Wanda Bendjelloul, Dalenglitter

 Jag blev nyfiken på Wanda Bendjellouls roman Dalenglitter så fort jag fick höra talas om den, och de recensioner jag läste i samband med utgivningen gjorde mig inte mindre intresserad. I Göteborgs-Posten ansåg man exempelvis att Bendjelloul skriver "smart och smidigt om klass". Det låter tveklöst spännande. Men när jag nu läst romanen känner jag mig besviken.

Dalenglitter handlar om en ung kvinna som växer upp i en Stockholmsförort och som jobbar på en snabbmatsrestaurang. Dessutom skildras hur hon reser till Polen för att begrava en kusin.

Romanen innehåller en hel del intressanta uppslag och iakttagelser. Skildringen av hur huvudpersonens mamma går på visningar av svindyra lägenheter är till exempel både kul och tänkvärd och idén om att låta huvudpersonen jämföra sig med sina polska kusiner smart. 

Men berättandet saknar dynamik. Personerna är endimensionella och det finns inte någon intrig. Händelser radas helt enkelt upp utan att det görs skillnad på stort och smått och utan att det sker någon utveckling. 

På omslaget står det att Dalenglitter är en roman om hårt arbete. Jag upplevde läsningen som hårt och tråkigt arbete.