Tysk arbetarlitteratur 1, Traditionen

I Tysk litteratur för och av arbetare gör Sture Packelén en indelning av den tyska arbetarlitteraturens historia som är ganska användbar. I det följande utgår jag från denna indelning i ett försök att ge en skissartad översikt över den tyska arbetarlitteraturens historia. Tanken är att denna översikt ska kunna tjäna som bakgrund till kommande blogginlägg om olika former av tysk arbetarlitteratur.
Den tyska arbetarlitteraturens första fas sträcker sig från 1800-talets mitt till början av 1900-talet. Då skapades arbetarlitteratur inom arbetarrörelsens offentligheter, mest i form av agitatorisk populärlitteratur, men även i form av arbetarbiografier. Vissa förbindelser fanns med den tyska naturalismen.
Fas två utgörs av det som kallas "Arbeiterdichtung" - en socialdemokratiskt orienterad arbetarlitteratur, ofta med modernistiska drag, som framför allt producerades under mellankrigstiden. I denna litteratur heroiserades och mystifierades ofta själva arbetet.
Efter arbetarrörelsens splittring samband med revolutionerna i Ryssland och Tyskland växte det också fram en kommunistisk "proletär-revolutionär" arbetarlitteratur, som rymde såväl radikal modernism som socialrealism. Brecht brukar ofta räknas till denna litteraturströmning.
Under 30-talet integrerades den socialdemokratiska "Arbeiterdichtung" i den nazistiska litteraturen, medan den proletär-revolutionära litteraturen gick under tillsammans med den tyska kommunistiska rörelsen.
Efter kriget var man i DDR inte särskilt intresserad av arbetarlitteratur. Istället satsade man på att förvalta och sprida det borgerliga kulturarvet. Men under 50-talet utnämnde man proletariatet till den kulturbärande klassen, och under 60-talet gjordes försök bland östtyska författare att samarbeta med skrivande arbetare.
Även om det - vilket framhålls av Rüdiger Safranski i Studien zur Entwicklung der Arbeiterlitetur in der Bundesrepublik - inte rådde något arbetarlitterärt vacuum i BRD efter kriget var intresset för denna litteratur svalt. Eftersom man förbjöd kommunistpartiet på 50-talet fanns det ingen bas för utveckling av den proletär-revolutionära litteraturen, och eftersom den socialdemokratiska arbetarlitterturen associerades med nazismen var det ganska få som brydde sig om den.
Men 1961 fick den västtyska arbetarlitteraturen ett uppsving genom bildandet av "Gruppe 61" (som jag kommer att skriva mer om framöver). Till gruppens mest kända medlemmar hörde Max von der Grün och Günter Wallraff.
Den sista fasen i den tyska arbetarrörelsens historia utgörs enligt Packalén av så kallad Gastarbeiterliteraur (ungefär "invandrarlitteratur"). Men den som idag letar efter tysk arbetarlitteratur bör nog rikta blickarna mot teatern. För där är arbetslivet och klassamhället sedan flera åt viktiga temata.