffar på fördomsfullt folk som tror att arbetarförfattare skulle vara obildade.

Installationsföreläsning

För ett knappt år sedan blev jag befordrad till professor i litteraturvetenskap. Nu ska jag hålla en "installationsföreläsning", som kommer att handla om Kristian Lundbergs Yarden som en arbetarskildring från det "nya" Malmö.
Föreläsningen hålls på K3, Malmö högskola, onsdagen 9 oktober klockan 15.30. (Mer information hittar man här.)
Alla som tycker att ämnet låter intressant är välkomna.

Bokmässan

På torsdag drar jag till bokmässan i Göteborg. Först ska jag och Anneli Jordahl intervjuas av Tiden om den svenska arbetarlitteraturens utveckling och ställning, och därefter ska vi samtala om med Peter Gustavsson i ABFs monter utifrån följande ämnesbeskrivning:

Arbetarlitteraturen är en levande litterär tradition, och är idag föremål för såväl forskningsprojekt som vetenskapliga konferenser. Flera litterära priser, såsom Ivar Lo-priset, Ivar Lo-Johanssons personliga pris, Moa-priset och Stig Sjödinpriset, delas årligen ut till moderna företrädare för den arbetarlitterära traditionen. Vad innebär arbetarlitteratur och vilka är 2000-talets arbetarförfattare?

Samtalet börjar klockan 16.00, och alla som råkar vara på plats är naturligtvis välkomna att lyssna. När vi är klara delar ABF ut sitt litteraturpris.

Det finns råttor överallt utom på Antarktis

Sara Beischers debutroman Jag ska egentligen inte jobba här var en alldeles utmärkt arbetsskildring (se blogginlägg från 24 mars) som väckte stora förhoppningar om författarskapets fortsättning. Hennes andra bok - Det finns råttor över allt utom på Antarktis - är långt ifrån dålig, men når ändå inte upp till debutens nivå.
Denna gång berättar Beischer om en ung flickas uppväxt i arbetarklassen, med fokus på hennes möte med en pojke som tycks göra uppror mot allt. Denna berättelse har flera förtjänster. Exempelvis förenar Beischers personporträtt på ett skickligt sätt psykologi med sociologi. Några saker är dock mindre lyckade. Romanens korta ramberättelse känns exempelvis överflödig, och berättelsens intrig är inte den mest intresseväckande. Ibland står romanen också och stampar rent stilistiskt.
Oavsett detta är Det finns råttor över allt utom på Antarktis i allra högsta grad läsvärd, dels eftersom den har intressanta saker att säga om det svenska klassamhället (och dessutom oftast säger dessa på ett fint sätt), dels eftersom den ingår i en intressant strömning av modern klasskildrande litteratur.

Runös röda kulturfestival

I helgen var jag på Runös röda kulturfestival. Det var ett mycket trevligt arrangemang där dagarna fylldes med föreläsningar, diskussioner och workshops (där man kunde prova på allt från magdans till kreativt skrivande), medan kvällarna ägnades åt konserter (med bl.a. Femtastic och Partiet). Själv var jag inbjuden för att prata om samtida arbetarlitteratur tillsammans med Peter Gustavsson från ABF. Samtalet blev mycket spännande och publiken kom med flera intressanta inspel. Jag hoppas att det blir en kulturfestival även nästa år, och att arbetarlitteraturen då får ännu mer utrymme. Exempelvis skulle man ju kunna varva musikuppträdandena med uppläsningar av det nyaste och bästa inom arbetarlitteraturen...

Ett arbetarlitterärt monument

I går var jag i Blekinge och gick i Harry Martinsons fotspår. Bland annat inspekterade jag minnesstenen som står vid huset  där han föddes. Jag besökte också Jämshögs hembygdsmuseum, som har en stor samling föremål som har med Martinson att göra (inklusive hans stora samling av etiketter och burkar!).
Museet uppmärksammar även två andra författare som skulle kunna räknas till arbetarförfattarnas skara: Sven Edvin Salje och Per Thomasson. Den förstnämnde skildrar bland annat landsbygdens industrialisering och den senare kan rent av betraktas som vår förste författare med proletär image.

