Jag är väldigt förtjust i Maria Hamberg och har skrivit en hel del om henne, både här på bloggen och i mina böcker och artiklar. Hennes senaste bok – Allt under himmelens fäste – har inte gjort mig mindre förtjust. Tvärt om. Hamberg tycks nämligen bara bli bättre och bättre på att skriva.
I hennes nya roman möter vi Ingvar, en man som levt hela livet med sina föräldrar och nu blivit ensam. Ensammast i världen faktiskt. Och för honom är världen liten: den består av en lägenhet i en stockholmsförort, arbetet på ett industrilager och minnena av en bardom på landsbygden i Norrland.
Men, en dag träffar han en ung tjej som står och fryser utanför huset där han bor. Och mötet får honom att börja fundera över sitt liv, och rent av att sträcka ut en hand.
Hamberg är arbetarförfattare. Som sådan har hon bland annat på ett mycket förtjänstfullt sätt skildrat industriarbete och klassamhälle i romaner och noveller. I Allt under himmelens fäste är det dock inte huvudsaker. Men, medan nästan alla huvudpersoner i romaner, TV-serier och filmer tycks vara evighetslediga och ha all tid i världen att ägna åt sina äventyr, är Ingvar arbetare. Och det innebär bland annat att han måste pallra sig iväg till sin arbetsplats varje dag. Denna förankring i ett konkret socialt sammanhang skapar realism. Och eftersom grundhistorien i Allt under himmelens fäste är romantisk bidrar den till att skapa litterär dynamik. Och kanske har Hamberg rent av skapat en ny genre: den arbetarlitterära julsagan...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar