De som letar efter "vår tids arbetarlitteratur" brukar ofta fråga sig om inte "invandrarförfattarna" är de moderna arbetarförfattarna. Själv tror jag att svaret på den fråga är nej. Om detta har jag pratat och skrivit ganska mycket under de senaste åren, och i min kommande bok om etnicitet och klass i svensk samtidslitteratur kommer jag att ägna stor uppmärksamhet åt förhållandet mellan "invandrarlitteratur" och arbetarlitteratur.
Att jag inte tror att "invandrarlitteraturen" är vår tids arbetarlitteratur innebär dock inte att jag inte tycker att det är intressant att jämföra de båda fenomenen. Tvärt om tror jag att kunskaper om arbetarlitteratur utgör en bra utgångspunkt för den som vill förstå varför "invandrarlitteraturen" blivit föremål för så stort intresse under senare år.
I förra veckan publicerades en artikel som jag skrivit om "invandrarlitteratur" i den litteraturvetenskapliga tidskriften Samlaren. Där försöker jag bland annat analysera författarrollen "invandrarförfattare" genom att jämföra den med författarrollen "arbetarförfattare". Artikeln kan läsas här.
måndag 30 mars 2009
måndag 23 mars 2009
Hårdrock och klass
Under de senaste åren har jag till och från arbetat på ett mycket litet projekt om hårdrock. En av de saker jag intresserat mig för är förhållandet mellan europeisk/nordamerikansk hårdrock och hårdrock i tredje världen. Om det har jag bl.a. skrivit i uppsatsen "Metal Mania i Gaborone" och i en text som publicerats på hårdrocksforskaren Keith Kahn-Harris blogg.
En annan fråga jag sysslat med är vilken roll klass spelar inom hårdrocken. Min första idé var att jag skulle jämföra modern hårdrock med äldre arbetarlyrik. Fast det blev litet väl besvärligt, så jag valde att behandla ämnena var för sig, fast från ungefär samma utgångspunkter.
Min analys av den äldre arbetarlitteraturen har publicerats i artiklen "Prometheusmotivet hos Viktor Rydberg och i den tidiga arbetarlitteraturen" i Samlaren. Min tes är att den rikliga förekomsten av figurer som Prometheus och Lucifer i kamplyriken från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är uttryck för ett försök att formulera en proletär författaridenitet genom att förkasta borgerliga ideal och istället bejaka borgerlighetens fördomar om arebtarklassen.
Min artikel om klass och hårdrock fick titeln "No Class? Class and Class Politics in British Heavy Metal" och har just publicerats i antologin Heavy Metal Music in Britain. I bokens inledning sammanfattar redaktören Gerd Bayer min argumentation på följande sätt:
"Magnus Nilsson analyses Motörhead’s lyrics as an attempt to handle a dominant discourse about the working class within the framework of a ‘heavy metal sub-culture’, and to investigate the political implications of this attempt. Song statements such as ‘We are Motörhead’ can be seen as an attempt to change class value in the public sphere. But, as Nilsson shows, such songs have to be seen as an investment in a capital that, regardless of its value in a larger public sphere, already has a relatively high value in the heavy metal sub-culture where signs connoting working-class identity are used to create a strong sense of collective identity. However, this construction of identity is seldom politicized in Motörhead songs. What is constructed instead is a ‘cultural otherness’ that has almost no links whatsoever to questions concerning oppression, material injustice and so on. Even in songs that explicitly deal with class issues, the argument is limited to questions of identity. What is at stake is social class, but this is articulated as bearing a mark of cultural distinction."
Jag hävdar alltså att hårdrocksgrupper som Motörhead gör ungefär samma sak som de tidiga arbetarförfattarna - de skapar en arbetarklassidenitet genom att bejaka borgerliga fördomar om "den hemska arbetarklassen". Detta innebär naturligtvis inte att hårdrock skulle vara arbetarlitteratur. Men det visar att det finns betydande beröringspunkter mellan arbetarlitteratur och andra kulturyttringar som är värda att undersöka.
En annan fråga jag sysslat med är vilken roll klass spelar inom hårdrocken. Min första idé var att jag skulle jämföra modern hårdrock med äldre arbetarlyrik. Fast det blev litet väl besvärligt, så jag valde att behandla ämnena var för sig, fast från ungefär samma utgångspunkter.
Min analys av den äldre arbetarlitteraturen har publicerats i artiklen "Prometheusmotivet hos Viktor Rydberg och i den tidiga arbetarlitteraturen" i Samlaren. Min tes är att den rikliga förekomsten av figurer som Prometheus och Lucifer i kamplyriken från slutet av 1800-talet och början av 1900-talet är uttryck för ett försök att formulera en proletär författaridenitet genom att förkasta borgerliga ideal och istället bejaka borgerlighetens fördomar om arebtarklassen.
Min artikel om klass och hårdrock fick titeln "No Class? Class and Class Politics in British Heavy Metal" och har just publicerats i antologin Heavy Metal Music in Britain. I bokens inledning sammanfattar redaktören Gerd Bayer min argumentation på följande sätt:
"Magnus Nilsson analyses Motörhead’s lyrics as an attempt to handle a dominant discourse about the working class within the framework of a ‘heavy metal sub-culture’, and to investigate the political implications of this attempt. Song statements such as ‘We are Motörhead’ can be seen as an attempt to change class value in the public sphere. But, as Nilsson shows, such songs have to be seen as an investment in a capital that, regardless of its value in a larger public sphere, already has a relatively high value in the heavy metal sub-culture where signs connoting working-class identity are used to create a strong sense of collective identity. However, this construction of identity is seldom politicized in Motörhead songs. What is constructed instead is a ‘cultural otherness’ that has almost no links whatsoever to questions concerning oppression, material injustice and so on. Even in songs that explicitly deal with class issues, the argument is limited to questions of identity. What is at stake is social class, but this is articulated as bearing a mark of cultural distinction."
Jag hävdar alltså att hårdrocksgrupper som Motörhead gör ungefär samma sak som de tidiga arbetarförfattarna - de skapar en arbetarklassidenitet genom att bejaka borgerliga fördomar om "den hemska arbetarklassen". Detta innebär naturligtvis inte att hårdrock skulle vara arbetarlitteratur. Men det visar att det finns betydande beröringspunkter mellan arbetarlitteratur och andra kulturyttringar som är värda att undersöka.
fredag 13 mars 2009
Lyssna på Ivar Lo-pristagarna
På www.ivarlopriset.se kan man se bilder från utdelningen av de båda Ivar Lo-prisen (Fackföreningsrörelsens pris och Ivar Lo-Johanssons personliga pris). Dessutom kan man lyssna till Fredrik Ekelunds tacktal och till ett samtal mellan Ekelund, Lars Andersson (som fick det personliga priset), Gunnar D. Hansson och Christina Garberg-Gunn.
torsdag 12 mars 2009
Amerikanska arbetarskildrare 3: Populärkulturen
2005 publicerade The New York Times en lång serie reportage och artiklar om klass, som man numera kan läsa på tidningens hemsida. Men serien gavs också ut i en bok med titeln Class Matters.
Denna bok innehåller mängder av intressanta uppgifter om betydelsen av klass i dagens USA. Exempelvis får man veta att klassresor blir allt ovanligare, att amerikanernas hälsa och livslängd avgörs av deras klasstillhörighet och att de rika ständigt blir allt rikare, medan de fattiga halkar efter.
Man får också inblick i en lång rad fängslande livsöden. Och dessutom serveras man en hel del del tämligen kuriösa uppgifter, som att det i USA finns terapigrupper för makar med olika klassbakgrund, eller att det på Nantucket rasar ett slags grannfejd mellan å ena sidan de väldigt, väldigt rika som bott länge på ön och å den andra sidan de väldigt, väldigt, väldigt rika som flyttat dit på senare tid.
En av de intressantaste texterna i boken är skriven av Charles McGrath, en av redaktörerna på New York Times, och handlar om klass och populärkultur. Enligt McGrath osynliggörs klass genomgående i dagens amerikanska populärkultur. Men han påpekar också att så inte alltid varit fallet. Tvärt om så var den äldre populärkulturen närmast besatt av just klassfrågor.
Som exempel tar McGrath mellankrigstidens amerikanska spelfilm, som ofta handlade om klassklyftor. Framför allt skildrades gång på gång hur folk blev kära över klassgränserna. Rika män föll oupphörligen för fattiga flickor, som tackade för biljetten till en ekonomiskt drägligare tillvaro genom att göra sina stela överklasspartners litet mer mänskliga. Och lika ofta föll rika kvinnor för män ur arbetarklassen, som tackade för sig genom att leverera mycket bättre sex än vad de stela männen i överklassen mäktade med.
Någon klasskampsskildring var det alltså sällan tal om. Men till skillnad från dagens populärkultur trollade mellankrigstidens film åtminstone inte bort de människor som måste arbeta för att överleva och som inte har råd att hänga på café med kompisarna hela dagarna.
Att detta är ett problem visas i en annan artikel i Class Matters, nämligen i Jennifer Steihauers reportage ”When the Joneses Wear Jeans”. Enligt Steinhauer har amerikaner alltid tävlat med varandra om status genom att köpa dyra prylar. Men medan man förr tävlade med grannarna, har man nu allt mer börjat jämföra sig med det man ser på TV.
Därmed blir populärkulturens osynliggörande av arbetarklassen ett slag våld. För hur mår man om man varje kväll upptäcker att man har lägre status än ”alla andra”? Mer arbetarskildring på TV vore alltså att betrakta som en folkhälsoåtgärd.
Denna bok innehåller mängder av intressanta uppgifter om betydelsen av klass i dagens USA. Exempelvis får man veta att klassresor blir allt ovanligare, att amerikanernas hälsa och livslängd avgörs av deras klasstillhörighet och att de rika ständigt blir allt rikare, medan de fattiga halkar efter.
Man får också inblick i en lång rad fängslande livsöden. Och dessutom serveras man en hel del del tämligen kuriösa uppgifter, som att det i USA finns terapigrupper för makar med olika klassbakgrund, eller att det på Nantucket rasar ett slags grannfejd mellan å ena sidan de väldigt, väldigt rika som bott länge på ön och å den andra sidan de väldigt, väldigt, väldigt rika som flyttat dit på senare tid.
En av de intressantaste texterna i boken är skriven av Charles McGrath, en av redaktörerna på New York Times, och handlar om klass och populärkultur. Enligt McGrath osynliggörs klass genomgående i dagens amerikanska populärkultur. Men han påpekar också att så inte alltid varit fallet. Tvärt om så var den äldre populärkulturen närmast besatt av just klassfrågor.
Som exempel tar McGrath mellankrigstidens amerikanska spelfilm, som ofta handlade om klassklyftor. Framför allt skildrades gång på gång hur folk blev kära över klassgränserna. Rika män föll oupphörligen för fattiga flickor, som tackade för biljetten till en ekonomiskt drägligare tillvaro genom att göra sina stela överklasspartners litet mer mänskliga. Och lika ofta föll rika kvinnor för män ur arbetarklassen, som tackade för sig genom att leverera mycket bättre sex än vad de stela männen i överklassen mäktade med.
Någon klasskampsskildring var det alltså sällan tal om. Men till skillnad från dagens populärkultur trollade mellankrigstidens film åtminstone inte bort de människor som måste arbeta för att överleva och som inte har råd att hänga på café med kompisarna hela dagarna.
Att detta är ett problem visas i en annan artikel i Class Matters, nämligen i Jennifer Steihauers reportage ”When the Joneses Wear Jeans”. Enligt Steinhauer har amerikaner alltid tävlat med varandra om status genom att köpa dyra prylar. Men medan man förr tävlade med grannarna, har man nu allt mer börjat jämföra sig med det man ser på TV.
Därmed blir populärkulturens osynliggörande av arbetarklassen ett slag våld. För hur mår man om man varje kväll upptäcker att man har lägre status än ”alla andra”? Mer arbetarskildring på TV vore alltså att betrakta som en folkhälsoåtgärd.
måndag 9 mars 2009
Amerikanska arbetarskildrare 2
Så snart jag börjat skriva om amerikanska arbetarskildrare upptäcker jag att andra gör samma sak. På LO-tidningens kultursida hittar jag exempelvis följande texter:
Anna-Karin Palm skriver om Tawni O'Dell som exempel på en amerikansk arbetarförfattare som lyckas ta in att ett arbete kan vara både exploaterande och tillfredsställande. Läs artikeln här.
Bengt Eriksson skriver om folksångaren Hazel Dickens, och kallar hennes sånger ”arbetardikter med musik”. Artikeln innehåller även gott om skiv- och länktips. Läs den här.
Anna-Karin Palm skriver om Tawni O'Dell som exempel på en amerikansk arbetarförfattare som lyckas ta in att ett arbete kan vara både exploaterande och tillfredsställande. Läs artikeln här.
Bengt Eriksson skriver om folksångaren Hazel Dickens, och kallar hennes sånger ”arbetardikter med musik”. Artikeln innehåller även gott om skiv- och länktips. Läs den här.
söndag 8 mars 2009
Amerikanska arbetarskildrare 1: Barbara Ehrenreich
Hur klarar man sig på den amerikanska minimilönen? För att ta reda på det walraffade Barbara Ehrenreich under några månader som i tur och ordning servitris, städare och varuhusbiträde. Och därefter redovisade hon sina resultat i boken Nickel and Dimed: Undercover in Low-wage USA, som på svenska fick titeln Barskrapad: Konsten att hanka sig fram.
Ehrenreichs viktigaste upptäckt är att man inte klarar sig på minimilönen. Åtminstone inte särskilt bra. Och definitivt inte om man vill vara självförsörjande. (Att försörja andra – exempelvis barn – är över huvud taget inte att tänka på.)
Dessutom är det oerhört svårt att ta sig vidare till ett bättre betalt jobb, inte minst om man lever ”ur hand i mun”. För hur ska man då ha möjlighet att vidare utbilda sig, eller ens ta ledigt några dagar för att söka andra jobb? Har man väl blivit låglönearbetare är risken alltså stor att man fastnar i fattigdom.
Men Ehrenreich uppmärksammar inte bara den hopplösa ekonomiska situationen för det amerikanska låglöneproletariatet. Hon beskriver också det förtryck som utövas mot dessa människor i deras dagliga arbete – hur de bryts ned fysiskt och psykiskt av stress, obekväma arbetstider, krav på blind lydnad gentemot överordnade, påfrestande arbetsställningar, tunga lyft, låg status, etc.
Ehrenreichs bok passar väl in i den amerikanska tradition av radikal undersökande journalistik som ibland kallas ”muckraking”. En av de viktigaste företrädarna för denna är Upton Sinclair, som 1906 gav ut romanen The Jungle, i vilken han avslöjade de fruktansvärda villkor som då rådde vid slakterierna i Chicago. Och inom den svenska arbetarlitteraturen kan man jämföra Ehrenreichs bok med exempelvis Göran Palms reportageböcker från LM Ericsson.
Ibland påstås det att arbetarskildringar skrivna av radikala författare och journalister ur medelklassen inte är arbetarlitteratur, eftersom enbart arbetare skulle kunna skriva om arbetarklassens villkor. Personligen är jag av olika anledningar ganska skeptisk till sådana resonemang. Om detta har jag skrivit i min bok Arbetarlitteratur från 2006. Här vill jag bara kort redovisa vad Ehrenreich själv har att säga om hur hennes klasstillhörighet påverkat skildringen av de undre skikten av den amerikanska arbetarklassen.
Först och främst påpekar hon att hon naturligtvis inte vet särskilt mycket om fattigdom efter att ha wallraffat i några månader. Hon har ju egentligen inte varit fattig. Däremot har hon verkligen utfört de arbeten hon studerat:
”There’s no way, for example, to pretend to be a waitress: the food either gets to the table or not. People knew me as a waitress, a cleaning person, a nursing home aide, or a retail clerk not because I acted like one but because that’s what I was, at least for the time I was with them.”
Arbetare är människor som hör till arbetarklassen. Och till arbetarklassen hör man om man utför vissa sorters arbeten under vissa förhållanden. I övrigt är arbetare faktiskt unika individer i lika hög grad som tjänstemän, akademiker och fotomodeller. Och, som Ehrenreich själv skriver: ”Anyone in the educated classes who thinks otherwise ought to broaden their circle of friends”.
Enligt mig kan man alltså med gott samvete betrakta Barskrapad som arbetarlitteratur. Bra sådan, dessutom. Och till på köpet amerikansk.
