På ett sätt representerar romanen ett återvändande till författarskapets startpunkt, novellsamlingen Truck stop från 1999. I likhet med den är nämligen Döden är inte nog ett mycket välslipat och närmast hårdkokt, men också romantiskt, prosakonstverk. Och även om arbete ges stort utrymme ligger fokus mindre på kritik av arbetsförhållanden än vad som varit fallet i några av Ericssons senaste böcker.
Men arbetarlitteratur är det fortfarande. Det markeras inte minst i slutkapitlet där författaren blinkar till Eyvind Johnson.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar