Björn Ranelid som arbetarförfattare?

 Jag får ofta frågan om en viss författare är arbetarförfattare. För det mesta gäller det författare som hittills inte betraktats så – annars skulle frågan ju inte vara särskilt intressant.

Jag gillar dessa frågor, för de ger mig en anledning att vrida och vända på begreppet arbetarförfattare och att testa dess betydelsepotential. Dessutom är det kul att läsa litterära verk "som om de vore arbetarlitteratur". Inte sällan framstår de nämligen då i ny dager. (Beata Agrell har lanserat termen "arbetarlitteraritet" som beteckning på någonting som kan aktualiseras i läsningen av verk som inte nödvändigtvis måste betraktas som hemmahörande i den arbetarlitterära traditionen, eller som inte uppfyller olika definitioner av fenomenet arbetarlitteratur.)

Idag fick jag ett nytt uppslag. I en intervju i Dagens ETC presenterar sig nämligen Björn Ranelid som arbetarförfattare: 

Egentligen borde han kallas arbetarförfattare. Det tycker Björn Ranelid som i sina romaner ofta återkommer till sociala orättvisor. I boken ”Tyst i klassen!” tecknas exempelvis bilden av ett segregerat Malmö, från 40-talets fattigdom till 60-talets omvandlingsprocesser då nödbostäderna revs och invånarna fick flytta till det då nybyggda Rosengård. Huvudpersonen Kristina, som växer [upp] i en fattig familj och senare gör en klassresa, bygger på en av Björn Ranelids skolkamraters liv.

– Jag försöker alltid utgå ifrån sanningen och det jag själv kan: 47 kvadratmeter, fem personer. Min pappa var ensamförsörjare tills mamma var 40 år. Men hon var en trollkonstnär, för jag upplevde aldrig att vi var fattiga.

Så nu får jag kanske ge mig på hans författarskap – som jag hittills knappt läst – med arbetarlitterära glasögon. Det kan nog bli kul.