Åke Runnquist, Arbetarskildrare från Hedenvind till Fridell

Det har under de senaste hundra åren skrivits en hel del om svensk arbetarlitteratur. Det mesta är läsvärt, om inte annat för att det är intressant att se hur man vid olika tidpunkter och från olika utgångspunkter sett på denna litteratur.
En särskilt intressant bok är Åke Runnquists Arbetarskildrare från Hedenvind till Fridell från 1952. Om den haft vetenskapliga anspråk skulle man kunna kritisera den för att vara litet svävande angående vad det egentligen är den handlar om. Å den ena sidan presenterar Runnquist arbetarskildringar – det vill säga litteratur som handlar om arbetare. Å den andra sidan tar han inte upp sådana skildringar av författare som inte kan räknas till arbetarförfattarnas skara. Resultatet blir dock en utmärkt översikt över arbetarlitteraturens historia.
Denna översikt liknar många andra. Men det beror åtminstone till viss del på att senare skribenter inspirerats av Runnquist. Exempelvis hör han till de allra första som föredrar termerna arbetarförfattare och arbetarlitteratur framför proletärförfattare respektive proletärlitteratur. (Den slutgiltiga segern för detta språkbruk tycks dock inte ha inträffat förrän på 1980-talet, bland annat eftersom många av de marxistiskt orienterade litteraturvetarna på 1970-talet höll liv i den mer ålderdomliga terminologin).
Dock finns det även saker och ting i Runnquists bok som skiljer sig från senare framställningar. Inte minst inkluderas en lång rad författare som senare glömts bort, eller inte alltid ansetts höra till arbetarlitteraturen. Till den förra kategorin hör exempelvis Otto Karl-Oskarsson och Hans Hergin, till den senare de modernistiska lyrikerna i 5 Unga, Nils Ferlin och Lars Ahlin. I några fall kan man säkert diktera Runnquists urval, men i allmänhet tycks det som att de av honom behandlade författarna verkligen betraktats som arbetarförfattare i samtiden. Därmed utgör Arbetarskildrare en bra påminnelse om faran i att snäva in vår förståelse av den arbetarlitterära traditionen.