Kringkastad

Jag har blivit kringkastad i Norge. Närmare bestämt har jag medverkat i en diskussion om Alf Prøysen i NRKs Kulturnytt, tillsammans med professor Ole Karlsen. Vi var rörande överens om att Prøysen är en viktig arbetarförfattare. För att lyssna, klicka här och spola fram till 34:30. För den specialintresserade kan jag meddela att jag medverkade per mobiltelefon från Charlottenlund fort, norr om Köpenhamn, dit jag tagit mig på cykel från Helsingör.

Tjänster i hemmet

Marie Hållanders Tjänster i hemmet är ett prosalyriskt verk om omvårdnadsarbete, som på flera sätt påminner om Måns Wadensjös kortroman Förlossningen. Förutom att båda författarna är goda stilister behandlar de också existentiella och filosofiska frågeställningar ur ett utpräglat socialt perspektiv.
Hållanders skildringar av vård av gamla och sjuka människor aktualiserar "stora" frågor – frågor om liv och, om empati etc. Men dessa frågor kopplas inte loss från de villkor under vilka hemtjänstarbete utförs, villkor som präglas av tidsbrist och stress, fysiskt påfrestande arbetsmoment, svårigheterna att planera sitt liv när man alltid måste vara beredd att bli inringd osv.
Dessutom understryker Hållander att den värld hon berättar om är ett klassamhälle, exempelvis i följande passage, som också utgör ett bra exempel på hennes prosalyriska stil:



"På spårvagnen till stadsdelen, till jobbet kan man lätt skilja
agnarna från vetet.
De är lätta att känna igen och jag pekar alltid ut dem.
De med
funktionella kläder,
fina märken.

En tjänstekvinna eller tjänsteman.
Välansade och friserade barn och ungdomar.
Färggranna kläder,
eller kanske snarare stilrena.
Matchande dova färger,
tvättade.

Kulturarbetare, socialarbetare och kontorsnissar.
Som vill väl men på avstånd,
alltid vita.

De kliver av innan den långa färden på snabbspåret, som går
förbi tågen och förbi byggarbetsplatserna. Förbi kranarna och
grävskoporna som numera huserar längs snabbspåret,
före förorten och efter stan.

Om jag ställer mig bredvid henne eller honom är jag garan-
terad en plats. Hon eller han stiger av före snabbspåret.
Det slår aldrig fel.

Kan man peka ut dem,
får man sitta på vagnen
och slipper stå."

Tjänster i hemmet är en stark debutbok och ett fint tillskott till den samtida arbetarlitteraturen.

Om arbetarlitteratur i Clarté

Senaste numret av Clarté (2013:2) har som tema "Arbetaren i boken". Jag medverkar med en artikel med titeln "Klassen lever i litteraturen", Maria Hamberg berättar om hur hon i sitt skrivande brottas med frågor om kollektiv och individ, Per-Olof Matsson skriver om hur det arbetarlitterära genombrottet under mellankrigstiden hänger samman med Sveriges politiska och ekonomiska efterblivenhet och Daniel Cederqvist diskuterar hur Kristian Lundberg och Jenny Wrangborg förhåller sig till arbetarrörelsen i sina böcker. Dessutom recenserar Olle Josefsson Marie Hållanders prosalyriska verk Tjänster i hemmet. Clarté hittar man på biblioteket eller hos välsorterade tidskriftsförsäljare. Man kan också beställa tidskriften från Svenska clartéförbundets hemsida, och där kan man också läsa artiklar ur tidigare nummer.

De utsatta

Weyler förlag har gett ut Kjell Johanssons romantrilogi De utsatta – Huset vid Flon (1997), Sjön utan namn (2003) och Rummet under golvet (2007) – i en pocketvolym med titeln De utsatta.
I ett blogginlägg om Johanssons roman Vinna hela världen (1981) skrev jag såhär:

[I] slutet av romanen formulerar en av huvudkaraktärerna följande insikt: "De avskaffade klassamhället genom att sluta prata om det!"

