Stieg Larsson och den samhällskritiska deckaren

Jag har länge hört till den lilla skara läskunniga människor som ännu inte tagit sig igenom Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Men nu har jag åtminstone börjat, genom att läsa den första delen i serien: Män som hatar kvinnor. Och eftersom jag tidigare bloggat om Sjöwall/Wahlöös och Mankells samhällskritiska deckare kan det kanske vara på sin plats med några kommentarer om hur Larsson använder kriminalromanen för att yttrycka vänsterpolitiska åsikter.
Att Larsson skriver i den tradition av samhällskritisk kriminallitteratur där Sjöwall/Wahlöö och Mankell hittills utgjort de viktigaste namnen är uppenbart. Men samtidigt låterLarsson denna tradition smälta samman med pusseldeckaren, inte minst i skildringen av hur Mikael Blomkvist och Lisbeth Salander löser gåtan med hur Harriet Vanger kunnat försvinna spårlöst från en isloerad ö. Också Sjöwall och Wahlöö närmade sig ibland pusseldeckaren, men Larsson går längre. Hans likheter med den svenska pusseldeckarens gamle mästare Stieg Trenter är alltså fler än stavningen av förnamnet.
När det kommer till samhällskritiken är likheterna mellan å den ena sidan Larsson och å den andra sidan Sjöwall, Wahlöö och Mankel stora. Liksom Mankell skildrar Larsson hur folkhemmet kollapsat och hur kapitalisterna tar makten över samhällsutvecklingen. Och liksom Sjöwall och Wahlöö visar han hur folkhemmet snarare varit en ideologisk föreställning än en social realitet. Dessutom formulerar han, liksom sina föregångare, framför allt sin samhällskritik i moraliska termer.
Att dagens Sverige präglas av rövarkapitalism klargörs framför allt i skildringen av Mikael Blomkvists kamp mot storföretagaren Wennerström. Denne framställs som en renodlad gangster, och så tycks Blomkvist betrakta alla kapitalister: "Efter mångåriga studier i ämnet var Mikael övertygad om att det inte existerade en enda bankdirektör eller känd företagsledare som inte också var en fähund" (67).
Ibland kontrasteras samtidens fähundar mot en äldre epoks kapitalister. Henrik Vanger, som är den som ger Mikael i uppdrag att undersöka Harriet Vangers försvinnande, beskrivs exempelvis som "en hederlig gammaldags patriark", som en del av "[r]yggraden i folkhemmets industri" (75).
Men denna kontrast undermineras snart av Larsson. Även familjen Vanger har nämligen - bokstavligt talat - lik i garderoben. Och på många sätt visar Larsson även att såväl folkhemmet som den post-kapitalistiska samtiden präglas av exempelvis kvinnoförtryck och övergrepp mot sådana som inte anses passa in. Bland annat skildrar han hur "zigenare" och homosexuella på 60-talet omedelbart blev föremål för polisens intresse så snart ett brott begåtts (356). Och i skildringen av hur Salander ställs under "förvalting" klargörs att "outsiders" fortfarande inte tillerkänns människovärde (se s. 225-226).
Men i slutändan diskuteras dessa förhållanden nästan enbart i moraliska termer. Vissa män hatar kvinnor. Alla kapitalister är giriga gangsters. Någon diskussion om de samhällsstrukturer som möjligen kan ligga till grund för alla de orättvisor Larsson tar upp förs däremot inte i romanen.