Om Jimmy Vulovics avhandling

Som jag skrivit tidigare var jag för några veckor sedan opponent när Jimmy Vulovic disputerade på avhandlingen Ensamhet och gemenskap i förvandling: Vägar genom Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds mellankrigsromaner. För den som inte kunde närvara vid disputationen kommer här i all korthet (fast för att vara ett blogginlägg är texten nog egentligen alldeles för lång) några av mina viktigaste synpunkter.
Vulovics syfte är, som framgår av titeln, att analysera hur Värnlund och Johnson ”gestaltar känslor av ensamhet och gemenskap” i några av sina romaner från mellankrigstiden, nämligen Johnsons Timans och rättfärdigheten (1925), Bobinack (1932) och Romanen om Olof (1934-37), samt Värnlunds Vandrare till intet (1926), De frias bojor (1931) och Hedningarna som icke hava lagen (1936). Framför allt vill han studera ”de berättartekniska aspekterna av ensamhets- och gemenskapsskildringarna”. Men han vill också placera in sin analys i ett större sammanhang, genom att relatera de analyserade romanerna till kampen mellan klasserna på kulturens område, samt till de litterära strömningarna arbetarlitteratur och modernism.
På det stora hela taget lyckas Vulovic väl med att utföra den forskningsuppgift han tagit på sig. Framför allt är hans texttolkningar genomgående övertygande och väl kopplade till avhandlingens frågeställning.
En av Vulovics styrkor är att han hela tiden förankrar sina påståenden om de analyserade romanerna i grundliga textanalyser. Ett särskilt imponerande exempel på detta är analysen (på sidan 80) av inledningsscenen i Vandrare till intet, där romanens centrala tematik destilleras fram genom en närläsning av en ganska kort passus.
Och efter att på detta sätt ha rört sig från analyser av enskilda scener till tolkningar av hela romaner förmår Vulovic lyfta sig ytterligare ett snäpp och göra intressanta iakttagelser om hur de båda analyserade författarskapen utvecklas över tid. En sådan iakttagelse är exempelvis att Johnson och Värnlund ibland tycks ”byta positioner”. Medan Johnson i sina tidigare romaner huvudsakligen skildrade ganska handfasta klasskonflikter, för att därefter ägna mer uppmärksamhet åt klasskampens psykologiska aspekter, genomgår Värnlund samtidigt en rakt motsatt utveckling. Och medan Värnlund inledningsvis är tämligen pessimistisk vad gäller möjligheterna till gemenskap grundad på klasstillhörighet, för att i sina senare verk bli mer optimistisk, kan man i Johnsons verk iaktta en motsatt tendens.
Slutligen lyckas Vulovic även relatera Johnsons och Värnlunds mellankrigsromaner till tidens litterära, filosofiska och politiska idéer. Bland annat visar han att båda författarna är påverkade av Nietzsche och att detta resulterar i att de närmar sig ett modernistiskt formspråk.
Dock tycker jag att Vulovic missar en annan tänkare som jag tror har påverkat både Johnson och Värnlund minst lika mycket som Nietzsche, nämligen Marx. I Johnsons Timans och rättfärdigheten diskuteras exempelvis den marxistiska arbetsvärdeläran vid flera tillfällen, och i Värnlunds Hedningarna som icke hava lagen är det ganska tydligt att författaren är inspirerad av Marx idéer om alienation.
Jag tycker också att Vulovic hade kunnat göra mer för att reda ut Johnsons och Värnlunds relation till arbetarlitteraturen. Att båda författarna är arbetarförfattare är tämligen självklart, men frågan är på vilket sätt de hör till den arbetarlitterära traditionen.
Enligt Vulovic verkar de göra det av födsel och ohejdad vana. När han skriver att de gjort en klassresa från ”arbetarklassen, med dess kollektivistiska ideal, till den intellektuella sfären där mer individfokuserade ideal gjorde sig gällande” verkar det ju närmast som att de förkroppsligar en uppsättning ideal som är radikalt annorlunda än de som råder i (den borgerligt dominerade) litteraturen. Och i samma riktning pekar hans påstående att ett bråk mellan Värnlund och den borgerlige litteraturkritikern Sven Stolpe bör uppfattas som ”en klasskonflikt”.
Enligt min uppfattning är detta en förenkling. Oavsett hur man förstår arbetarförfattarens relation till arbetarklassen måste man nämligen ta hänsyn till att han eller hon inte bara är (eller har varit) arbetare, utan också är en författare. Och författare är sällan involverade i någon omedelbar klasskamp.
Att det är problematiskt att göra allt för snabba kopplingar mellan litteratur och klasskamp visar sig bland annat i Vulovics resonemang om varför Johnson på 30-talet – i likhet med så många andra arbetarförfattare – valde att skriva om sin proletära uppväxt. Vulovic kommer till slutsatsen att detta ämne blev intressant till följd av ”den stärkta position som arbetarklassen […] hade tillkämpat sig i samhället överhuvudtaget”. På ett allmänt plan kan och bör man hålla med om detta. Och samma sak gäller påståendet att de proletära barndomsskildringarna utgör försök att formulera ”en identitet”. Men samtidigt får man inte glömma bort att kampen mellan klasserna endast utövar en indirekt påverkan på litteraturen. I anslutning till tesen om de proletära självbiografierna som identitetsskapande kan man exempelvis fråga sig om de syftar till att formulera en identitet åt människor i arbetarklassen eller om de utgör försök att skapa utrymme för författaridentiteten arbetarförfattare. Naturligtvis kan man hävda att svaret på den frågan är ”både och”. Men man kan inte bortse från det senare alternativet.
Som jag själv framhållit i flera olika sammanhang (bland annat i boken Arbetarlitteratur från 2006) var en av de främsta drivkrafterna för de författare som under mellankrigstiden betonade samhörighet med arbetarklassen – exempelvis genom att skriva om sin proletära uppväxt – att denna klass kopplades samman med själva moderniteten. Det faktum att den modernism som vid denna tidpunkt blev allt starkare i den litterära offentligheten hyllade just modernitet medförde nämligen att det kulturella kapitalet arbetarklassbakgrund (d.v.s. bakgrund i en klass som uppfattades som särskilt modern) kunde förvandlas till symboliskt kapital i det litterära fältet. Att inte ta hänsyn till dessa ”inomlitterära” förhållanden, utan att förutsätta att politisk och ideologisk kamp får direkt genomslag i det litterära livet är att göra sig skyldig till en förenkling.
De problem som präglar Vulovics analys av Värnlunds och Johnsons roller som arbetarförfattare kan i någon mån ses som ett symptom på en ovilja till allt för djupt engagemang i teoretiska spörsmål. I viss utsträckning är detta något man kan ha överseende med, eftersom avhandlingen trots allt är utpräglat textanalystisk, men som visats ovan hade en mer djupgående teoretisk ansats antagligen kunnat bidra till att fördjupa resonemangen.
I någon utsträckning tycks det som att även Vulovics förhållande till den tidigare forskningen kan betraktas som ”ytligt”. Visserligen går han i sina texttolkningar på ett föredömligt sätt i dialog med de forskare som tidigare analyserat Johnsons och Värnlunds författarskap – exempelvis Per-Olof Mattsson och Örjan Lindberger – men vid några tillfällen förbigås forskning som förmodligen skulle ha kunnat visa sig vara av betydelse. Philippe Bouquets avhandling L’individu et la societé dans les oeuvres des romanciers proletariens suedois nämns exempelvis bara i förbigående, trots att dess frågeställning har många beröringspunkter med Vulovics egen.
En frågeställning vars behandling utan tvekan skulle ha kunnat berikas av ett närmare engagemang med tidigare forskning är den som gäller arbetarlitteraturens förhållande till modernismen. En av Vulovics mest intressanta teser är att Johnsons och Värnlunds förkärlek för modernistiskt formspråk inte är uttryck för något abstrakt intresse för formexperiment, utan att det bör förstås ur ”ett socialt, eller sociologiskt, perspektiv” och i relation till deras vilja att ”ge plats åt ett nytt innehåll” i litteraturen. Denna tes hade kunnat utvecklas ytterligare om Vulovic gått i dialog med exempelvis mina resonemang i Den moderne Ivar Lo-Johansson (2003) om hur Ivar Lo-Johansson använde sig av modernismens formspråk för att skildra verkligheten ur ett proletärt perspektiv. Till exempel skulle mitt begrepp socialmodernism mycket väl kunna prövas på de romaner som Vulovic analyserar.
Som redan sagts har Vulovics avhandling ett starkt textanalytiskt fokus. Det är undersökningen av hur Johnson och Värnlund låter berättandets former samspela med tematiken ensamhet och gemenskap som är avhandlingens huvudämne och detta behandlas både övertygande och uttömmande.
Vulovic har emellertid också ambitionen att relatera de undersökta romanerna till en lång rad kontexter. I många fall är denna kontextualisering både intressant och skickligt utförd. Argumentationen för Nietzsches betydelse för såväl de analyserade romanernas innehåll som deras formspråk är exempelvis mycket tankeväckande, och bidrar i allra högsta grad till att belysa relationerna mellan arbetarlitteratur och modernism under mellankrigstiden. I andra fall – exempelvis när det gäller betydelsen av Johnsons och Värnlunds hemhörighet i den arbetarlitterära traditionen och förståelsen av förhållandet mellan deras romaner och mer övergripande sociala processer – skulle emellertid en fördjupad teoretisering och en utförligare dialog med tidigare forskning ha kunnat fördjupa analyserna ytterligare.