tisdag 26 januari 2021

Torsten Söderling, En indian på rummet

 Under mina strövtåg i fackförbundspressenes litterära material hittade jag (i Kommunalarbetaren 1970) en novell av en författare jag inte kände till: Torsten Söderberg. För att lära känna honom litet bättre lånade jag en av hans böcker – En indian på rummet (Bokförlaget Settern 1978) – på biblioteket.

En indian på rummet är en novellsamling som i huvudsak utspelar sig i sjömansmiljö i Sydamerika på 1940-talet (mot slutet flimrar dock ett par nordskånska miljöer förbi). Novellerna har drag av skrönor och bländnar  emellanåt med språklig och stilistisk briljans. 

Idag känns den romantiska hållning till prostitution som ofta kommer till uttryck i novellerna – och som sannerligen inte är ovanlig i äldre skrönor om sjömansliv – litet svårsmält. Samma sak kan sägas om skildringar av framför allt indianer, men också icke-svenskar över lag. 

Men det finns också sådant som är aptitligare, exempelvis uppmärksammandet och kritiken i många av novellerna av polisbrutalitet och korruption. Även om det handlar om skrönor är stämningen alltså inte rakti igenom god. 

Boken kan faktiskt rent av läsas som arbetarlitteratur. Det signaleras redan i den första novellen: "Förmatchboxaren". Det första vi får veta om huvudperonen är att han arbetat på en plantage där arbetarna utsattes för brutal exploatering. Därefter beskrivs hans blåställ som "så urtvättat av den frätande banantvålen att det antagit en blekrosa färg, vilken någon romantisk folkpoet en gång kallat för 'arbetets och armodets stolta kulör'". Detta är en kritik av den litteratur som romantiserar fattigdomen och en signal om att En indian på rummet inte hör dit. Visserligen lånar den motiv och stämningar från sjömansskrönorna, men den har också en allvarligare underton där klassorättvisor faktikt tas på allvar.

Kanske var det på grund av dessa kvaliteter som man publicerade noveller av Söderling i fackförbudspressen. Skrönor och romantik var inte någon bristvara där. Men inte sällan blandades detta upp med åtminstone en gnutta av social kritik.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar