Isaac Rosa, Den osynliga handen

Den spanske författaren Isaac Rosas roman Den osynliga handen handlar om en grupp arbetare – bland annat en sömmerska, en murare, en kontorist och en väktare – som under mystiska omständigheter anställts för att arbeta inför publik. I varje kapitel är det en av dessa arbetare som för ordet. De funderar över och berättar om sina arbetsuppgifter, sina tidigare arbetserfarenheter, de relationer som efter hand byggs upp inom gruppen och – inte minst – vad som kan vara syftet med att låta dem bli betraktade när de jobbar. Summan av dessa funderingar och berättelser blir en mångfacetterad diskussion av fenomenet arbete som aktualiserar och gestaltar en lång rad filosofiska, ekonomiska och sociologiska teorier (exempelvis Marx teorier om alienation, Foucaults teorier om disciplin och övervakning och Adam Smiths teori om förhållandet mellan egennytta och allmännytta). Romanen är välkomponerad och Rosas prosa elegant. (Dock har det smugit sig in några klumpigheter i den svenska språkdräkten, åtminstone i den ännu icke publicerade version som jag läst).
I dagens "Kulturradion" i P1 tas Rosas roman upp till behandling i ett program som handlar om fenomenet arbete i det krisande Europa. För att lyssna, klicka här.

Richard Llewellyn, Jag minns min gröna dal

För ett tag sedan hittade jag en bok på Myrorna i Malmö som fångade mitt intresse: Jag minns min gröna dal av Richard Llewellyn. Det som först fick mig intresserad var att boken presenterades som en arbetarskildring. När jag sedan läste i förordet att den brukar kallas "[v]årt sekels mest älskade bok"var jag tvungen att köpa den. Man kan ju inte vara litteraturvetare utan att ha läst (förra) seklets mest älskade bok, särskilt inte om man brukar utge sig för att vara expert på arbetarlitteratur och den älskade boken i fråga handlar om gruvarbetare.
Efter att ha läst ett par kapitel började jag misstänka att bokälskare är galningar. För mig framstod nämligen Llewellyns roman inte som något litterärt mästerverk utan som ett hopkok av hackig intrig, grund psykologi, sentimentalitet och suspekta åsikter. Dessa brister – i kombination med att det är besvärligt att hålla koll på ett myller av personer med namn som "Cadwalladr", Hwfa Pryse" och "Twm" – gjorde att jag allvarligt övervägde att lämna tillbaka boken.
Samtidigt hade jag emellertid svårt att lägga den ifrån mig... Vad det berodde på vet jag faktiskt inte riktigt. Vad jag vet är emellertid att det inte hade någonting med romanens sociala tendens att göra, för berättelsen slutar med att huvudpersonen inleder ett korståg mot gruvarbetarnas fackförening, eftersom han anser att dess socialistiska ideal är ogudaktiga.
För mig är Jag minns min gröna dal alltså ingen älskad bok. Men av någon outgrundlig anledning tyckte jag mycket om att läsa den. Och dess ideologiska tendens kan ju alltid vara nyttig som en påminnelse om att långt ifrån alla arbetarskildringar är politiskt progressiva.

Nordisk Arbetarlitteratur III

I maj 2012 kommer det att anordnas en forskningskonferens om nordisk arbetarlitteratur i Landskrona. Inbjudan och "call for papers" ser ut som följer:

15–17 maj anordnas konferensen

Nordisk Arbetarlitteratur III

av Lunds Universitet och Malmö högskola vid Centrum för Arbetarhistoria i Landskrona

Eftersom den nordiska arbetarlitteraturen ännu är relativt bristfälligt utforskad välkomnar vi papers som belyser olika aspekter av denna litteratur från olika teoretiska och disciplinära infallsvinklar.

Vi ser dock särskilt gärna papers som behandlar:

* Jämförelser av arbetarlitteratur från olika länder

* Arbetarlitteraturens roll och funktion i den litterära/estetiska utvecklingen i Norden

* Arbetarlitteraturens politiska roller och funktioner

* Nya teoretiska perspektiv inom arbetarlitteraturforskningen

Ingen anmälningsavgift utgår för konferensen, och i mån av resurser kommer arrangörerna att bidra till resekostnader och kostnader för uppehälle för de deltagare som presenterar papers.

Anmälan ska ske senast 15 januari till Birthe Sjöberg (birthe.sjoberg@litt.lu.se)

De deltagare som vill presentera ett paper ska skicka ett kort abstract till Magnus Nilsson (magnus.nilsson@mah.se) senast 15 februari. 

Japansk arbetarlitteratur

För ett tag sedan fick jag höra talas om en japansk arbetarroman från 1929 som plötsligt blivit aktuell igen och bland annat getts ut i en mangaversion. Nu har mina tankar om denna roman publicerats i Arbetet. För att läsa, klicka här.