Samma formulering hittar man även i Huset vid flon. Och om man skulle försöka sammanfatta poängen med De utsatta skulle man kunna säga att Johansson berättar om den underklass som egentligen inte skulle finnas i folkhemmet och som man därför antingen höll käft om eller försökte gömma undan eller utrota (tvångssteriliseringar, inlåsning etc.).
En sådan underklass finns även idag. Och fortfarande är frågan om dess existens omstridd (se exempelvis debatten om huruvida det finns fattiga barn i Sverige). Fortfarande utsätts de utsatta också för olika former av övergrepp (deporteringar av papperslösa etc.).
Men det finns även viktiga skillnader mellan vår tid och den efterkrigstid som utgör historiskt centrum i De utsatta. Bland annat skildrar Johansson hur några av dem som befann sig längst ned i den sociala hierarkin på den tiden faktiskt kunde känna delaktighet i arbetarrörelsens samhällsprojekt, trots att arbetarrörelsen generellt sätt inte hade någon särskilt tolerant inställning till de utsatta.
Johanssons berättande är episkt. Enskilda människoöden flätas samman med historien om det svenska samhällets utveckling från det sena 1800-talet till idag. Men det har också ett starkt självreflexivt och utopiskt drag. I De utsatta berättas inte bara om det som "hänt" utan också om det som inte hänt, och om det som skulle kunna hända. Dessutom tematiseras ständigt frågor om berättandets möjligheter och funktioner.
De utsatta är alltså ett stycke avancerad litteratur som handlar om viktiga frågor. Läs!

En västerorienterad varulv

Om man nu råkar vara varulv och en gång i månaden grips av lust att mörda folk, varför då inte passa på och slå ihjäl folk som förtjänar det? Sverigedemokrater, exempelvis, eller en rasistisk skivbolagsdirektör från Skara?
Så resonerar huvudpersonen i Viktor Algrens roman Han åt mitt hjärta.
Att diskutera "stadsgerillans" teori genom att berätta om en västerorienterad varulv är onekligen ett ganska kul grepp, och Han åt mitt hjärta är en riktigt underhållande roman. Dock skäms den av att idédiskussionen är allt för präglad av den romantiska och moraliserande syn på "direkt aktion" som härskar inom den autonoma vänstern.

Klassamhället i David Copperfield

När jag åker på semester brukar jag läsa någon av Dickens romaner. I år blev det David Copperfield som avnjöts på Kreta.
Om man är intresserad av hur Dickens (i några av sina senare romaner) skildrar klassamhället kan man med fördel läsa Lisa-Marie Teublers masteruppsats "Mollifying the Masses: Obscuring Class and Alleviating Inequalities in Charles Dickens's David Copperfield, Great Expectations, and Little Dorrit. (Den borde finnas på Lunds universitets hemsida, men jag kan inte hitta den där just nu). Det har jag gjort, och det som följer nedan kan läsas som några anspråkslösa tillägg till Teublers analys.
I David Coppperfield skildrar Dickens fattiga människor och deras umbäranden. Men botemedlet mot dessa umbäranden är inte att ändra samhällets sociala struktur, utan att se till att några av de fattiga - de värdiga - kommer upp sig. Och vilka är då värdiga? Jo, de som är ödmjuka i sin fattigdom (exempelvis fiskarfamiljen Pegotty). Den som medvetet strävar uppåt beskrivs emellertid som en skurk (det främsta exemplet på detta är Copperfields nemesis och romanens största bov: Uriah Heep).
Detta är naturligtvis djupt paradoxalt. Och inte blir det bättre av att Dickens ofta beskriver (ödmjukt uthärdad) fattigdom som någonting vackert, och (ödmjuka) fattiga människor som moraliskt högtstående och beundransvärda. Om fattigdom adlar - varför då avskaffa den?
I David Copperfield, liksom i många andra av Dickens romaner, är klass en central problematik. Men Dickens syn på denna problematik är i allra högsta grad problematisk.

