Humaniora och de pengafixerade knäppskallarna

I Aftonbladet rapporteras att Svenskt Näringsliv vill sänka studiestödet för humanistiska utbildningar eftersom dessa inte bidrar till "samhällsnyttan". Ingenjörer har ju lättare att få jobb än filosofer, hävdar de.

Om svenska kapitalister inte inser att samhällsnytta är något annat än snävt definierad ekonomisk nytta är de pengafixerade knäppskallar. Och i så fall bör vi snarast möjligt ta ifrån dem deras kapital. Pengafixerade knäppskallar bör nämligen inte anförtros makt över produktionsapparaten.

Men även om det är kul att hävda att kapitalister är korkade och moraliskt defekta väljer jag nog ändå att göra en annan tolkning: Svenskt näringslivs förakt för humaniora bottnar i rädsla. Den som studerar humaniora kan eventuellt lära sig att tänka, och därmed att ifrågasätta de pengafixerade knäppskallarnas makt.

Inför höstens arbetarlitteraturkurs

De som antagits till höstens distanskurs "Arbetarlitteratur" kommer i dagarna att få ett välkomstbrev. Det är ytterst viktigt att man följer instruktionerna i detta brev. De viktigaste av dessa instruktioner är:
1) Besvara antagningsbeskedet från studera.nu senast 1 augusti.
2) Skaffa dig en datoridenitet.
3) Gör en webbregistrering mellan 15 och 27 augusti.
4) Logga in på kurhemsidan i samband med kursstart 29 augusti.
Närmare information om hur man gör allt detta hittar man i välkomstbrevet.

Enander och Lundberg diskuterar vidare

Brevväxlingen mellan Crister Enander och Kristian Lundberg i Vasabladet (se tidigare blogginlägg) går vidare. I sitt senaste brev skriver Enander följande om arbetarlitteraturen:

Du skriver om arbetarlitteraturen. Du skriver att "det behövs en nyorientering också där, tillbaka till källorna". Jag håller med. Elsie Johanssons skildringar av misär och umbärande är gripande. Men de är för den skull inte automatiskt radikal eller omvälvande litteratur, inte heller automatiskt böcker "med existentiella förtecken".

Formuleringen om nyorientering och återvändande till källorna är paradoxal. Men den träffar mitt i prick när det gäller många radikala författares förhållande till den arbetarlitterära traditionen. Å den ena sidan utgör denna tradition en resurs för författare som vill skriva om klassorättvisor. Därför måste dess kärna bevaras. Alltså ortodoxi! Å den andra sidan ställer en föränderlig verklighet hela tiden krav på fönyelse, på nyorientering. Och i mötet mellan ortodoxi och revolution skapas påfallande ofta bra litteratur...
Om dessa frågor har jag skrivit några artiklar som förhoppningsvis kan komma att publiceras inom inte allt för lång tid. Att även andra intresserar sig för frågorna är naturligtvis trevligt.

Ny bok

Idag publiceras boken Heritage, Labour and the Working Classes (Routledge, red. L. Smith m.fl.) i vilken jag medverkar med en artikel med titeln "Swedish working class literature and the class politics of heritage". Dessvärre är boken ganska dyr (pocketutgåvan kostar 25 pund och för en inbunden bok får man hosta upp hela 75 pund!), men be gärna ditt bibliotek att skaffa ett exemplar.

Eagleton och althusserianismen

En av de marxistiska litteraturforskare som inspirerades av Althusser och Macherey var Terry Eagleton. I boken Criticism and Ideology från 1976 försöker han exempelvis utveckla en kritisk metodologi för studiet av litteratur som (åtminstone delvis) bygger på just Althussers och Machereys idéer. Den viktigaste aspekten av denna metodologi är Eagletons insisterande på att litteraturen måste relateras flera olika relativt autonoma sfärer, exempelvis "The General Mode of Production", "The Literary Mode of Production", och "The Aesthetic Ideology". I Machereys efterföljd betonar han också att litterära texter är producerade av ideologi. Men medan Macherey hävdar att litteraturen alltid synliggör ideologin menar Eagleton att relationen mellan litteratur och ideologi kan se ut på många olika sätt.

Efter hand kom Eagleton att distansera sig allt mer från Althusser och Macherey. I boken Walter Benjamin or Towards a Revolutionary Criticism (1981) och i uppsatsen "Macherey and Marxist Literary Theory" i boken Against the Grain (1986) hävdar han exempelvis att Althussers och Machereys distinktion mellan konst och ideologi bygger på en idealistisk föreställning som närmast tillskriver konsten magiska krafter (i detta fall förmågan att synliggöra ideologi). Han menar också att Althusser och Macherey i allt för hög utsträckning betraktar ideologi som någonting homogent och därmed inte inser att ideologin är en arena för klasskamp. Och i någon utsträckning verkar han faktiskt få medhåll från Althusser själv, som under 70-talet reviderade många av sina tidigare uppfattningar.

