Hat & bläck

Ivar Lo-Johansson sa att han skrev "faktaboken" Statarklassen i Sverige för dem som inte trodde på skönlitteratur och därför inte tog hans statarromaner på allvar. Christer Enander och Kristian Lundberg tror i allra högsta grad på skönlitteraturen, men man kan mycket väl läsa deras brevväxling Hat & bläck som ett slags försök att på sakprosa genomlysa några av de frågeställningar om det svenska klassamhället som på senare tid gestaltats litterärt av författare som Susanna Alakoski, Johan Jönsson och, inte minst, Lundberg själv. Bokens undertitel är En dialog om klasshat, litteratur och människans värde och den sammanfattar väl vad Enander och Lundberg diskuterar. Båda menar att den ekonomiska och politiska utvecklingen i Sverige under de senaste decennierna lett till framväxten av ett klassamhälle som i vissa avseenden påminner om det statarsamhälle Lo-Johansson en gång skildrade. Men till skillnad från hur det var på 30-talet är författare och litteraturkritiker idag inte särskilt intresserade av att konfrontera klassorättvisor. Istället bidrar litteratörerna ofta till att osynliggöra dem genom att konsekvent vägra (eller vara oförmögna) att anlägga ett klassperspektiv på såväl samhällsutvecklingen som litteraturen. I vissa avseenden tror jag att Enander och Lundberg är väl svartsynta, åtminstone vad gäller läget i litteraturen. Trots allt är det ju just där som det svenska klassamhället över huvud taget diskuteras på ett intressant sätt. Och Hat & bläck är en viktig introduktion till denna debatt för dem som ännu inte läst Lundberg, Alakoski, Jönsson, Åsa Linderborg, Emil Boss eller någon annan av de samtidsförfattare som faktiskt på senare år bidragit till att skapa en litteratur där frågan om människans värde i det kapitalistiska klassamhället ställs på sin spets.