Det malmöitiska klassamhället i Widerbergs romaner

För ett tag sedan deltog jag i ett panelsamtal om bilden av Malmö i Bo Widerbergs romaner. En del av det jag sa kan man nu läsa på Sydsvenskans kultursida.

Av kött och blod

Henrik Johanssons Av kött och blod är en kollektivroman som skildrar kampen om arbetsvillkoren i ett restaurangkök i Malmö – en kamp som kulminerar när de anställda bygger en golem av kött och låter den slå ihjäl en av cheferna.
Detta kan naturligtvis låt litet töntigt, men faktum är att det är just golemepisoden som gör romanen intressant.
För det första förstärker den berättelsens kollektivitet. Om Johansson låtit en enskild arbetare utföra mordet hade fokus förskjutits mot honom eller henne. En köttgolem – en robot av kött och blod – är dock en spännande symbol för arbetarna som kollektiv.
För det andra innebär golemepisoden att romanen överskrider den realism inom vilken den samhällskritiska litteraturen oftast befinner sig och tar steget in i det fantastiska, vilket gör att den kan få en utopisk dimension. Berättelser om arbetsplatskamp som slutar lyckligt känns ofta litet krystande, inte minst i en tid då många arbetarkollektiv är svaga. Samtidigt kan den samhällskritiska litteraturen naturligtvis inte nöja sig med att frossa i elände och nederlag. Genom kombinera det vardagsrealistiska med det groteskt fantastiska lyckas Johansson dock få utrymme både för analys av det som är och vilda drömmar om det som skulle kunna vara.

Hat & bläck

Ivar Lo-Johansson sa att han skrev "faktaboken" Statarklassen i Sverige för dem som inte trodde på skönlitteratur och därför inte tog hans statarromaner på allvar. Christer Enander och Kristian Lundberg tror i allra högsta grad på skönlitteraturen, men man kan mycket väl läsa deras brevväxling Hat & bläck som ett slags försök att på sakprosa genomlysa några av de frågeställningar om det svenska klassamhället som på senare tid gestaltats litterärt av författare som Susanna Alakoski, Johan Jönsson och, inte minst, Lundberg själv. Bokens undertitel är En dialog om klasshat, litteratur och människans värde och den sammanfattar väl vad Enander och Lundberg diskuterar. Båda menar att den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige under de senaste decennierna lett till framväxten av ett klassamhälle som i vissa avseenden påminner om det statarsamhälle Lo-Johansson en gång skildrade. Men till skillnad från hur det var på 30-talet är författare och litteraturkritiker idag inte särskilt intresserade av att konfrontera klassorättvisor. Istället bidrar litteratörerna ofta till att osynliggöra dem genom att konsekvent vägra (eller vara oförmögna) att anlägga ett klassperspektiv på såväl samhällsutvecklingen som litteraturen. I vissa avseenden tror jag att Enander och Lundberg är väl svartsynta, åtminstone vad gäller läget i litteraturen. Trots allt är det ju just där som det svenska klassamhället över huvud taget diskuteras på ett intressant sätt. Och Hat & bläck är en viktig introduktion till denna debatt för dem som ännu inte läst Lundberg, Alakoski, Jönsson, Åsa Linderborg, Emil Boss eller någon annan av de samtidsförfattare som faktiskt på senare år bidragit till att skapa en litteratur där frågan om människans värde i det kapitalistiska klassamhället ställs på sin spets.

En hemstad

Kristian Lundbergs En hemstad är en av de bästa böcker jag läst på länge.
Tematiskt och stilistiskt ansluter den till Lundbergs senaste prosaverk, Yarden och Och allt ska vara kärlek, och tillsammans kan de tre böckerna läsas som en trilogi om fenomenet klass. Denna gång berättar Lundberg framför allt historien om hur en uppväxt på klassamhällets botten märker människor för livet, och om hur denna historia konsekvent osynliggörs i berättelsen om Malmö.
En hemstad utgör dock inte bara en fortsättning på det litterära projekt som påbörjades med Yarden (men som naturligtvis även utgör en integrerad del i hela Lundbergs författarskap). Boken kan nämligen även läsas som en pendang till Susanna Alakoskis Oktober i Fattigsverige, inte minst eftersom båda verken på ett mycket intressant sätt tematiserar grundläggande frågor om huruvida det är möjligt att skriva självbiografiskt om det svenska klassamhället.