Ehrenreichs viktigaste upptäckt är att man inte klarar sig på minimilönen. Åtminstone inte särskilt bra. Och definitivt inte om man vill vara självförsörjande. (Att försörja andra – exempelvis barn – är över huvud taget inte att tänka på.)
Dessutom är det oerhört svårt att ta sig vidare till ett bättre betalt jobb, inte minst om man lever ”ur hand i mun”. För hur ska man då ha möjlighet att vidare utbilda sig, eller ens ta ledigt några dagar för att söka andra jobb? Har man väl blivit låglönearbetare är risken alltså stor att man fastnar i fattigdom.
Men Ehrenreich uppmärksammar inte bara den hopplösa ekonomiska situationen för det amerikanska låglöneproletariatet. Hon beskriver också det förtryck som utövas mot dessa människor i deras dagliga arbete – hur de bryts ned fysiskt och psykiskt av stress, obekväma arbetstider, krav på blind lydnad gentemot överordnade, påfrestande arbetsställningar, tunga lyft, låg status, etc.
Ehrenreichs bok passar väl in i den amerikanska tradition av radikal undersökande journalistik som ibland kallas ”muckraking”. En av de viktigaste företrädarna för denna är Upton Sinclair, som 1906 gav ut romanen The Jungle, i vilken han avslöjade de fruktansvärda villkor som då rådde vid slakterierna i Chicago. Och inom den svenska arbetarlitteraturen kan man jämföra Ehrenreichs bok med exempelvis Göran Palms reportageböcker från LM Ericsson.
Ibland påstås det att arbetarskildringar skrivna av radikala författare och journalister ur medelklassen inte är arbetarlitteratur, eftersom enbart arbetare skulle kunna skriva om arbetarklassens villkor. Personligen är jag av olika anledningar ganska skeptisk till sådana resonemang. Om detta har jag skrivit i min bok Arbetarlitteratur från 2006. Här vill jag bara kort redovisa vad Ehrenreich själv har att säga om hur hennes klasstillhörighet påverkat skildringen av de undre skikten av den amerikanska arbetarklassen.
Först och främst påpekar hon att hon naturligtvis inte vet särskilt mycket om fattigdom efter att ha wallraffat i några månader. Hon har ju egentligen inte varit fattig. Däremot har hon verkligen utfört de arbeten hon studerat:
”There’s no way, for example, to pretend to be a waitress: the food either gets to the table or not. People knew me as a waitress, a cleaning person, a nursing home aide, or a retail clerk not because I acted like one but because that’s what I was, at least for the time I was with them.”
Arbetare är människor som hör till arbetarklassen. Och till arbetarklassen hör man om man utför vissa sorters arbeten under vissa förhållanden. I övrigt är arbetare faktiskt unika individer i lika hög grad som tjänstemän, akademiker och fotomodeller. Och, som Ehrenreich själv skriver: ”Anyone in the educated classes who thinks otherwise ought to broaden their circle of friends”.
Enligt mig kan man alltså med gott samvete betrakta Barskrapad som arbetarlitteratur. Bra sådan, dessutom. Och till på köpet amerikansk.
torsdag 5 mars 2009
Arbetets litteratur (eller: Att sjunga medan man våttorkar)
För tillfället jobbar jag vid UCLA (University of California, Los Angeles). När jag kom till jobb i morse hörde jag någon sjunga. Inte nynna, utan sjunga - starkt klart och tonsäkert.
Efter att ha irrat omkring i någon minut hittade jag sångaren. Det var en städerska, som förutom att sjunga just höll på att våttorka en korridor.
För ett ögonblick trodde jag att jag hamnat i en filminspelning (sådana är det ju ganska gott om i Los Angeles). För inte sjunger väl städerskor medan de jobbar?
Fast några filmkameror kunde jag inte upptäcka. Och ingen annan tycktes vara förvånad över vad de hörde. De verkade inte ens notera den sjungande städerskan. Så uppenbarligen är det inte så sensationellt att man sjunger medan man utför städarbete på UCLA.
Detta fick mig att fundera på det som man kan kalla arbetets litteratur, d.v.s. litteratur - exempelvis sånger och ramsor - som framförs (och kanske skapas) under pågående arbete. Den äldsta arbetarlitteraturen utgjordes förmodligen av just sådan litteratur (ja, även sånger och ramsor kan betraktas som litteratur!).
Om denna litteratur vet jag inte särskilt mycket. (Fast jag tycker mig minnas att jag någon gång köpt en bok om arbetssånger från arbetets museum i Norrköping...) Och jag har uppenbarligen inte kunnat föreställa mig att det skulle finnas något utrymme för litteratur av detta slag i det moderna arbetslivet. Fast den sjungande städerskan på UCLA har gjort mig nyfiken.
Kanske finns det fortfarande en levande arbetets litteratur? Den som känner till några exempel får gärna höra av sig.
Efter att ha irrat omkring i någon minut hittade jag sångaren. Det var en städerska, som förutom att sjunga just höll på att våttorka en korridor.
För ett ögonblick trodde jag att jag hamnat i en filminspelning (sådana är det ju ganska gott om i Los Angeles). För inte sjunger väl städerskor medan de jobbar?
Fast några filmkameror kunde jag inte upptäcka. Och ingen annan tycktes vara förvånad över vad de hörde. De verkade inte ens notera den sjungande städerskan. Så uppenbarligen är det inte så sensationellt att man sjunger medan man utför städarbete på UCLA.