Samtal med Alakoski

Tisdagen 20 november kommer jag att samtala med Susanna Alakoski på Malmö stadsbibliotek. Samtalet börjar klockan 19.00 och kommer att kretsa kring Susannas senaste bok, Oktober i fattigsverige. För mer info om samtalet, klicka här

Fritz-Hüser-Institut i Dortmund

Just nu befinner jag mig i Dortmund för att besöka Fritz-Hüser-Institut och dess bibliotek och arkiv, som innehåller i stort sett allt man kan tänkas vilja veta om tysk arbetarlitteratur. Planen är att samla material till mitt forskningsprojekt om hur klass skildras i svensk och tysk arbetarlitteratur efter 1945. Redan första dagen hittade jag en hel del intressanta texter, exempelvis en för mig okänd amerikansk avhandling som jämför Göran Palms och Sara Lidmans arbetsplatsreportage med Günter Wallraffs och Erika Runges, några intressanta texter om hur "den nya vänstern" på 1970-talet såg på arbetarlitteraturen och ett par gedigna analyser av formspråket hos olika tyska arbetarförfattare. Det verkar alltså som att jag kommer att ha en hel del att göra framöver...

Yarden som teaterpjäs

För ett tag sedan såg jag teaterversionen av Kristian Lundbergs bok Yarden. Idag publicerades en recension i Arbetet. För att läsa, klicka här.

Undercoverrapportering från arbetslivet

För ett tag sedan höll jag en föreläsning om undercoverrapportering från arbetslivet. Föreläsningen fungerade som introduktion till ett seminarium med Johanna Karlsson, som skrivit en mycket läsvärd artikel om hur det är att jobba i krogsvängen kring Möllevångstorget i Malmö. (För att läsa artikeln, klicka här.) Bland de författare och journalister jag tar upp kan man nämna Kristian Lundberg, Ester Blenda Nordström, Günter Wallraff, Göran Palm och Upton Sinclair.

Äta sova dö

Jag har inte för vana att hålla med folk. Men ibland måste jag. Exempelvis kan jag inte annat än instämma i hyllningarna i pressen av Gabriela Pichlers film Äta sova dö.
Att den svenska regeringens politik i allmänhet, och "arbetslinjen" i synnerhet, är en brutal klasspolitik är knappast en hemlighet. Men få har hittills lyckats gestalta denna sanning på ett så övertygande och drabbande sätt som Pichler.
Alltså: Ge er omedelbart iväg till biograferna!

Diskussion om arbetarlitteratur

I Arbetet pågår just nu en spännande diskussion om arbetarlitteratur. Det hela började med att Örjan Nyström (som skrivit en lång rad utmärkta böcker under pseudonymen Per Forsman) publicerade en lång essä. Nu har två kommentarer till denna essä publicerats. Den första är skriven av Jan-Ewert Strömbäck och kretsar mycket kring Folke Fridell och Lars Ahlin. Den andra har jag skrivit.

Sara Granér, All I want for christmas is planekonomi

Denna bild har jag hämtat från
Galagos hemsida
(http://www.galago.se/blogg/ssakta)

I dagens Sverige är litteraturen en av de viktigaste arenorna för kritisk diskussion av det kapitalistiska klassamhället. En anledning till att det är så är att det delvis råder ett annat ideologiskt klimat inom litteraturen än i andra delar av samhället. Medan det är näst intill omöjligt för en politiker att prata om saker som "kapitalism" och "klassorättvisor" kan man faktiskt som författare ta upp dem till debatt. Men litteraturen är också en viktig arena för dessa frågor av den anledningen att de litterära framställningsformerna faktiskt kan synliggöra sådant som sällan kommer upp till ytan i ledarartiklar, riksdagsmotioner, debatter etc.
Sara Granérs seriealbum All I want for christmas is planekonomi är en utmärkt illustration till detta resonemang. Granérs kritik av kapitalismen går nämligen mycket, mycket längre än vad som är vanligt i den politiska sfären. Dessutom gör Granérs säregna stil att denna kritik blir mycket mer tankeväckande och engagerande än den man kan ta del av i mer traditionella vänsterpolitiska fora (vänsterns tidningar, tidskrifter, webbsidor etc.).
Problemet med kapitalismen är enligt Granér att den är orättvis – att den leder till att några få blir rika och mäktiga, medan många blir fattiga och maktlösa – samt att den inte är ekologiskt hållbar. Detta är en tanke man hittar redan hos Marx, som i Kapitalet hävdade att kapitalismen i grunden är självdestruktiv eftersom den förstör båda de saker den ytterst vilar på: arbetaren och naturen.
Granérs seriealbum ska dock inte ses som någon illustration till Marx socialistiska idéer (eller de feministiska, antiimperialistiska, ekologiska m.fl. idéer som Granér också är inspirerad av). För hennes skickliga bruk av stilgrepp som bitsk ironi, förfrämligande naivism, humoristisk grotesk etc., gör att hon i allra högsta grad skapar nya insikter om hur den samtida kapitalismen fungerar och om hur ett icke-kapitalistikt samhälle skulle kunna se ut.
Summa summarum: All I want for christmas is planekonomi är ett litterärt och politiskt mästerverk.

