När jag åker på semester brukar jag läsa någon av Dickens romaner. I år blev det David Copperfield som avnjöts på Kreta.
Om man är intresserad av hur Dickens (i några av sina senare romaner) skildrar klassamhället kan man med fördel läsa Lisa-Marie Teublers masteruppsats "Mollifying the Masses: Obscuring Class and Alleviating Inequalities in Charles Dickens's David Copperfield, Great Expectations, and Little Dorrit. (Den borde finnas på Lunds universitets hemsida, men jag kan inte hitta den där just nu). Det har jag gjort, och det som följer nedan kan läsas som några anspråkslösa tillägg till Teublers analys.
I David Coppperfield skildrar Dickens fattiga människor och deras umbäranden. Men botemedlet mot dessa umbäranden är inte att ändra samhällets sociala struktur, utan att se till att några av de fattiga - de värdiga - kommer upp sig. Och vilka är då värdiga? Jo, de som är ödmjuka i sin fattigdom (exempelvis fiskarfamiljen Pegotty). Den som medvetet strävar uppåt beskrivs emellertid som en skurk (det främsta exemplet på detta är Copperfields nemesis och romanens största bov: Uriah Heep).
Detta är naturligtvis djupt paradoxalt. Och inte blir det bättre av att Dickens ofta beskriver (ödmjukt uthärdad) fattigdom som någonting vackert, och (ödmjuka) fattiga människor som moraliskt högtstående och beundransvärda. Om fattigdom adlar - varför då avskaffa den?
I David Copperfield, liksom i många andra av Dickens romaner, är klass en central problematik. Men Dickens syn på denna problematik är i allra högsta grad problematisk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar