Maria Sandel, Bertolt Brecht, moralen och klasskampen

För några dagar sedan såg jag Bertolt Brechts och Kurt Weills opera Aufstieg und Fall der Stadt Mahagonny på stadsteatern i Münster. I samma stad såg jag för fem år sedan en mycket bra uppsättning av Brechts pjäs Den heliga Johanna från slakthusen. I den förs ett intressant resonemang om "de fattiga". Någon säger att de saknar moral, och Johanna svarar att de inte har någonting annat heller. Repliken har direkt bäring på vår tid, då underklasserna ständigt utmålas som moraliskt undermåliga – potentiella bidragsfuskare, välfärdsparasiter, våldtäktsmän etc. – men få ställer sig frågan om vad fattigdom och utanförskap gör med en människa.
Jag kom att tänka på detta när jag för ett tag sedan läste om Maria Sandels roman Virveln från 1913. Den är intressant av många anledningar, inte minst eftersom den innehåller en av ganska få litterära skildringar av storstrejken 1909. Dock vet jag att många samtida läsare har svårt för romanens moraliserande ton. Såhär kan det exempelvis låta när två skötsamma arbetare får syn på en nöjeslysten klasskamrat:

– Och det är en av vår egen klass, far, av svensk arbetarklass! Vad ryms väl i hans själ?
– Själ! Han! Kära barn, han är bara en harskramla – som alla hans gelikar.
[...]
Du har rätt. Det är blyvikter, som drar oss ned under vår strävan att stiga i kultur.

Sådana resonemang har svårt att få gehör inom den samtida vänstern. Ofta bemöts de med något Brecht-citat, exempelvis det ur Tolvskillingsoperan som säger att först kommer maten, sen moralen. Men även om Brecht ville sätta magfrågorna framför de moraliska spörsmålen så var han inte alls främmande för att ställa långtgående moraliska krav på arbetarklassen. I Moder Courage och hennes barn, vill han exempelvis visa att inget offer är för stort i kampen mot kriget, inte ens att offra sitt eget liv. Där kommer alltså det moraliskt riktiga före inte bara maten, utan livet självt.
Sådana resonemang är farliga. (Och det är litet övermaga av Brecht att kräva att andra ska offra sig i kampen mot fascismen, medan han själv är på väg till säkerheten i USA). Men kanske är det också farligt att resonera tvärt om?
Sandels moralism ingick i ett större sammanhang: arbetarklassens politiska och fackliga frammarsch. Kanske var den rent av en av förutsättningarna för att den klasspolitiska mobiliseringen skulle lyckas? Och kanske kan det i så fall vara någonting att fundera över idag, efter de svidande nederlag arbetarrörelsen lidit på senare år.