Arbetskritik har alltid varit ett viktigt tema i arbetarlitteraturen. I den tidiga kamplyriken beskrevs fabrikerna som infernon där arbetarna fick vara glada om de kunde hålla sig vi liv. Under 1900-talet har det kapitalistiska lönarbetets förvandling av arbetaren till maskinbetjänt kritiserats, och på senare år har arbetarförfattarna uppmärksammat den växande del av arbetsmarknaden där korta, otrygga och underbetalda anställningar blivit norm.Få verk har dock uttryck en så radikal arbetskritik som Peo Rasks diktbok Onyttans lov. Diktjaget är en man som hellre badar än arbetar. Helst badar han på (andras) kontorstid - det är så han får ut mest av badandet.
Detta legitimerar han med hänvisning till tänkare som Paul Lafargue (han som skrev Rätten till lättja), Bertrand Russel (som skrev Till lättjans lov) och Ernst Wigforss. Den sistnämnda förtjänar att citeras:
Om målet med samhällsutvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt vore vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.Så låter det inte från senare tiders socialdemokratiska finansministrar. Och det visar att vi behöver arbetarlitteraturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar