Gorkij, Min barndom

Maxim Gorkij (1869-1936)

 

Jag har läst om Gorkijs Min bardom, som är den första delen i en trilogi med självbiografiska barndomsskildringar som utkom mellan 1913 och 1923 (de övriga delarna heter Ute i världen och Mina universitet). Denna trilogi inspirerade arbetarförfattare i hela världen att använda den egna uppväxten för att berätta om sociala förhållanden. 

När jag nu för tredje gången (tror jag) läste Min barndom gick mina tankar flera gånger till Moa Martinsons Mor gifter sig (som jag också nyligen läst om), som utan tvekan var en av de svenska arbetarförfattare som beundrade Gorkij mest. I båda verken fokuseras starkt på barnets relation till de vuxna och i båda säger berättaren (som är författaren/huvudpersonen som vuxen) att berättelsen inte bara handlar om ett enskilt människoöde utan om villkoren för en hel klass. Hos Gorkij uttrycks tanken på följande vis:

[J]ag berättar ju inte för att berätta om mig själv utan för att skildra den trånga kvava värld i vilken det enkla ryska folket levde - och alltjämt lever i.

När Gorkij skildrar fabriksarbetare går mina tankar emellertid till helt andra författare. Såhär låter det när han beskriver en lunchrast i en fabrik:

Vid middagstiden hördes åter tutningen. Det svarta gapet öppnade sig igen och gav ifrån sig hela den där människoflocken som den slukat på morgonen. Strömmen delade sig åt olika håll och letade sig droppvis in i husen. 

Att arbetarna skildras som en anonym massa är ganska vanligt också i svensk litteratur från denna tid. Det mest kända exemplet är nog Martin Kochs Arbetare som kom ut 1912, dvs. året innan Min barndom och som inleds med en beskrivning av hur en massa av arbetare väller fram genom staden på väg till fabriken.

Idéer om "massan" var populära under början av 1900-talet. I litteraturen tycks de främst ha resulterat i att det skapades distans till arbetarna, och till att de snarare framträdde som en passiv produkt av yttre omständigheter än som en klass med förmåga att förändra samhället. Att senare svenska arebtarförattare huvudsakligen kom att inspireras av en annan tendens i Gorkijs uppväxtskildringar, nämligen att ett individuellt öde framställs som represenatativt för större sociala sammanhang, är alltså något att vara glad över.