Lucia Berlin, Handbok för städerskor

Så har då även jag läst Lucia Berlins Handbok för städerskor och i likhet med alla andra tyckte jag om den. Berlin är helt enkelt en mycket skicklig novellförfattare.
Novellen "Mijito" är särskilt intressant. Den börjar med att en fattig invandrarkvinna skildras av en kvinna som arbetar på ett sjukhus. Därefter växlar perspektivet och läseren får ta del av den fattiga kvinnans berättelse om sig själv.
Det finns de som påstår att romaner kan göra oss mer empatiska eftersom de tvingar oss att underkasta oss andras perspektiv på världen. Det må vara hur det vill med den saken, men nog är det där med perspektiv intressant.
Den första berättelsen om den fattiga kvinnan i "Mijito" är präglad av välvilja och förståelse. När man läser den andra berättelsen påminns man dock om att även den mest empatiska person ibland kan ha svårt att verkligen sätta sig in i andras livssituation.
Detta aktualiseras ofta i diskussioner om arbetarlitteratur. Många menar att denna litteratur bara är autentisk om den skildrar det självupplevda.
Men Berlin var inte någon fattig invandrarkvinna. (Däremot jobbade hon på sjukhus.) Och ändå lyckades hon i "Mijito" skapa ett fint porträtt av en sådan. Det är bland annat det som gör henne till en skicklig författare.