Tysk arbetarlitteratur 15, Max von der Grüns Halt väglag

Max von der Grüns roman Halt väglag heter i orignal Stellenweise Glatteis och gavs ut för första gången 1973. Den svenska översättningen publicerades 1975 av Tidens förlag och året efter gavs den även ut av En bok för alla.
Romanens huvudperson, Karl Maiwald, upptäcker en dag att han och hans arbetskamrater i hemlighet avlyssnas av företagsledningen. Eftersom facket inte verkar särskilt intresserat av att gå till botten med frågan inleder han efter ett tag en privat kamp för upprättelse–han vill helt enkelt ha en ursäkt för de kränkningar han och de andra arbetarna utsatts för. Och så småningom sluter andra arbetare upp bakom honom.
På ett ytligt plan påminner handlingen i Halt väglag om den man ibland finner inom den "socialistiska realismen": En arbetare upptäcker missförhållanden, facket sviker, arbetarna radikaliseras och besegrar arbetsgivaren...
Det intressanta med Halt väglag är dock att Maiwald upplever sin seger som ett nederlag. Under sin kamp för upprättelse tvingas han nämligen att inse att moraliska frågor har en besvärlig tendens att flätas samman med ekonomiska och politiska intressen.

Bemanningsföretagen och litteraturen

På torsdag ordnar Centrum för arbetarhistoria i Landskrona ett heldagsseminarium om bemanningsföretag, osäkra anställningar och inhyrd arbetskraft. En av talarna är jag. Mitt ämne är hur författare som Günter Wallraff och Kristian Lundberg försökt använda litteraturen för att skildra och kritisera hur bemanningsföretagens utbredning leder till att arbetares rättigheter försvagas. För mer info om seminariet, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 14, Max von der Grüns Zwei Briefe an Pospischiel

Arbetslinjen gäller inte för romankaraktärer. Nästan all skönlitteratur handlar om folk som inte har något arbete att gå till. Eller så utspelar den sig under semestern.

I Max von der Grüns Zwei Briefe an Pospischiel ("Två brev till Pospischiel") är dock det faktum att huvudpersonen har ett jobb helt centralt.

Paul Pospischiel får en dag ett brev från sin mor. Hon har fått reda på vem det var som på 30-talet såg till att hennes man skickades till ett koncentrationsläger och vill nu att sonen ska komma på besök för att konfrontera angivaren. Problemet är bara att Pospischiel inte får semester. Hans beslut att försöka bearbeta det förgångna leder därför slutligen till att han får ett andra brev – ett brev som förkunnar att han sägs upp på grund av skolk.

Att von der Grün på detta sätt flätar samman en berättelse om bearbetandet av nazitiden med en skildring av arbetarklassens villkor under efterkrigstiden gör Zwei Briefe an Pospischiel till ett mycket bra argument för införandet av en litterär arbetslinje.

Zwei Briefe an Pospischiel har inte översatts till svenska, men det lär finnas en norsk utgåva av romanen.

Marxistisk litteratur- och kulturanalys

Det är dags att ansöka till vårens kurser. Om man är intresserad av frågor om litteratur och klass rekommenderar jag kursen "Marxistisk litteratur- och kulturanalys" (7,5 hp.) som ges på nätet. För mer information om kursen, klicka här.

Tysk arbetarlitteratur 13, Max von der Grüns Irrbloss och eld

Max von der Grüns genombrottsroman Irrbloss och eld brukar betraktas som startskottet för en ny våg av västtysk arbetarlitteratur i början av 1960-talet. Länge har jag varit övertygad om att jag skrivit en artikel (eller åtminstone ett blogginlägg) om den, men när jag letar i arkiven hittar jag ingenting. Det som följer nedan är ett försök att avhjälpa denna brist.
Irrbloss och eld (som i original heter Irrlicht und Feuer) handlar om gruvarbetaren Jürgen Fohrmann. Han trivs inte med sitt jobb och när gruvan där han arbetar läggs ned bestämmer han sig för att prova på någonting nytt. Efter ett tag hamnar han inom elektroindustrin, men även om arbetet där är lättare, renare och mer välbetalt än slitet i gruvan så trivs Fohrmann inte där heller. Anledningen till hans vantrivsel ligger nämligen på ett djupare plan – Fohrmann vantrivs helt enkelt i sin roll som arbetare i ett kapitalistiskt samhälle.
Den som är bekant med Folke Fridell kan notera att von der Grüns Irrbloss och eld har stora likheter med hans romaner från 1940-talet. Och intressant nog har von der Grün sagt att det var när han läste Fridells Död mans hand som han bestämde sig för att bli författare.

