Jag ska egentligen inte jobba här

Moa är 19 år och har kommit till Stockholm för att bli skådespelare. För att försörja sig jobbar hon dock på ett ålderdomshem. Åtminstone är det så hon själv ser på saken: skådespelardrömmarna är huvudsak, jobbet på ålderdomshemmet bisak. Och så tänker man ju ofta, åtminstone om man inte har ett så kallat karriärjobb.
I Sara Beischers roman Jag ska egentligen inte jobba här synliggörs och ifrågasätts dock detta nedvärderande eller undanträngade av arbetet. Berättelsen om Moa är nämligen en klassisk utvecklingshistoria om en ung människas vuxenblivande i vilket just huvudpersonens arbete ovanligt nog spelar en viktig roll.
Trots att Moa inte tycker att jobbet är särskilt betydelsefullt tillbringar hon ju mycket tid där, och hur upptagen hon än är av att försöka bli skådespelare kan hon naturligtvis inte undgå att påverkas av de erfarenheter hon gör på sitt arbete. Beischer ger alltså arbetet en central plats i sin roman, och det är detta som gör den intressant. Att hon dessutom är stilsäker och att hon på ett skickligt sätt förmår förenar det allvarliga med det humoristiska gör inte saken sämre.