Detta fick mig att fundera på det som man kan kalla arbetets litteratur, d.v.s. litteratur - exempelvis sånger och ramsor - som framförs (och kanske skapas) under pågående arbete. Den äldsta arbetarlitteraturen utgjordes förmodligen av just sådan litteratur (ja, även sånger och ramsor kan betraktas som litteratur!).
Om denna litteratur vet jag inte särskilt mycket. (Fast jag tycker mig minnas att jag någon gång köpt en bok om arbetssånger från arbetets museum i Norrköping...) Och jag har uppenbarligen inte kunnat föreställa mig att det skulle finnas något utrymme för litteratur av detta slag i det moderna arbetslivet. Fast den sjungande städerskan på UCLA har gjort mig nyfiken.
Kanske finns det fortfarande en levande arbetets litteratur? Den som känner till några exempel får gärna höra av sig.
onsdag 4 mars 2009
Om Jimmy Vulovics avhandling
Som jag skrivit tidigare var jag för några veckor sedan opponent när Jimmy Vulovic disputerade på avhandlingen Ensamhet och gemenskap i förvandling: Vägar genom Eyvind Johnsons och Rudolf Värnlunds mellankrigsromaner. För den som inte kunde närvara vid disputationen kommer här i all korthet (fast för att vara ett blogginlägg är texten nog egentligen alldeles för lång) några av mina viktigaste synpunkter.
Vulovics syfte är, som framgår av titeln, att analysera hur Värnlund och Johnson ”gestaltar känslor av ensamhet och gemenskap” i några av sina romaner från mellankrigstiden, nämligen Johnsons Timans och rättfärdigheten (1925), Bobinack (1932) och Romanen om Olof (1934-37), samt Värnlunds Vandrare till intet (1926), De frias bojor (1931) och Hedningarna som icke hava lagen (1936). Framför allt vill han studera ”de berättartekniska aspekterna av ensamhets- och gemenskapsskildringarna”. Men han vill också placera in sin analys i ett större sammanhang, genom att relatera de analyserade romanerna till kampen mellan klasserna på kulturens område, samt till de litterära strömningarna arbetarlitteratur och modernism.
På det stora hela taget lyckas Vulovic väl med att utföra den forskningsuppgift han tagit på sig. Framför allt är hans texttolkningar genomgående övertygande och väl kopplade till avhandlingens frågeställning.
En av Vulovics styrkor är att han hela tiden förankrar sina påståenden om de analyserade romanerna i grundliga textanalyser. Ett särskilt imponerande exempel på detta är analysen (på sidan 80) av inledningsscenen i Vandrare till intet, där romanens centrala tematik destilleras fram genom en närläsning av en ganska kort passus.
Och efter att på detta sätt ha rört sig från analyser av enskilda scener till tolkningar av hela romaner förmår Vulovic lyfta sig ytterligare ett snäpp och göra intressanta iakttagelser om hur de båda analyserade författarskapen utvecklas över tid. En sådan iakttagelse är exempelvis att Johnson och Värnlund ibland tycks ”byta positioner”. Medan Johnson i sina tidigare romaner huvudsakligen skildrade ganska handfasta klasskonflikter, för att därefter ägna mer uppmärksamhet åt klasskampens psykologiska aspekter, genomgår Värnlund samtidigt en rakt motsatt utveckling. Och medan Värnlund inledningsvis är tämligen pessimistisk vad gäller möjligheterna till gemenskap grundad på klasstillhörighet, för att i sina senare verk bli mer optimistisk, kan man i Johnsons verk iaktta en motsatt tendens.
Slutligen lyckas Vulovic även relatera Johnsons och Värnlunds mellankrigsromaner till tidens litterära, filosofiska och politiska idéer. Bland annat visar han att båda författarna är påverkade av Nietzsche och att detta resulterar i att de närmar sig ett modernistiskt formspråk.
Dock tycker jag att Vulovic missar en annan tänkare som jag tror har påverkat både Johnson och Värnlund minst lika mycket som Nietzsche, nämligen Marx. I Johnsons Timans och rättfärdigheten diskuteras exempelvis den marxistiska arbetsvärdeläran vid flera tillfällen, och i Värnlunds Hedningarna som icke hava lagen är det ganska tydligt att författaren är inspirerad av Marx idéer om alienation.
Jag tycker också att Vulovic hade kunnat göra mer för att reda ut Johnsons och Värnlunds relation till arbetarlitteraturen. Att båda författarna är arbetarförfattare är tämligen självklart, men frågan är på vilket sätt de hör till den arbetarlitterära traditionen.
Enligt Vulovic verkar de göra det av födsel och ohejdad vana. När han skriver att de gjort en klassresa från ”arbetarklassen, med dess kollektivistiska ideal, till den intellektuella sfären där mer individfokuserade ideal gjorde sig gällande” verkar det ju närmast som att de förkroppsligar en uppsättning ideal som är radikalt annorlunda än de som råder i (den borgerligt dominerade) litteraturen. Och i samma riktning pekar hans påstående att ett bråk mellan Värnlund och den borgerlige litteraturkritikern Sven Stolpe bör uppfattas som ”en klasskonflikt”.
Enligt min uppfattning är detta en förenkling. Oavsett hur man förstår arbetarförfattarens relation till arbetarklassen måste man nämligen ta hänsyn till att han eller hon inte bara är (eller har varit) arbetare, utan också är en författare. Och författare är sällan involverade i någon omedelbar klasskamp.
Att det är problematiskt att göra allt för snabba kopplingar mellan litteratur och klasskamp visar sig bland annat i Vulovics resonemang om varför Johnson på 30-talet – i likhet med så många andra arbetarförfattare – valde att skriva om sin proletära uppväxt. Vulovic kommer till slutsatsen att detta ämne blev intressant till följd av ”den stärkta position som arbetarklassen […] hade tillkämpat sig i samhället överhuvudtaget”. På ett allmänt plan kan och bör man hålla med om detta. Och samma sak gäller påståendet att de proletära barndomsskildringarna utgör försök att formulera ”en identitet”. Men samtidigt får man inte glömma bort att kampen mellan klasserna endast utövar en indirekt påverkan på litteraturen. I anslutning till tesen om de proletära självbiografierna som identitetsskapande kan man exempelvis fråga sig om de syftar till att formulera en identitet åt människor i arbetarklassen eller om de utgör försök att skapa utrymme för författaridentiteten arbetarförfattare. Naturligtvis kan man hävda att svaret på den frågan är ”både och”. Men man kan inte bortse från det senare alternativet.
Som jag själv framhållit i flera olika sammanhang (bland annat i boken Arbetarlitteratur från 2006) var en av de främsta drivkrafterna för de författare som under mellankrigstiden betonade samhörighet med arbetarklassen – exempelvis genom att skriva om sin proletära uppväxt – att denna klass kopplades samman med själva moderniteten. Det faktum att den modernism som vid denna tidpunkt blev allt starkare i den litterära offentligheten hyllade just modernitet medförde nämligen att det kulturella kapitalet arbetarklassbakgrund (d.v.s. bakgrund i en klass som uppfattades som särskilt modern) kunde förvandlas till symboliskt kapital i det litterära fältet. Att inte ta hänsyn till dessa ”inomlitterära” förhållanden, utan att förutsätta att politisk och ideologisk kamp får direkt genomslag i det litterära livet är att göra sig skyldig till en förenkling.
De problem som präglar Vulovics analys av Värnlunds och Johnsons roller som arbetarförfattare kan i någon mån ses som ett symptom på en ovilja till allt för djupt engagemang i teoretiska spörsmål. I viss utsträckning är detta något man kan ha överseende med, eftersom avhandlingen trots allt är utpräglat textanalystisk, men som visats ovan hade en mer djupgående teoretisk ansats antagligen kunnat bidra till att fördjupa resonemangen.
I någon utsträckning tycks det som att även Vulovics förhållande till den tidigare forskningen kan betraktas som ”ytligt”. Visserligen går han i sina texttolkningar på ett föredömligt sätt i dialog med de forskare som tidigare analyserat Johnsons och Värnlunds författarskap – exempelvis Per-Olof Mattsson och Örjan Lindberger – men vid några tillfällen förbigås forskning som förmodligen skulle ha kunnat visa sig vara av betydelse. Philippe Bouquets avhandling L’individu et la societé dans les oeuvres des romanciers proletariens suedois nämns exempelvis bara i förbigående, trots att dess frågeställning har många beröringspunkter med Vulovics egen.
En frågeställning vars behandling utan tvekan skulle ha kunnat berikas av ett närmare engagemang med tidigare forskning är den som gäller arbetarlitteraturens förhållande till modernismen. En av Vulovics mest intressanta teser är att Johnsons och Värnlunds förkärlek för modernistiskt formspråk inte är uttryck för något abstrakt intresse för formexperiment, utan att det bör förstås ur ”ett socialt, eller sociologiskt, perspektiv” och i relation till deras vilja att ”ge plats åt ett nytt innehåll” i litteraturen. Denna tes hade kunnat utvecklas ytterligare om Vulovic gått i dialog med exempelvis mina resonemang i Den moderne Ivar Lo-Johansson (2003) om hur Ivar Lo-Johansson använde sig av modernismens formspråk för att skildra verkligheten ur ett proletärt perspektiv. Till exempel skulle mitt begrepp socialmodernism mycket väl kunna prövas på de romaner som Vulovic analyserar.
Som redan sagts har Vulovics avhandling ett starkt textanalytiskt fokus. Det är undersökningen av hur Johnson och Värnlund låter berättandets former samspela med tematiken ensamhet och gemenskap som är avhandlingens huvudämne och detta behandlas både övertygande och uttömmande.
Vulovic har emellertid också ambitionen att relatera de undersökta romanerna till en lång rad kontexter. I många fall är denna kontextualisering både intressant och skickligt utförd. Argumentationen för Nietzsches betydelse för såväl de analyserade romanernas innehåll som deras formspråk är exempelvis mycket tankeväckande, och bidrar i allra högsta grad till att belysa relationerna mellan arbetarlitteratur och modernism under mellankrigstiden. I andra fall – exempelvis när det gäller betydelsen av Johnsons och Värnlunds hemhörighet i den arbetarlitterära traditionen och förståelsen av förhållandet mellan deras romaner och mer övergripande sociala processer – skulle emellertid en fördjupad teoretisering och en utförligare dialog med tidigare forskning ha kunnat fördjupa analyserna ytterligare.
Vulovics syfte är, som framgår av titeln, att analysera hur Värnlund och Johnson ”gestaltar känslor av ensamhet och gemenskap” i några av sina romaner från mellankrigstiden, nämligen Johnsons Timans och rättfärdigheten (1925), Bobinack (1932) och Romanen om Olof (1934-37), samt Värnlunds Vandrare till intet (1926), De frias bojor (1931) och Hedningarna som icke hava lagen (1936). Framför allt vill han studera ”de berättartekniska aspekterna av ensamhets- och gemenskapsskildringarna”. Men han vill också placera in sin analys i ett större sammanhang, genom att relatera de analyserade romanerna till kampen mellan klasserna på kulturens område, samt till de litterära strömningarna arbetarlitteratur och modernism.
På det stora hela taget lyckas Vulovic väl med att utföra den forskningsuppgift han tagit på sig. Framför allt är hans texttolkningar genomgående övertygande och väl kopplade till avhandlingens frågeställning.
En av Vulovics styrkor är att han hela tiden förankrar sina påståenden om de analyserade romanerna i grundliga textanalyser. Ett särskilt imponerande exempel på detta är analysen (på sidan 80) av inledningsscenen i Vandrare till intet, där romanens centrala tematik destilleras fram genom en närläsning av en ganska kort passus.
Och efter att på detta sätt ha rört sig från analyser av enskilda scener till tolkningar av hela romaner förmår Vulovic lyfta sig ytterligare ett snäpp och göra intressanta iakttagelser om hur de båda analyserade författarskapen utvecklas över tid. En sådan iakttagelse är exempelvis att Johnson och Värnlund ibland tycks ”byta positioner”. Medan Johnson i sina tidigare romaner huvudsakligen skildrade ganska handfasta klasskonflikter, för att därefter ägna mer uppmärksamhet åt klasskampens psykologiska aspekter, genomgår Värnlund samtidigt en rakt motsatt utveckling. Och medan Värnlund inledningsvis är tämligen pessimistisk vad gäller möjligheterna till gemenskap grundad på klasstillhörighet, för att i sina senare verk bli mer optimistisk, kan man i Johnsons verk iaktta en motsatt tendens.
Slutligen lyckas Vulovic även relatera Johnsons och Värnlunds mellankrigsromaner till tidens litterära, filosofiska och politiska idéer. Bland annat visar han att båda författarna är påverkade av Nietzsche och att detta resulterar i att de närmar sig ett modernistiskt formspråk.
Dock tycker jag att Vulovic missar en annan tänkare som jag tror har påverkat både Johnson och Värnlund minst lika mycket som Nietzsche, nämligen Marx. I Johnsons Timans och rättfärdigheten diskuteras exempelvis den marxistiska arbetsvärdeläran vid flera tillfällen, och i Värnlunds Hedningarna som icke hava lagen är det ganska tydligt att författaren är inspirerad av Marx idéer om alienation.
Jag tycker också att Vulovic hade kunnat göra mer för att reda ut Johnsons och Värnlunds relation till arbetarlitteraturen. Att båda författarna är arbetarförfattare är tämligen självklart, men frågan är på vilket sätt de hör till den arbetarlitterära traditionen.
Enligt Vulovic verkar de göra det av födsel och ohejdad vana. När han skriver att de gjort en klassresa från ”arbetarklassen, med dess kollektivistiska ideal, till den intellektuella sfären där mer individfokuserade ideal gjorde sig gällande” verkar det ju närmast som att de förkroppsligar en uppsättning ideal som är radikalt annorlunda än de som råder i (den borgerligt dominerade) litteraturen. Och i samma riktning pekar hans påstående att ett bråk mellan Värnlund och den borgerlige litteraturkritikern Sven Stolpe bör uppfattas som ”en klasskonflikt”.
Enligt min uppfattning är detta en förenkling. Oavsett hur man förstår arbetarförfattarens relation till arbetarklassen måste man nämligen ta hänsyn till att han eller hon inte bara är (eller har varit) arbetare, utan också är en författare. Och författare är sällan involverade i någon omedelbar klasskamp.
Att det är problematiskt att göra allt för snabba kopplingar mellan litteratur och klasskamp visar sig bland annat i Vulovics resonemang om varför Johnson på 30-talet – i likhet med så många andra arbetarförfattare – valde att skriva om sin proletära uppväxt. Vulovic kommer till slutsatsen att detta ämne blev intressant till följd av ”den stärkta position som arbetarklassen […] hade tillkämpat sig i samhället överhuvudtaget”. På ett allmänt plan kan och bör man hålla med om detta. Och samma sak gäller påståendet att de proletära barndomsskildringarna utgör försök att formulera ”en identitet”. Men samtidigt får man inte glömma bort att kampen mellan klasserna endast utövar en indirekt påverkan på litteraturen. I anslutning till tesen om de proletära självbiografierna som identitetsskapande kan man exempelvis fråga sig om de syftar till att formulera en identitet åt människor i arbetarklassen eller om de utgör försök att skapa utrymme för författaridentiteten arbetarförfattare. Naturligtvis kan man hävda att svaret på den frågan är ”både och”. Men man kan inte bortse från det senare alternativet.
Som jag själv framhållit i flera olika sammanhang (bland annat i boken Arbetarlitteratur från 2006) var en av de främsta drivkrafterna för de författare som under mellankrigstiden betonade samhörighet med arbetarklassen – exempelvis genom att skriva om sin proletära uppväxt – att denna klass kopplades samman med själva moderniteten. Det faktum att den modernism som vid denna tidpunkt blev allt starkare i den litterära offentligheten hyllade just modernitet medförde nämligen att det kulturella kapitalet arbetarklassbakgrund (d.v.s. bakgrund i en klass som uppfattades som särskilt modern) kunde förvandlas till symboliskt kapital i det litterära fältet. Att inte ta hänsyn till dessa ”inomlitterära” förhållanden, utan att förutsätta att politisk och ideologisk kamp får direkt genomslag i det litterära livet är att göra sig skyldig till en förenkling.
De problem som präglar Vulovics analys av Värnlunds och Johnsons roller som arbetarförfattare kan i någon mån ses som ett symptom på en ovilja till allt för djupt engagemang i teoretiska spörsmål. I viss utsträckning är detta något man kan ha överseende med, eftersom avhandlingen trots allt är utpräglat textanalystisk, men som visats ovan hade en mer djupgående teoretisk ansats antagligen kunnat bidra till att fördjupa resonemangen.