Tysk arbetarlitteratur 12, Max von der Grüns Männer in zweifacher Nacht

Max von der Grün var en av centralgestalterna i det uppsving för den tyska arbetarlitteraturen som inträffade under början av 1960-talet kring författargruppen Gruppe 61. Hans debutroman Männer in zweifacher Nacht (ungefär: "Män i tvåfaldig natt") från 1961 handlar om tre gruvarbetare som blir instängda i en gruva. Många menar att romanen är en skildring av en existentiell situation, snarare än en arbetarroman, och von der Grün själv var ofta kritisk mot att kallas arbetarförfattare. Dock finns det mycket som gör det rimligt att placera Männer in zweifacher Nacht i den västtyska arbetarlitterära traditionen. Exempelvis tar von der Grün gång på gång upp frågan om vem det egentligen är som tjänar på "framstegen" i såväl den tyska gruvindustrin som i det tyska samhället under åren efter andra världskriget-arbetarna eller kapitalisterna. Han positionerar sig också i romanen som någon som skildrar verkligheten ur ett bestämt perspektiv, nämligen arbetarnas. Bland annat skriver han följande:

Ob die Steine wissen, was Sonne ist, ob die Kohle es weiß? Da las ich einmal, Kohle sei materialisierte Sonnenenergie. Ach was! Unsinn. Der dies schrieb, hat in Wirklichkeit noch nie ein Flöz gesehn, ist bestimmt noch nie durch einen Streb gekrochen.
[Vet stenarna vad sol är, vet kolet. Jag läste en gång att kol är materialiserad solenergi. Jaha. Vilken galenskap. Den som skrev det har aldrig sett något kolskikt, har aldrig krupit genom kolet.]

Nog är väl detta en arbetarlitterär programförklaring?

Ett arbetarlitterärt mysterium...

Idag gjorde jag en upptäckt, nämligen att pocketutgåvan från 1965 av Kurt Salomonsons roman Grottorna innehåller två kapitel som inte finns med i originalutgåvan från 1956. Hur detta kommer sig är ännu oklart, men jag tror att det kan vara av tämligen stor betydelse för hur man ska förstå såväl Grottorna som vissa utvecklingslinjer i Salomonsons författarskap.
Uppdateringar om min kamp för att lösa mysteriet med de tillkomna kapitlen kommer framöver.

Class and Ethnicity in Contemporary Swedish Prose Fiction

In Scandinavian Studies, Volume 82, Number 2 (pp. 281–284), Peter Leonard has published a review of my book  Den föreställda mångklturen: Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa ["Imagined Multiculturalism: Class and Ethnicity in Contemporary Swedish Prose Fiction"], in which he gives an excellent summary in English of my main arguments. To read it, click here.

Yarden på scen

Kristan Lundbergs Yarden – en av samtidenslitteraturen mest angelägna och välskrivna skildringar av det moderna klassamhället – ska bli teater. Premiär blir det på Malmö stadsteater (Studion). Dramtiseringen har gjorts av Anna Kölén och för regin står Dennis Sandin. Huvudrollen (som nog också är den enda rollen) ska spelas av Mattias Linderoth. För mer info, klicka här.

Föreläsning i Münster

I onsdags höll jag en föreläsning om svensk och tysk arbetarlitteratur vid universitetet i Münster. Föreläsningen filmades och så snart filmen är redigerad kommer jag att försöka lägga upp den här på bloggen.

Marxistisk estetik - nej tack!

Med utgångspunkt i marxistisk teori kan man säga en hel del om litteratur och andra konstnärliga verksamheter. "Marxistisk estetik" är dock ett ofog.
Som marxist bör man betrakta estetik som "konstideologi" – och därmed som ett objekt för kritisk granskning – inte som någonting man vill vara del av.
Om detta har jag pratat och skrivit en hel del. Och mer kommer det att bli. I min pågående forskning är nämligen tesen att den marxistiska litteraturteorin bör sträva efter att förstå estetiken, snarare än att bli ett med den, en huvudpoäng.
Därför blev jag tämligen upphetsad när jag i förrgår i en bokhandel i Münster hittade boken Betr.: Althusser: Kontroversen über den "Klassenkampf in der Theorie". I denna bok finner man nämligen en alldeles utmärkt uppsats av Gerhard Plumpe med titeln "Ist eine marxistische Ästhetik möglich?" ["Är en marxistisk estetik möjlig?"]. Plumpes svar är "nej". Och detta "nej" är både så välformulerat och tankeväckande att jag nog kommer att bli tvungen att fläta in det i mina egna funderingar.

Semesterläsning: Jerome K. Jerome, Three Men on a Bummel

Jerome K. Jeromes Three Men in a Boat är en humoristisk klassiker. Hans Three Men on a Bummel är inte lika känd. Den är inte heller (riktigt) lika rolig. Men den är definitivt läsvärd, särskilt om man är intresserad av cykling eller av Tyskland. Boken (som gavs ut år 1900 och även har publicerats som Three Men on Wheels och Three Men on the Bummel) handlar nämligen om en cykelresa genom just Tyskland.
Att beskriva ett helt land och dess invånare är vanligtvis något man bör låta bli. För länder och befolkningar är ju sällan några homogena fenomen. Men i Jeromes funderingar om Tyskland hittar man en hel del som faktiskt är tänkvärt. Det gäller inte minst hans tankar om förhållandet mellan folk och överhet:

Hitherto the German has had the blessed fortune to be exceptionally well governed; if this continue, it will go well with him. When his troubles will begin will be when by any chance something goes wrong with the governing machine.

Nog är det väl möjligt att läsa detta som en profetia om det som skulle komma att hända i Tyskland drygt 30 år senare? Och kanske skulle man också kunna ta citatet som utgångspunkt för en funderare över den den europeiska samtid där de "goda furstarna" stat och kapital tycks ha vänt sitt ansikte från oss.
Ni ser - även en mer än hundra år gammal underhållningsroman kan avtvingas en politisk innebörd...

Semesterläsning: Bret Easton Ellis, Less Than Zero

En (av många) höjdpunkter under det bokslukeri jag ägnade mig åt under semestern var Bret Easton Ellis debutroman Less Than Zero.
Enligt vissa kritiker handlar den om "MTV-generationen", men det stämmer inte alls. Den handlar nämligen snarare om ett "skikt" än om en "generation", och till på köpet ett riktigt tunt skikt: livströtta barn till mångmiljonärer i Los Angeles.
Denna sociala bestämning är tydligt accentuerad av Ellis. Visserligen är såväl romanens jag-berättare som majoriteten av karaktärerna helt omedvetna om att deras värld är belägen ljusår från den där majoriteten av Los Angeles-borna framlever sina liv, men Ellis framhåller också denna omedvetenhet.
Detta är enligt min uppfattning betydelsebärande. Mot slutet av romanen kommer jag-berättaren – den artonårige knarkaren/rikemanssonen Clay – fram till "insikten" att människor drivs till galenskap av att leva i Los Angeles. Men om man beaktar att han lever i en social bubbla måste man läsa denna epifani som en oerhört hatisk skildring av överklassens totala brist på förmåga att förstå och förhålla sig empatiskt till världen.

Semesterläsning: Dickens, Hard Times

När jag är på semester brukar jag läsa Dickens. I år har jag avnjutit Hard Times på en grekisk strand.
Romanen – vars handling är förlagd till den fiktiva industristaden Coketown och kretsar kring den utilitaristiske filosofen/politikern Gradgrid och hans familj, kapitalisten Bounderby och några karaktärer ur de bredare folklagren (främst fabriksarbetaren Blackpool och den föräldralösa cirkusartisten Sissy) – innehåller en långtgående kritik av den tidiga industrikapitalismen. Framför allt försöker Dickens, från humanistiska utgångspunkter, visa att kapitalismen och dess ideologiska överbyggnad reducerar arbetare till "händer" och att strävan efter ekonomisk profit osynliggör viktigare värden.
Det märkliga med Hard Times är dock att även arbetarrörelsen - i form av fackföreningarna - kritiseras av Dickens. Visserligen, tycks han mena, utsätts arbetarklassen för exploatering, men att organisera sig för att göra slut på denna verkar han inte tycka vara någon bra idé. Kan man inte bara vara hyggliga mot varandra, frågar han sig?
Det är här humanistiska kritiker av kapitalismen brukar hamna. Men i Hard Times hittar även socialister rikliga mängder ammunition. Framför allt slås man gång på gång av hur aktuell Dickens kritik är. Ett exempel på detta utgör följande beskrivning av kapitalisternas retorik:

Surely there newer was such fragile china-ware as that of which the millers of Coketown were made. Handle them never so lightly, and they fell to pieces with such ease that you might suspect them of having been flawed before. They were ruined, when they were required to send laboring children to school; they were ruined, when inspectors were appointed to look into their works; they were ruined, when such inspectors considered it doubtful whether they were quite justified in chopping people up with their machinery; they were utterly undone, when it was hinted that perhaps they need not always make so much smoke.

Nog känner man väl igen detta från dagens politiska retorik? Och i takt med att de förhållanden som rådde på 1800-talet åter etableras blir Dickens en allt mer angelägen författare.

Landet som sprängdes

Föreningen arbetarskrivares antologier håller ofta hög klass, men den senaste, Landet som sprängdes, är nog snäppet bättre än de som sju givits ut tidigare. En anledning till detta kan vara att man mönstrar ett imponerande startfält av etablerade författare. Bland de medverkande hittar man exempelvis Aino Trosell, Jenny Wrangborg, Torgny Karnstedt, Emil Boss, David Ericsson, Kristian Lundberg, Ove Allansson, Maria Hamberg och Sven Wernström. I stort sett hela den samtida arbetarlitterära parnassen  är alltså med. Men även de mindre kända bidragsgivarna bidrar i allra högsta grad till antologins kvaliteter. Kalle Holmqvists prosaskiss "Jag tror att jag skulle passa bra för det här jobbet" och Benny Holmbergs novell "Tiden lider" är exempelvis minst lika bra som många av "yrkesförfattarnas" texter.
I förordet skriver Åke Johansson att Landet som sprängdes utgör en fortsättning på den arbetarlitterära traditionen. Denna självmedvetna inplacering i ett större litterärt sammanhang är enligt min uppfattning viktig. För det första är det viktigt att hålla traditionen levande, eftersom den ger legitimitet och kraft åt den litteratur som inte bara vill skildra, utan även förändra, världen. För det andra tror jag att den gemensamma orienteringen mot det arbetarlitterära projektet underlättar för arbetarskrivarna att lära av varandra och av föregångarna. Och det är nog en av de viktigaste förklaringarna till att Landet som sprängdes blivit så bra.
Alla antologibidragen är realistiska i betydelsen att de vill synliggöra människors villkor i samhället. Många har också en realistisk form. Men Landet som sprängdes innehåller också – bland annat – modernistisk och postmodern lyrik, prosamontage och serieteckningar.
Vår tids stora politiska frågor – den växande barnfattigdomen, förslumningen av arbetsmarknaden, den statliga hetsen mot dem som är för sjuka för att orka arbeta etc. – ges stort utrymme, men sätts ofta in i större sammanhang än de strikt politiska. Dessutom har de flesta författarna snarare ställt sig uppgiften att undersöka än att predika.
Antologin förtjänar en stor läsekrets, och om jag varit LO-ordförande skulle jag omedelbar se till att köpa in ett exemplar till varje medlem.
För att köpa boken, klicka här.

Tranströmer och klassamhället

I clarté 2012:1 skrev jag om Tomas Tranströmer ur ett politiskt perspektiv. Nu kan man läsa artikeln på nätet.

Föreläsning i Münster

Nu har jag semester. Men i juli kommer jag att åka till Tyskland och gästföreläsa för germanisterna i Münster. Ämnet för min föreläsning är estetiska och politiska strategier i tysk och svensk arbetarlitteratur och jag kommer främst att använda Günter Wallraff och Kristian Lundberg som exempel. Föreläsningen kommer att filmas, och så snart jag får tillgång till filmen kommer jag att lägga upp den här på bloggen.

Föredrag om arbetarlitteratur på Malmö stadsbibliotek

Så här ser det ut när jag, snuvig och orakad, håller föredrag.

Eija Hetekivi Olsson i Clarté

I förra numret av Clarté fick Eija Hetekivi Olsson och hennes roman Ingenbarnsland stor uppmärksamhet. Nu finns texterna tillgängliga på nätet. 

Den första texten är en intervju med författaren (gjord av Karin Hedbrant). Den andra texten är ett utdrag ur romanen. Den tredje är en analys av romanen, och av författarens förhållande till den arbetarlitterära traditionen, som jag skrivit. 

Artikel om arbetariltteraturen och traditionen

I senaste numret av Tidskrift förlitteraturvetenskap (2012:1) hittar man en artikel av mig om svenska arbetarförfattares ambivalenta förhållande till traditionen efter andra världskriget. De författare jag ägnar störst uppmärksamhet är Folke Fridell, Göran Palm, Aino Trosell, Kristian Lundberg och Jenny Wrangborg. Artikeln kan läsas som ett smakprov ur mitt pågående forskningsprojekt "Klass i svensk arbetarlitteratur 1945-2010".

Rapport från Michaels föreläsning

Walter Benn Michaels föreläsning under rubriken "Let Us Now Praise Famous (White) Men" var väldigt intressant och, glädjande nog, välbesökt.
Michaels huvudpoäng var att Walker Evans och James Agees Let Us Now Praise Famous Men producerar en bild av klass som sätter ekonmisk ojämlikhet i centrum genom att såväl Ewans fotografier som Agees text tematiserar den ojämlika relationen mellan dem som skildrar och dem som skildras, istället för att fokusera på kulturella skillnader. Därmed blir inte respekt för olikhet, utan avkaffandet av ojämlikhet lösningen på det problem som ställs under debatt.
Enligt Michaels möjliggörs denna skildring av klass dels av att Ewans och Agee skildrar vita människors fattigdom, vilket gör att deras relation dessa människor inte kan tolknas i termer av ras eller etnicitet, dels av deras fokus ligger på estetik snarare än på politik.
Denna läsning av Let Us Now Praise Famous Men är intressant i egen rätt. Dessutom ställer den en lång rad frågor som är av principiellt intresse för den som intresserar sig för relationen mellan litteratur och klass. En sådan fråga gäller estetikens roll för skildringen av klass. För inte producerar väl alla estetiska ideal de effekter som Michaels finner hos Agee och Ewans? En annan fråga gäller vilken roll Michaels resonemang kan spela om man studerar klasskildringar skapade av människor som själva är offer för klassorättvisa. Om den som skildrar och den som sklidras inte tillhör olika klasser, kan det ju inte vara tematiseringen av relationen dem emellan som synliggör klassorättvisa. 

Lunchföredrag på ARAB

I morgon (onsdagen 25 april) håller jag ett lunchföredrag på Arbetarrörelsens Arkiv och Bibliotek i Stockholm. Klockan halv tolv serveras det gratis soppa. Därefter pratar jag mellan tolv och ett.
Mitt ämne är (arbetar-) litteraturen och bemanningsföretagen, och jag tänker främst ta upp Günter Wallraffs Längst därnere och Kristian Lundbergs Yarden. Väl mött!

Wallraff och den fackliga kampen

I dagens Arbetet skriver jag om Günter Wallraffs engagemang för fackliga frågor, med anledning av boken Leben ohne Mindestlohn ("Liv utan minimilön"), som han gett ut i samarbete med två stora tyska fackföreningar. För att läsa, klicka här.

