Caroline Hainer, Åsneprinsen

I den samtida arbetarlitteraturen skildras klassamhället ofta i termer av stadsgeografi. Exempel hittar man bland annat hos Jenny Wrangborg, Johan Jönsson och, naturligtvis, Mathias Rosenlund. Om det har jag skrivit i artikeln "En ny generation – en förnyad tradition?" och jag kommer också att ta upp saken vid en konferens som ordas på Malmö högskola nästa år.
Ytterligare ett osedvanligt tydligt exempel på hur beskrivningen av det svenska klassamhället struktureras geografiskt hittar man i Caroline Hainers roman Åsneprinsen, i vilken det spänts upp mellan de två polerna Hagsätra och Stockholms innerstad. Romanen skildrar ett liv som aldrig riktigt vill ta fart, utan hela tiden graviterar mot Hagsätra – en plats som i romanen utgör ofruktbar mark för drömmar.
Åsneprinsen har liknats vid John Williams roman Stoner. Själv kommer jag dock att tänka på Ivar Lo-Johanssons Godnatt, jord och särskilt karaktären Ture, huvudpersonens kamrat som inte förmår bryta sig loss från den förkvävande statarmiljön. I kritikernas allmänna omdöme – att Caroline Hainer har skrivit en läsvärd bok – kan jag dock inte annat än instämma.