Visserligen är jag starkt skeptisk till alla idéer om att det bara skulle finnas ett slags arbetarlitteratur för varje tid – arbetarlitteraturen har alltid varit en bred och heterogen strömning – men jag tycker ändå att resonemanget är intressant, eftersom det faktiskt finns beröringspunkter mellan gangsterrappen och framför allt äldre former av arbetarlitteratur.
Betonandet av hur hårt livet är på samhällets botten känns exempelvis igen från tidig arebtarlyrik av Leon Larsson och andra, och reaktionerna på det som kritiker uppfattar som våldsförhärligande i gangsterrappen påminner om det bemötande som arbetarromaner som Jan Fridegårds Lars Hård fick av många kritiker när han skrev om råhet och kriminalitet.
Det allra intressantaste med Högströms text är dock att hon uppenbart försöker höja statusen på gangterrappen genom att koppla samman den med arbetarlitteraturen. Det är något att fundera på för dem som anser att beteckningen arebtarförattare skulle vara nedsättande.
Det finns väl en skala där? Rapartist anses i vissa kretsar vara en lägre konstart än författaryrket.
SvaraRaderaHej. Jag förstår inte riktigt din fråga. Kan du utveckla?
RaderaDet finns väl en finhetsskala helt enkelt? Det är finare att vara författare än att vara rapartist, typ. Det är finare att vara poet än rapartist.
SvaraRaderaFör att visa kultursideläsaren att Yasin är begåvad drar Högström en parallell till arbetarförfattare.
SvaraRaderaAha! Ja, så tror jag att det är. Och det är väl intressant - att arbetarlitteratur framstår som någonting finare än rapmusik.
SvaraRadera