Tid och plats för Walter Benn Michaels föreläsning

Walter Benn Michaels föreläsning "Let Us Now Praise Famous (White) Men", som kommer att handla om klass och ras och om att göra konst av andra människors utsatthet  (se blogginlägget från 18 april) kommer att hållas i Ubåtshallen på Östra varvsgatan i Malmö. (För karta, klicka här. Observera att huset på kartan kallas "Mediagymnasiet") Föreläsningssalen heter K8U305 och ligger på tredje våningen. Föreläsningen börjar klockan 13.00 och håller på till 15.00. Alla är hjärtligt välkomna.

Let Us Now Praise Famous (White) Men

Måndagen 14 maj kommer Walter Benn Michaels till K3 på Malmö Högskola för att hålla en föreläsning med rubriken “Let Us Now Praise Famous (White) Men”. Innehållet beskriver han såhär:

“How should we understand the relations between race and class? What are the politics of making art out of (other people's) poverty? This talk will be about the collaboration between James Agee and Walker Evans that produced some of the most famous American photographs and a debate about the relation between art and inequality that continues today."

Michaels är professor i engelska vid Univerity of Illinois, Chicago och har tidigare bland annat publicerat böckerna The Shape of the Signifier och The Trouble With Diversity, som båda hör till mina absoluta favoriter.
Mer info - om lokal etc. - kommer snart.

Artikel i Proletären

I samband med att jag höll föredrag på Föreningen Arbetarskrivares årsmöte blev jag intervjuad (och fotograferad!) av Jane Morén. Hennes artikel har nu publicerats i Proletären. För att läsa, klicka här.

Klass på bio

Jag har varit på bio och sett Snön på Kilimanjaro. Filmen, som regisserats av Robert Guédiguian, skildar några äldre klassmedvetna arbetare i Marseille. När de utsätts för ett bryutalt rån tvingas de lyfta blicken mot en ny klassverkighet som de aldrig riktigt konfronterat. Tänkvärt och vackert. Mer behöver man inte säga.

Zlatan

David Lagercrantz biografi Jag är Zlatan Ibrahimovic har bland annat uppmärksammats som en "arbetarklasskildring" (av Gunnar Bolin i radions "Kulturnytt"). Och visst ligger det något i det. För ett av ledmotiven i boken är att huvudpersonens liv i väldigt hög utsträckning präglats av det svenska klassamhället - av fattigdom, oförmåga att hantera medelklassens kulturella normer etc. Därmed blir Jag är Zlatan Ibrahimovic mer än en kändisbiografi. Den blir ett slags motberättelse till den historia som oftast berättas om Zlatan (och om Malmö och Rosengård), nämligen historien om "etnicitet" och "mångkultur", och därmed ett inlägg i den kulturella diskussionen om hur vi ska förstå verkligheten. Och eftersom boken nått ut till väldigt många läsare, kan man kanske hoppas att detta inlägg verkligen blivit hört.

Rapport från Arbetarskrivarna

I lördags morse besökte jag Jan Fridegårds grav i Uppsala. Några timmar senare var jag i Stockholm och höll föredrag på Föreningen Arbetarskrivares årsmöte. Att träffa levande arbetarskrivare var trevligare än att titta på en grav.
Som akademisk arbetarlitteraturforskare kan man ibland känna sig litet isolerad. Många arbetarförfattare är ju inte ens behöriga för högskolestudier, och ofta är klyftan mellan den litteraturvetenskapliga forskningen och intresset för arbetarlitteratur bland icke-akademiker väldigt stor.
Men på arbetarskrivarnas årsmöte tyckte jag att denna klyfta överbryggades. Även om jag inte höll någon traditionell akademisk föreläsning valde jag att utgå från min forskning och undervisning om arbetarlitteratur och frågor om litteratur och klass, och glädjande nog verkade det som att publiken gillade upplägget. Plötsligt hade det gått två timmar...
Jag hoppas att jag även framöver får möjlighet att diskutera arbetarlitteratur med arbetarskrivanrna och andra icke-akademiker. Jag tror nämigen att dessa diskussioner kan göra mig till en bättre forskare och lärare. Och jag hoppas att även mina samtalspartners kan ha utbyte av dialogen.

Måns Wadensjö

För sin första bok, Förlossningen (2009), fick Måns Wadensjö Katapultpriset och med ABC-staden (2011) lever han i hög utsträckning upp till de förväntningar som debuten gav upphov till.

Det som först slår en när man läser Förlossningen - som handlar om en förlossningsavdelning på ett stort sjukhus - är dels att Wadensjö skriver en osedvanligt elegant prosa, dels att denna prosa bär fram en hel del intressanta funderingar om livet och världen.

Men det är också betydelsefullt att historien berättas från en specifik synvinkel, nämligen en köksas. Och detta tycks Wadensjö vilja göra sina läsare uppmärksamma på, exempelvis genom följande beskrivning av ett samtal mellan en läkare och några barnmorskor och undersköterskor:

Efter fikat en regnig natt i mars berättar Gabriel om sig själv, om villan i granskogen utanför Värmdö med en sandlåda på tomten som han låter Runar Sörgaards barn låna när de vill.

