Klass och arbete i poesin

Det råder knappast brist på poesi i den arbetarlitterära traditionen. Men under efterkrigstiden har prosans dominans ökat. (Redan under 1880-talet förlorade poesin sin ställning som "folklig" genre, inom arebtarlitterturen skedde denna förändring senare.) Och i takt med denna ökade prosadominans har det växt fram en bild av arbetarlitteraturen som en samling (ofta tjocka och självbiografiska) romaner. Och denna bild har i sin tur gjort det allt svårare att inordna nyare poesi i den arbetarlitterära traditionen. Men poesin trycker på. Precis som inom samtidsprosan kan man i den samtida svenska poesin märka ett tilltagande intresse för att undersöka och skildra det moderna arbetslivet och det moderna klassamhället. (Om detta skriver Jenny Tunedal på Aftonbladets kultursida, med anledning av en diktsamling av debutanten Emil Boss). Och i en tid när det finns så gott om poeter som skriver om klass och arbete - exempelvis Jenny Wrangborg och Johans Jönsson - är det hög tid att sudda ut den mentala gräns som ofta dras mellan arbetarlitterturen och poesin. Det arbetarlitterära uppsving vi upplevt under senare år är också ett uppsving för arbetarpoesin!