Pierre Macherey

Pierre Macherey var en av Althussers "lärjungar". 1966 publicerade han boken Pour une théorie de la production littéraire (På engelska A Theory of Literary Production) i vilken han försöker skapa en litteraturteori med utgångspunkt i Althussers läsning av Marx.

I polemik mot äldre marxistisk litteraturforskning (framför allt Lukács forskning) hävdar Macherey att litteraturen inte kan ses som "uttryck" för någonting annat (exempelvis ekonomin eller klasskampen). Samtidigt menar han emellertid att litteraturen är determinerad av den samhälleliga totaliteten. Lösningen på denna paradox blir att betrakta litteraturen som "producerad" (snarare än som "skapad"). Och när litteraturen produceras påverkas den av såväl det tillgängliga råmaterialet (ideologi) som av de existerande produktionsmedlen (estetiken).

Macherey menar att litterära verk inte är homogena. Och detta beror främst på att litteraturen använder ideolgi som råmaterial. När ideologin omskapas till litteratur synliggörs nämligen de konflikter (främst klasskonflikter) som ideologin osynliggör.

Machereys litteraturanalytiska metod är den "symptomatiska läsningen". Denna metod bygger på Althussers analys av hur Marx "läser" de klassiska nationalekonomerna genom en ny "problematik", dvs. en ny uppsättning begrepp. Macherey menar att den marxistiska problematiken är vetenskaplig, dvs. att den beskriver verkligheten på ett korrekt sätt. När den till litteratur bearbetade ideologin konfronteras med den vetenskapliga marxismen uppenbaras de konflikter som ideologin föröker dölja.

Idén om marxismens "vetenskaplighet" och litteraturens status som (bearbetad) ideologi är en av Machereys svagaste. Idén om litteraturen som "produktion" är dock inte alls tokig.

Louis Althusser

Louis Althusser är en av 1900-talets mest inflytelserika marxistiska tänkare, och som sådan har han utövat inflytande på många marxistiskt orienterade litteraturforskare. Dessutom skrev han faktiskt själv en hel del om klass och litteratur.

Althussers tolkning av Marx leder bort från föreställningen om ekonomisk bas och ideologisk överbyggnad i riktning mot en förståelse av världen som en överdeterminerad totalitet där olika delområden har relativ autonomi och där ekonomins centralitet bara yttrar sig "i sista hand". Litteraturen ser han exempelvis som en del av kulturens "ideologiska statsapparat" (ISA). Inom denna relativt autonoma sfär pågår enligt Althusser ideologisk klasskamp. Dessutom betonar han att varje ISA består av materiella institutioner. Detta innebär att Althusser kan tillskriva litteraturen en betydligt mer "aktiv" roll i förhållande till ekonomin än vad som tidigare varit vanligt inom den marxistiska traditionen. Dessutom kan han röra sig bort från en abstrakt (och idealistisk) syn på litteraturen som ett "ideologiskt" fenomen som på något sätt skulle vara mindre "materiellt" än exempelvis produktivkrafterna.

Enligt Althusser är litteraturen en speciell kunskapsform som framför allt gör det möjligt att "se" ideologier. Och i analyser av exempelvis Brechts och Bertolazzis dramatik försöker han illustrera denna tes.

En bra översikt över Althussers tänkande kring litteratur och klass hittar man i Luke Ferretters bok Louis Alhusser (Routledge 2006). Warren Montag har också skrivit en bra introduktion, som också den har titeln Louis Althusser (Palgrave MacMillan 2003), och som innehåller Alhussers (enligt min uppfattning) intressantaste text om litteratur och klass, nämligen "On Brecht and Marx".

Enander och Lundberg om klass och litteratur

Crister Enander och Kristian Lundberg skriver i dagens Vasabladet om klass och litteratur (och om arbetarlitteratur). En kompakt sammanfattning: de är förbannade över att litteraturens möjligheter inte utnyttjas i en tid präglad av klasskamp uppifrån. Den som inte nöjer sig med kompakta sammanfattningar kan hitta de båda texterna genom att klicka här (Lundberg) och här (Enander).

Marxistisk litteratur- och kulturanalys

Litteratur och klass är inte bara ett viktigt tema i min forskning, utan även i min undervisning. Sedan några terminer ger jag exempelvis den internetbaserade distanskursen "Arbetarlitteratur", som i allra högsta grad handlar om just litteratur och klass. Och från och med våren 2012 kommer jag att ge en kurs (också den på internet) med titeln "Marxistisk litteratur- och kulturanalys".

Syftet med kursen är att studenterna ska få bekanta sig med den marxistiska litteratur- och kulturteoretiska traditionen, och särskilt med hur man inom denna tradition sett på förhållandet mellan kultur, litteratur, ekonomi och politik. Dels kommer kursen att ge en översikt över den marxistiska litteratur- och kulturteorins historiska utveckling, dels kommer några marxistiska tänkare (exempelvis Antonio Gramsci, Louis Althusser, Raymond Williams och Fredric Jameson) att studeras närmare.

"Marxistisk litteratur- och kulturanalys" kan ses som en fristående fortsättning på kursen "Introduktion till marxistisk teori", men det är inget krav att ha läst den kursen. Från och med mitten av oktober kommer det att vara möjligt att söka kursen via studera.nu. Innan dess kommer det att dyka upp mer information här på bloggen.

Klass och litteratur på konferens

30 juni kommer jag att prata om min forskning på konferensen "Skandinavische Sub/Kulturen als gesellschaftliche Praxis" i Münster. Titeln på mitt föredrag är "Literature and Class Struggle. A Marxian Perspective on Swedish Working-Class Literature and the Welfare State."

Vid konferensen kommer även Sandra Mischliwietz att prata under rubriken "Finns det inga arbetare? Vom 'seltsamen Tod der Klasse'" och Johan Swedenmark kommer att hålla ett föredrag med titeln "Gröthinken och andra klassmarkörer. Synedoke som grundläggande trop i klasskildringen. Exempel från svensk och isländsk samtidlitteratur".

Klass och litteratur kommer alltså i allra högsta grad vara ett viktigt tema. Och även resent av programmet kommer att bli spännande.

För mer info, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 11, Günter Wallraffs Aus der schönen neuen Welt

Günter Wallraffs senaste reportagebok, Aus der schönen neuen Welt, som kom ut 2009, och som i den svenska utgåvan från 2011 heter Rapport från vår nya sköna värld, är ett slags uppföljning till hans mest kända verk, Ganz unten (på svenska Längst därnere) från 1985 (se mitt blogginlägg från 9 maj).

Då klädde han ut sig till turken Ali för att kunna påvisa hur brutal den tyska rasismen var - nu strövar han genom Tyskland som somalisk invandrare, och upptäcker att rasismen består. Då uppmärksammade han hur bemanningsföretag användes av industrin för att kringgå arbetsmarknadens regler - nu visar han hur samma metod tillämpas av tjänsteföretag. Dessutom skildrar han hur även villkoren för de fast anställda urholkas, hur låglönesektorn växer, hur chefer spionerar på anställda och utsätter dem för brutal mobbing, hur lärlingar utnyttjas på lyxkrogar, etc, etc.

I flera av reportagen i Aus der schönen neuen Welt hittar man också likheter med 13 unerwünschte Reportagen från 1969 (på svenska under titeln 13 icke önskvärda reportage 1971), som jag skrev om i ett blogginlägg 13 april. Då skildrade Wallraff hur företagare byggde upp paramilitär milis som skulle sättas in mot strejkande arbetare - nu berättar han om hur de använder sig av skrupellösa jurister för att kunna avskeda fackligt aktiva medarbetare. Dessutom följer han upp sitt gamla reportage om de bostadslösas situation. Bättre har det knappast blivit...

Över huvud taget kan man slå fast att den nya sköna värld som Wallraff denna gång skildrar i flera avseenden är ännu mer skrämmande än den han berättat om i sina tidigare reportageböcker. Och det gäller i särskilt hög grad arbetets värld. Flera gånger jämför Wallraff de förhållanden han upplever med den tidiga kapitalism som Marx skildrar i Kapitalet. Och han skriver till och med att det är som att det aldrig funnits någon arbetarrörelse.

Men han berättar också att han under arbetet med sina reportage träffat många stridbara män och kvinnor som inte förlorat hoppet om en bättre värld. Men, som han skriver i bokens allra sista mening (i min översättning): "i ljuset av det faktum att allt fler människor idag måste frukta att hamna 'längst därnere', är dessa ännu alldeles för få".

Lundberg och Fanon

En av studenterna som gick den internetbaserade distanskursen "Arbetarlitteratur" i höstas, Matilda Teglund, har skrivit en artikel om Franz Fanons postkoloniala tänkande och Kristian Lundbergs berättelse Yarden. Artikeln har publicerats i Arbetaren/Zenit, och kan läsas här.

Mer om arbetarlitteraturen och skogen

Just nu blir det inte mycket bloggat, eftersom jag grävt ned mig i undervisning och forskning. (Men det arbetet lär väl förr eller senare resultera i något som man kan skriva om på bloggen.)
Tillsvidare kan jag tipsa litet om sådant som andra skrivit, exempelvis Gunder Anderssons lilla text i Aftonbladet om Gustav Hedenvind-Erikssons roman Ur en fallen skog, som visar att ämnet för mitt förra blogginlägg (som också det handlade om sådant som andra skrivit) - "arbetarlitteraturen och skogen" - är hur hett som helst. (Dessutom är Hedenvid en väldigt intressant författare som förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad han vanligen får.) För att läsa, klicka här.