Max von der Grün var en av centralgestalterna i det uppsving för den tyska arbetarlitteraturen som inträffade under början av 1960-talet kring författargruppen
Gruppe 61. Hans debutroman
Männer in zweifacher Nacht (ungefär: "Män i tvåfaldig natt") från 1961 handlar om tre gruvarbetare som blir instängda i en gruva. Många menar att romanen är en skildring av en existentiell situation, snarare än en arbetarroman, och von der Grün själv var ofta kritisk mot att kallas arbetarförfattare. Dock finns det mycket som gör det rimligt att placera
Männer in zweifacher Nacht i den västtyska arbetarlitterära traditionen. Exempelvis tar von der Grün gång på gång upp frågan om vem det egentligen är som tjänar på "framstegen" i såväl den tyska gruvindustrin som i det tyska samhället under åren efter andra världskriget-arbetarna eller kapitalisterna. Han positionerar sig också i romanen som någon som skildrar verkligheten ur ett bestämt perspektiv, nämligen arbetarnas. Bland annat skriver han följande:
Ob die Steine wissen, was Sonne ist, ob die Kohle es weiß? Da las ich einmal, Kohle sei materialisierte Sonnenenergie. Ach was! Unsinn. Der dies schrieb, hat in Wirklichkeit noch nie ein Flöz gesehn, ist bestimmt noch nie durch einen Streb gekrochen.
[Vet stenarna vad sol är, vet kolet. Jag läste en gång att kol är materialiserad solenergi. Jaha. Vilken galenskap. Den som skrev det har aldrig sett något kolskikt, har aldrig krupit genom kolet.]
Nog är väl detta en arbetarlitterär programförklaring?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar