Jag brukar insistera på att klass är ett ekonomiskt fenomen – att det i grunden handlar om att en klass skor sig på en annan klass arbete. Men jag brukar också hävda att klass alltid är sammanflätat med kulturella och politiska processer.
I sitt ”genombrottsverk” – 13 unerwünschte Reportagen (1969: på svenska 1971 under titeln 13 icke önskvärda reportage med förord av Heinrich Böll) – undersöker Günter Wallraff denna sammanflätning.
Wallraff är en av efterkrigstidens viktigaste (väst-) tyska arbetarförfattare. Han var medlem av Gruppe 61, som var en sammanslutning av författare som ville förnya arbetarskildringen. Dessutom var han en av initiativtagarna till ”Werkkreis Literatur der Arbeitswelt” – en organisation som ville få arbetare att skriva om sina arbets- och klasserfarenheter. Inom båda dessa grupper hade ”industrireportaget” hög status, och det var just i egenskap av rapportör från den moderna industrin som Wallraff på 1960- och 1970-talen placerade sig i den tyska arbetarlitteraturens mittfåra.
I 13 icke önskvärda reportage skildras dock inte bara det moderna arbetslivet. Bokens viktigaste tema är nämligen, makt, och detta undersöks av Wallraff bland annat genom skildringar av hur uteliggare och mentalsjuka behandlas av myndigheterna, hur den politiska vänstern förföljs av den politiska polisen, hur forskare som vill gräva i nazisternas brott mot mänskligheten förföljs av politiker med lik i bagaget, hur den katolska kyrkan ställer sig i ”antikommunismens” tjänst och rättfärdigar såväl militariseringen av Västtyskland som användandet av Napalm i Vietnam, etc.
Men Wallraff skriver också om klass, och om hur motsättningen mellan arbete och kapital är inbäddad i politiska strukturer. Bland annat skildrar han hur arbetslösa kränks av de ämbetsmän som officiellt har till uppgift att hjälpa dem att hitta ett jobb, och hur detta hjälper arbetsgivarna att dra fördel av det stora utbudet av arbetskraft. Han visar också hur tyska arbetsgivare svartlistar radikala arbetare för att därigenom stärka sin makt på arbetsplaterna, och hur de rent av – i strid med lagen – bygger upp en paramilitär milis som (ofta under ledning av gamla nazister) ska kunna sättas in mot strejkande arbetare.
Att Wallraffs reportage var ”icke önskvärda” är ganska uppenbart. Och motåtgärder vidtogs. Bland annat blev han åtalad för att han i sina försök att komma åt information om arbetsgivarnas olagliga miliser utgett sig för att vra statlig tjänsteman. Wallraff frikändes dock. Och hans reportage gick ut i fantastiska upplagor. I Sverige sålde 13 icke önskvärda reportage exempelvis på kort tid i 15.000 exemplar, vilket då var rekord för en bok översatt från tyska.
För den som vill läsa Wallraffs genombrottsverk bör det alltså vara ganska lätt att få tag på ett exemplar via antikvariat eller bibliotek. Och Wallraffs reportage är verkligen läsvärda även år 2011. Ja, faktum är att hans skildringar av hur arbetsgivarna i en tid av arbetslöshet lyckas pressa tillbaka arbetarklassen – bla. genom att erbjuda korta och osäkra anställningar, låta de anställda jobba övertid med hot om att de annars kan bli av med jobbet etc. – framstår som nästan kusligt aktuella.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar