Arbetarlitteraturen och klassamhället

 Idag fick jag ett tungt paket, innehållande några exemplar av den gedigna luntan Klass i Sverige: Ojämlikheten, makten och politiken i det 21:a århundradet. 

Den innehåller en sammanställning av ett stort projekt om det svenska klassamhället som letts av Göran Therborn och Daniel Suhonen. 

Mitt bidrag är en rapport med titeln "Arbetarlitteraturen och klassamhället" (som tidigare publicerats separat och kan läsas på nätet). De andra texterna handlar bland annat arbetslivets brutalisering, hur målet för skolpolitiken ändrats från jämlikhet till valfrihet, hur klass påverkar hälsa och livslängd och hur olika partier försöker locka till sig arbetarväljare. 

Sammantaget visar boken hur imponerande projektet faktiskt var. Jag tror och hoppas att den kommer att diskuteras under lång tid framöver.

Böckerna om Bricken

 Sent omsider har jag börjat läsa Vibeke Olssons böcker om Bricken. Som Rasmus Lansdström nyligen påpekade i en artikel i Aftonbladet är de idéromaner om det moderna Sveriges framväxt skrivna underifrån. Ett slags proeltär pendang till Jan Guillous Det stora århundradet skulle man kunna säga. Fast Olsson börjar tidigare. Den historia hon berättar startar nämligen med Sundsvallsstrejken.

Jag vet inte varför jag dröjt så länge med att ta mig an denna romansvit. Jag har ju läst och tyckt om annat av Olsson (till exempel den lysande kollektivromanen Drömmen om Elim - som handlar om hur den epok som skildras i sviten om Bricken till sist tar slut). Men, det känns ganska lyxigt att ha sparat dem...

Gangsterrap som arbetarlitteratur?

 Buden på nya arbetarförattare står som spön i backen. För ett par dagar sedan lanserade Björn Ranelid sig själv. Idag skriver Jenny Högström i Göteborgsposten att gangterrappare Yasin (den berykade rapparen på bilden), Guleen och Antwan skriver "vår tids arbetarlitteratur".

Visserligen är jag starkt skeptisk till alla idéer om att det bara skulle finnas  ett slags arbetarlitteratur för varje tid – arbetarlitteraturen har alltid varit en bred och heterogen strömning – men jag tycker ändå att resonemanget är intressant, eftersom det faktiskt finns beröringspunkter mellan gangsterrappen och framför allt äldre former av arbetarlitteratur.

Betonandet av hur hårt livet är på samhällets botten känns exempelvis igen från tidig arebtarlyrik av Leon Larsson och andra, och reaktionerna på det som kritiker uppfattar som våldsförhärligande i gangsterrappen påminner om det bemötande som arbetarromaner som Jan Fridegårds Lars Hård fick av många kritiker när han skrev om råhet och kriminalitet.

Det allra intressantaste med Högströms text är dock att hon uppenbart försöker höja statusen på gangterrappen genom att koppla samman den med arbetarlitteraturen. Det är något att fundera på för dem som anser att beteckningen arebtarförattare skulle vara nedsättande.