Arbetarlitteraturen och kulturarvet

Varför är arbetarlitteratur intressant? Ett möjligt svar på den frågan är att arbetarlitteraturen utgör en källa till en ”bortglömd” del av kulturarvet, nämligen den del som skapats av arbetarklassen. Genom historien har de samhälleliga eliternas kultur varit den som dokumenterats, medan ”vanligt folks” tankar, traditioner och erfarenheter inte förts vidare till kommande generationer. Faraonerna lät bygga pyramider som skulle vittna om deras makt. Men vilka monument restes över de slavar som byggde pyramiderna? ”Sveriges historia är dess konungars”, skrev Geijer. Och han hade rätt. Den skrivna historien handlar mer om kungarna än om deras undersåtar. Att man talade franska vid Gustav III:s hov vet exempelvis varenda högstadieelev, men endast experterna har koll på hur allmogen pratade vid samma tid. Arbetarlitteraturens skildringar av arbetarklassens erfarenheter bidrar alltså till vår kunskap om kulturhistorien – den visar att den svenska kulturhistorien inte enbart är dess eliters.
Men arbetarlitteraturen är inte bara ett kulturhistoriskt källmaterial. Den är också kulturhistoria. Den berättar inte bara om arbetarnas kultur, den är också arbetarkultur, d.v.s. en kulturell praktik skapad av arbetarklassen. När Ivar Lo-Johansson beskriver sina statarnoveller som ”De proletära karolinerna” poängterar han inte bara att han skriver om andra ämnen än Heidenstam, han framhåller också att litteraturen är en arena för klasskamp. Heidenstams starka ställning i det litterära livet – som tidvis rent av var så stark att han framstod som ”nationalskald” – innebar inte bara att hans uppfattning om kulturhistorien fick ett starkt genomslag, utan även att den klass han tillhörde framstod som kulturbärare. När arbetarförfattaren Ivar Lo-Johansson gör anspråk på att skriva ett ”nationellt-proletärt epos över de svenska lantarbetarna” utmanar han därför inte bara Heidenstams aristokratiska uppfattning om historien, utan även överklassens kulturella status.
Idag är det få som ägnar frågan om litteratur, klass och status någon större uppmärksamhet. Att författare ur arbetarklassen skapar högtstående litteratur tycks helt enkelt inte ha någon särskild symbolisk betydelse nuförtiden. Istället är det arbetarlitteraturens innehåll som tillskrivs politisk potential. Framför allt betonas ofta betydelsen av att arbetarförfattarna synliggör att det faktiskt finns en arbetarklass även i vårt ”postindustriella samhälle”. Och detta är naturligtvis en oerhört viktig uppgift. Att den borgerliga litteraturen osynliggör det lönearbete som vår civilisation vilar på är minst lika illa som att skolans historieundervisning kan få en att tro att varenda kotte i Sverige på 1700-talet hade rokokomöbler och talade franska. Men samtidigt menar jag att frågor om klass och status borde ges större utrymme i debatten.
Att arbetarklassen ofta framställs som dum, obildad och vulgär och att detta skapar stora problem i form av bland annat låg självkänsla, ”begränsad rörlighet i det sociala rummet” och – i vissa fall – direkt diskriminering är ingen hemlighet. (Och om det någonsin varit en hemlighet så har den nu avslöjats i verk som Åsa Linderborgs Mig äger ingen och Susanna Alakoskis Svinalängorna.) Kanske skulle arbetarlitteraturen – uppfattad som arbetarklassens bidrag till den svenska litteraturen – kunna användas för att bekämpa detta kulturella förtryck. Om vi kan inse att pyramiderna faktiskt är intressantare som monument över de egyptiska slavarnas hårda arbete än som äreminnen över deras förtryckare borde vi också kunna se arbetarlitteraturen som ett vittnesmål om att stor litteratur kan skapas av arbetare. Och en klass som skapar stor litteratur kan väl inte vara dum, obildad och vulgär?