Seminarium om Bo Widerberg

På torsdag (30 maj) hålls ett seminarium om Bo Widerberg som Malmöskildrare på Moriskan i Folkets Park (för mer info, klicka här). Jag kommer att delta i ett panelsamtal om Widerbergs romaner – framför allt Erotikon från 1957 och Den gröna draken från 1959 – där jag vill lyfta fram att Widerbergs Malmöskildringar vilar på en klassanalys som i vissa avseenden skiljer sig radikalt från den man hittar i tidens arbetarlitteratur. Väl mött!

Röster om arbetarlitteraturkonferensen

Konferensen "Nordisk arbetarlitteratur III" som hölls i Landskrona förra veckan var mycket intressant. För den som vill veta vad vi pratade om kan jag rekommendera följande texter:
* Ett utförligt referat av hela konferensen hittar man på tidningen Arbetets webbplats.
* I Helsingborgs Dagblad refererar Mats Kolmisoppi, under rubriken "Klasskamrater i litteraturen", en del av det som hände på konferensens andra dag.
* I Arbetet kan man även läsa det föredrag om Jón Kalman Stefànsson som John Swedenmark höll på konferensen.

Föreläsningsturné

I nästa vecka ska jag ut och resa. På tisdag ska jag hålla ett föredrag om modern svensk arbetarlitteratur på seminariet Boken på arbetsplatsen, som hålls på Runö folkhögskola i Stockholm. Och, på torsdag åker jag till Norge för att prata om Alf Prøysen och arbetarlitteraturen på en konferens vid Høgskolen i Hedmark i Norge. I Sverige är Prøysen väl mest känd som författare till Teskedsgumman, men delar av hans övriga författarskap kan mycket väl placeras in i den nordiska arbetarlitteraturtraditionen. Åtminstone är det den tesen jag kommer att driva i mitt anförande.

Föredrag om litteratur och klasspolitik

Idag har jag hållit ett föredrag om litteratur och klasspolitik på Amalthea socialistiska litteraturfestival. Ni som inte var där kan ta del av vad jag hade att säga på ABF play. Föredraget är uppdelat i tre delar, som man kan se här, här, och här. Jag deltog också i ett panelsamtal om arbetsplatsskildringar, som man kan se här och här.

Jag ska egentligen inte jobba här

Moa är 19 år och har kommit till Stockholm för att bli skådespelare. För att försörja sig jobbar hon dock på ett ålderdomshem. Åtminstone är det så hon själv ser på saken: skådespelardrömmarna är huvudsak, jobbet på ålderdomshemmet bisak. Och så tänker man ju ofta, åtminstone om man inte har ett så kallat karriärjobb.
I Sara Beischers roman Jag ska egentligen inte jobba här synliggörs och ifrågasätts dock detta nedvärderande eller undanträngade av arbetet. Berättelsen om Moa är nämligen en klassisk utvecklingshistoria om en ung människas vuxenblivande i vilket just huvudpersonens arbete ovanligt nog spelar en viktig roll.
Trots att Moa inte tycker att jobbet är särskilt betydelsefullt tillbringar hon ju mycket tid där, och hur upptagen hon än är av att försöka bli skådespelare kan hon naturligtvis inte undgå att påverkas av de erfarenheter hon gör på sitt arbete. Beischer ger alltså arbetet en central plats i sin roman, och det är detta som gör den intressant. Att hon dessutom är stilsäker och att hon på ett skickligt sätt förmår förenar det allvarliga med det humoristiska gör inte saken sämre.

Amalthea socialistiska litteraturfestival

5-7 april anordnar bokkaféet Amalthea en socialistisk litteraturfestival på Möllevången i Malmö. Programmet är digert, och bland de medverkande återfinns Nina Björk, Jenny Wrangborg, Liv Strömkvist, Sara Granér och Frances Tuuloskorpi. Själv kommer jag dels att delta i en paneldiskussion om arbetsplatsrapporter, dels hålla ett föredrag med titeln "Litteratur som klasspolitik".
Programmet hittar man här.

Klass, litteratur & liv

På måndag (11 mars) kommer jag att medverka i ett arrangemang på Lunds stadsbibliotek som har rubriken "Klass, litteratur & liv". Den som står bakom det hela är Cecilia Persson, som kommer att presentera sitt "Skurhinksprojekt", som är en hyllning till städerskan och författaren Maja Ekelöf. Dessutom kommer jag och Annika Olsson att tala om arbetarlitteratur och rapportböcker. Vi drar igång 15.00 och håller på till 18.00. Hjärtligt välkomna.

Spänningen mellan kollektivism och individualism som estetisk motor

För ett tag sedan höll jag ett anförande på ett symposium om arbetarlitteratur som ordnades av ABF i Göteborg. Ämnet för symposiet var "kollektivet och individen" och jag pratade om hur svenska arbetarförfattare hanterat detta tema på ett estetiskt plan. Nu har jag utvecklat anförandet till en essä som publicerats i Arbetet. För att läsa, klicka här.

Filantroper med trasiga byxor

Robert Tressells The Ragged Trousered Philanthropists (ungefär: filantroperna med trasiga byxor) är den engelska arbetarlitteraturens paradverk. Handlingen kretsar kring en grupp arbetare – målare, närmare bestämt – under början av 1900-talet, och dess form beskrivs nog bäst som eklektisk, för författaren blandar friskt mellan indignationsroman, melodram, föreläsning, satir, burlesk, realism och några stillägen till.
Tressell hette egentligen Robert Noonan och dog 1911, endast 43 år gammal. Hans efterlämnade manuskript gavs först ut i starkt förkortad form, och det var inte förrän 1955 som en fullständig version av The Ragged Trousered Philanthropists, omfattande drygt 600 sidor, blev tillgänglig för den läsande allmänheten.
Titelns filantroper med trasiga byxor är för övrigt arbetarklassen, som enligt Tressell är hygglig nog att nästan slita ihjäl sig för att göra kapitalisterna rika, medan de själva lever i elände.
Den utgåva som jag läst – i serien Oxford World's Classics – innehåller både ett långt förord och utförliga noter till texten. Det är naturligtvis utmärkt, men faktum är att Tressells bok går hur bra som helst att läsa utan vägledning. Dels fängslar dess märkliga form, dels är författarens vidräkning med kapitalismen fortfarande hur giltig som helst.

Arbetarlitteratursymposium i Göteborg

På lördag (26 januari) ska jag hålla föredrag på ett symposium om arbetarlitteratur som anordnas av ABF i Göteborg. Temat är "kollektivet och individ" och övriga medverkande är Beata Agrell, David Ericsson, Maria Hamberg och Anna Jörgensdotter. Det hela leds av av Christer Ekholm. Vi drar igång klockan 15.00 och håller på till 18.00. Lokalen är Folkets hus (Olof Palmes plats 4). För mer information, klicka här.

Ny avhandling på gång

Just nu sitter jag och läser manus till en ny doktorsavhandling, nämligen Sandra Mischliwietz avhandling om barnet i svensk arbetarlitteratur från 1930-talet. Mischliwietz, som är doktorand vid universitetet i Münster i Tyskland, analyserar framför allt Eyvind Johnsons Olof-romaner, Moa Martinsons Mor gifter sig, Ivar Lo-Johanssons Godnatt jord, och Harry Martinsons Nässlorna blomma. Trots att detta är välkända och relativt väl beforskade verk lyckas  Mischliwietz anlägga nya spännande perspektiv på dem, vilket-i kombination med det faktum att hon är en väldigt noggrann och duktig texttolkare-gör att hennes insats i allra högsta grad berikar den svenska arbetarlitteraturforskningen. Disputationen kommer att ske senare i år, och det är någonting jag verkligen ser fram emot.