I någon utsträckning tycks det som att även Vulovics förhållande till den tidigare forskningen kan betraktas som ”ytligt”. Visserligen går han i sina texttolkningar på ett föredömligt sätt i dialog med de forskare som tidigare analyserat Johnsons och Värnlunds författarskap – exempelvis Per-Olof Mattsson och Örjan Lindberger – men vid några tillfällen förbigås forskning som förmodligen skulle ha kunnat visa sig vara av betydelse. Philippe Bouquets avhandling L’individu et la societé dans les oeuvres des romanciers proletariens suedois nämns exempelvis bara i förbigående, trots att dess frågeställning har många beröringspunkter med Vulovics egen.
En frågeställning vars behandling utan tvekan skulle ha kunnat berikas av ett närmare engagemang med tidigare forskning är den som gäller arbetarlitteraturens förhållande till modernismen. En av Vulovics mest intressanta teser är att Johnsons och Värnlunds förkärlek för modernistiskt formspråk inte är uttryck för något abstrakt intresse för formexperiment, utan att det bör förstås ur ”ett socialt, eller sociologiskt, perspektiv” och i relation till deras vilja att ”ge plats åt ett nytt innehåll” i litteraturen. Denna tes hade kunnat utvecklas ytterligare om Vulovic gått i dialog med exempelvis mina resonemang i Den moderne Ivar Lo-Johansson (2003) om hur Ivar Lo-Johansson använde sig av modernismens formspråk för att skildra verkligheten ur ett proletärt perspektiv. Till exempel skulle mitt begrepp socialmodernism mycket väl kunna prövas på de romaner som Vulovic analyserar.
Som redan sagts har Vulovics avhandling ett starkt textanalytiskt fokus. Det är undersökningen av hur Johnson och Värnlund låter berättandets former samspela med tematiken ensamhet och gemenskap som är avhandlingens huvudämne och detta behandlas både övertygande och uttömmande.
Vulovic har emellertid också ambitionen att relatera de undersökta romanerna till en lång rad kontexter. I många fall är denna kontextualisering både intressant och skickligt utförd. Argumentationen för Nietzsches betydelse för såväl de analyserade romanernas innehåll som deras formspråk är exempelvis mycket tankeväckande, och bidrar i allra högsta grad till att belysa relationerna mellan arbetarlitteratur och modernism under mellankrigstiden. I andra fall – exempelvis när det gäller betydelsen av Johnsons och Värnlunds hemhörighet i den arbetarlitterära traditionen och förståelsen av förhållandet mellan deras romaner och mer övergripande sociala processer – skulle emellertid en fördjupad teoretisering och en utförligare dialog med tidigare forskning ha kunnat fördjupa analyserna ytterligare.
måndag 2 mars 2009
Pågående forskning
Sedan 2006 har jag arbetat med ett forskningsprojekt som jag kallar "Litteratur i det mångkulturella samhället" och som så småningom ska resultera i en bok. Vad jag försöker göra är att undersöka hur föreställningen att Sverige blivit ett mångkulturellt samhälle påverkat samtidslitteraturen. Min hypotes är att denna föreställning medfört att intresset för etnicitet ökat i den litterära offentligheten, samtidigt som frågor om klass kommit att hamna i skymundan. Men jag menar också att samma föreställning ofta kritiseras i samtidslitteraturen. Marjaneh Bakhtiari och Jonas Hassen Khemiri har exempelvis i sina romaner försökt visa att det är svårt att förstå samtiden med utgångspunkt i begreppet etnicitet, och författare som Lena Andersson och Hassan Loo Satarvandi har i romanerna Var det bra så? och Still försökt visa att klass ofta är en mer användbar kategori än etnicitet. Till detta kommer att flera samtida arbetarförfattare - bl.a. Åsa Linderborg och Susanna Alakoski - i sina romaner skildrar hur klass är ett fenomen som är radikalt annorlunda än det kulturella fenomenet etnicitet.
Idag fick jag veta att jag fått ett anslag av Malmö högskola som gör att jag kan skriva klart min bok under höstterminen. Några delstudier har dock redan publicerats. En lång artikel om fenomenet "invandrarlitteratur" kommer exempelvis att tryckas i nästa nummer av tidskriften Samlaren (som borde komma ut vilken dag som helst). Jag har också skrivit en artikel om arbetarlitteraturens öden i "det mångkulturella samhället" i senaste numret av Socialistisk Debatt. (En länk till en lista över mina publikationer finns längst ned på denna sida.) Nyligen presenterade jag också huvuddragen i mitt projekt vid ett seminarium på Malmö högskola. Ett referat av vad jag sa hittar man på Libertas hemsida (där jag för övrigt befordrats till professor...) om man skrollar ned till inlägget från 15 februari.
Idag fick jag veta att jag fått ett anslag av Malmö högskola som gör att jag kan skriva klart min bok under höstterminen. Några delstudier har dock redan publicerats. En lång artikel om fenomenet "invandrarlitteratur" kommer exempelvis att tryckas i nästa nummer av tidskriften Samlaren (som borde komma ut vilken dag som helst). Jag har också skrivit en artikel om arbetarlitteraturens öden i "det mångkulturella samhället" i senaste numret av Socialistisk Debatt. (En länk till en lista över mina publikationer finns längst ned på denna sida.) Nyligen presenterade jag också huvuddragen i mitt projekt vid ett seminarium på Malmö högskola. Ett referat av vad jag sa hittar man på Libertas hemsida (där jag för övrigt befordrats till professor...) om man skrollar ned till inlägget från 15 februari.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)