– Värmdö är roligt på det sättet, säger han till barnmorskorna och undersköterskorna runt bordet, att i den ena kåken bor Runar Sörgaard, i den andra Klas Ingesson och mitt emellan vanligt folk som jag och Margareta. Det är en sån blandning på folk.

Han har rätt, och ändå kunde ingenting vara mer fel, för fast Gabriel i bilen på väg hem och i kön till konsum inte skiljer sig från någon annan är han inte Gabriel här, utan överläkaren; i samma ögonblick som han kommer in på sjukhuset förvandlas han, och fast han äter macka med prickig korv till nattfikat precis som alla andra finns det ingenting som kan skyla över det. Han är något helt annat än vi.

I ABC-staden tar sig Wadensjö an ett större ämne än en förlossningavdelning, nämligen Stockholmsförorten Vällingby. Om denna plats - som på många sätt kan ses som en symbol för en viss aspekt av folkhemsbygget - har Wadensjö flera intressanta saker att säga, och dessutom fortsätter han att säga det han vill säga på ett tjusigt sätt, som i följande formulering:

Man kallade den första ABC-staden för Vällingby, och fast man kan leva hela sitt liv här utan att sakna någonting, kan man också gå omkring här i ett helt liv och känna att det är någonting som saknas.

Detta kan låta som en ganska traditionell och banal kritik av folkhemmet som ett välorganiserat men i grund och botten ganska tråkigt ställe. Men Wadensjö är inte ute efter att göra något snabbt bokslut över välfärdsprojektet. Istället gör han ABC-staden Vällingby till utgångspunkt för en närmast filosofisk diskussion av de mänskliga relationer som håller ett samhälle samman, i vilken folkhemsdrömmen om rationellt planerad samhällelighet fungerar som motpol till vår tids strävan att låta marknadskrafterna genomsyra alla relationer.

ABF gör en bra sak

Jag har länge tyckt att ABF borde uppmärksamma arbetarlitteraturen mer. Bland annat har jag flera gånger föreslagit att man skulle kunna ordna studiecirklar om just arbetarlitteratur, exempelvis i samarbete med LO.
Responsen har dock varit ljum. Men helt overksamma är man inte på ABF. Till exempel har man nu tagit fram en handledning för en studiecirkel om Maria Hambergs utmärkta roman Drömfabriken. Bravo, säger jag.
Cirkelhandledningen kan laddas ned här.

Föredrag hos arbetarskrivarna

Lördagen 24 mars kommer jag att tala på Föreningen Arbetarskrivares årsmöte i Stockholm. Föreningen är en helt central institution i den svenska arbetarlitteraturen. Här samarbetar amatörskribenter och etablerade författare för att vidareutveckla den litterära gestaltningen av klassamhället och arbetslivet. Dessutom har man gett ut en rad mycket läsvärda antologier.

Årsmötesprogrammet, hittar man på föreningens hemsida.

The Syntax of Class

I The Syntax of Class undersöker Amy Schrager Lang hur klass skildras i amerikansk 1800-talslitteratur. Hennes grundläggande tes är att detta inte sker – att diskurser om ras och kön och, inte minst, medelklassens föreställning om det goda hemmet som en plats utanför historien och klassamhället, ställer sig i vägen för utvecklandet av litterära klasskildringar.

Särskilt intressant är författarens analys av hur avsaknaden av ett etablerat litterärt språk om klass får formella konsekvenser. Eftersom klasskildrande författare stöter mot "det litterära språkets gränser" tvingas de att bryta med realistiska konventioner som bygger på en allvetande och relativt osynlig berättare och istället anlägga ett berättarperspektiv som tar hänsyn till att klass är ett svårskildrat fenomen. Detta är något som jag också uppmärksammar i min pågående forskning om svensk arbetarlitteratur 1945–2010.

New Forms of Day Labour

15 mars ska jag medverka vid en liten konferens på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm (Upplandsgatan 4). Mitt ämne är skildringen av bemanningsföretag i Günter Wallraffs Längst därnere och Kristian Lundbergs Yarden.
Konferensprogrammet följer nedan:

10.00 Welcome, Lars Berggren & Silke Neunsinger

10.30-11.15 Anette Thörnqvist, Labour Market Intermediaries in the ‘Grey Area’ of the Labour Market

11.15-12.00 Ana Cássia Cople, The Free Circulation of Capital and Labor in Contemporary Capitalism. Discussant: Magnus Nilsson

12.00-14.00 Lunch

14.00-14.45 Magnus Nilsson. Working-Class Literature and Temporary Work Agencies: Günter Wallraff’s Ganz unten, Kristian Lundberg’s Yarden, and the Cultural Struggle over Temporary Agency Work. Discussant: Jonas Söderkvist

14.15-15.15 Coffee

15.15-16.00 Jonas Söderkvist, Legislation Concerning Mediated Work in Sweden. A Brief Overview of Political Argumentation and Legislative Processes. Discussant: Anette Thönqvist

16.00-17.00 What needs to be done? - Discussion

18.00 Dinner