Samtal om Baggböleri

På lördag (28 november) kommer jag att samtala med Freke Räihä om hans senaste bok: Baggböleri. Samtalet äger rum på "Poeten på hörnet" i Malmö (Södra Förstadsgatan 65B) och börjar 18.00.
För mer information om Baggböleri, se denna fina recension i Kristianstadsbladet.

Äntligen! Baggböleri existerar i sinnevärlden.

Igår fick jag en efterlängtad bok med posten: Freke Räihäs diktverk Baggböleri. Jag har redan läst den i manuskriptform (eftersom jag fick uppgiften att skriva ett efterord). Därför har jag redan kunnat ta upp den till behandling i en text som kommer att publiceras i en antologi i Norge. Men väntan på själva boken har känts evighetslång, inte minst eftersom jag så gärna vill att andra också ska få upptäcka hur bra den är. Nu kan jag också konstatera att den fysiska boken blivit oerhört mycket snyggare än den pdf-fil jag suttit och läst i ungefär ett år.

Freke Räihäs Baggböleri,
omslagsillustration av Joakim Ceder.
Boken innehåller även vackra illu-
strationer av Håkan Englund.

Alakoski åt alla!

Idag utnämndes Susanna Alakoski till hedersdoktor vid Malmö högskola. Det är ett utmärkt val.
Intressant nog är det Fakulteten för Hälsa och Samhälle som föreslagit henne, med hänvisning till hennes engagemang i frågor om socialt arbete. Även detta är utmärkt, men jag anser nog att man bör betona att hon framför allt gjort en insats på detta område genom sin skönlitterära produktion.
I går höll Alakoski en föreläsning för studenter, högskolepersonal och allmänhet. Temat var "det sociala" och glädjande nog belyste hon det genom att prata om och läsa ur sina litterära verk.
Dessa verk läses också av studenterna på flera utbildningar vid Malmö högskola. Under frågestunden efter föreläsningen framkom det exempelvis att Svinalängorna används både på Hälsa och Samhälle och på Lärande och Samhälle.
Litet smolk i min glädjebägare är det dock att den – vad jag vet – inte läses av studenter på min egen fakultet, Kultur och Samhälle (med undantag för min nätkurs om arbetarlitteratur, som dock verkar ha hamnat i malpåse för tillfället). Vi undervisar ju bland annat om migration och genusfrågor, som ju i allra högsta grad tas upp till behandling i Alakoskis författarskap.
Dessutom borde det ju vara vi som är högskolans experter på kultur, inklusive litteraturen. Men det faktum att vi ställt in antagningen till kurserna i litteraturvetenskap tyder väl på att vi inte vill vara detta.
Jag menar dock att litteraturvetenskap behövs på Malmö högskola, bland annat för att vi ska kunna använda oss av Svinalängorna och annan skönlitteratur i undervisningen. Man kan nämligen inte bortse från att det Alakoski har att säga om samhället faktiskt sägs i litterär form, och att litteraturvetenskapen tillhandahåller de redskap man behöver för att kunna få ut så mycket som möjligt av skönlitteraturen som ett pedagogiskt redskap.
Dessutom är det naturligtvis märkligt att högskolan å den ena sidan gör författare till hedersdoktorer och å den andra sidan inte vill forska och undervisa om skönlitteratur.
I sin föreläsning berättade Alakoski att det är litteraturen som lärt henne att tänka. Hon hävdade också att bildning (och folkbildning) är någonting av det viktigaste som finns.
Jag menar att detta är goda argument för att satsa på skönlitteraturen på högskolan. Utöver att tematisera de ämnen som studenterna studerar kan skönlitteraturen nämligen hjälpa oss att utveckla vårt tänkande. Att läsa en roman eller en dikt innebär exempelvis att man (åtminstone delvis och för en stund) underkastar sig andra perspektiv än det egna och att man möter tankar och idéer som kan vara radikalt annorlunda än de man vanligen kommer i kontakt med, och detta är själva utgångspunkten för att vi ska kunna tänka stort. Dessutom innebär kulturell bildning att vi dras in i en dialog med det som människor tänkt, känt, funderat över och diskuterat under lång tid på olika platser.
Alakoski borde läsas av alla studenter. Och studenterna borde också läsa Homeros, Herodotus, Sofokles, Dante, Petrarca, Shakespeare, Montaigne, Rabelais, Balzac, Victor Hugo, Dickens, Gorkij, Brecht, Moa Martinson, Maja Ekelöf, Aino Trosell, Maj-Gull Axelsson, Jenny Wrangborg eller några av de hundratals andra författare som både har någonting viktigt att säga om världen och som lyckats hitta spännande former för att säga det.

Nordisk arbetarlitteratur IV

Jenny Wrangborg läser dikter
på Götaplatsen
Bild: Åsa Arping

Arbetarlitteratursamtal på ABF
Bild: Åsa Arping

I slutet av förra veckan hölls den fjärde forskarkonferensen om nordisk arbetarlitteratur. Denna gång var det litteraturvetarna i Göteborg som stod värd, och temat var "Föreställningar om arbetarlitteratur".

Förutom en rad spännande föredrag bjöds det också på en "klassvandring" genom Göteborg, poesiuppläsningar av Jenny Wrangborg och diverse musikframföranden (bland annat politisk swingmusik och allsång av "Sjörövarjenny" ur Tolvskillingsoperan). Dessutom ordnade ABF ett samtal om arbetarlitteratur mellan Maj-Gull Axelsson, Anneli Jordahl och mig, under ledning av Christer Ekholm.

Ett av konferensens mest intressanta inslag var medverkan av några finska forskare. Det visade sig att arbetarlitteraturens historia i Finland skiljer sig ganska mycket från den i de andra nordiska länderna, inte minst på grund av händelserna kring inbördeskriget/revolutionen 1918.

Magnus Gustafsons klassvandring tog
 oss bland annat till Dan Andersson-bysten
på Järntorget
Bild: Åsa Apring

Intressant var också att många av föredragshållarna gjorde jämförelser mellan dagens arbetarlitteratur och arbetarlitteraturen från sekelskiftet 1900. Vad som möjliggör dessa jämförelser tål att tänka på.

Själv pratade jag om behovet att lyfta blicken från den traditionella, kanoniserade litteraturen och fundera på hur exempelvis politisk agitationslitteratur, amatörskrivande och tecknade serier kan förstås som arbetarlitteratur.

Vi diskuterade också hur vi arbetarlitteraturforskare kan samarbeta framöver. Bland annat beslutade vi att försöka ge ut en antologi med texter från konferensen, ordna fler konferenser och starta en mejllista. Fortsättning lär alltså följa...

Vintersystrar

Klass och arbete fortsätter att vara viktiga temata i den svenskspråkiga samtidslitteraturen. Och författarna fortsätter att behandla dem med stor hantverksskicklighet, från många infallsvinklar och med olikartade konstnärliga metoder.
Jag har skrivit en recension i Arbetet av en av de senaste arbets- och klasskildrande romanerna: Jesper Weithz Vintersystrar. För att läsa, klicka här.

Klass, Alakoski, Sjödin, Timbuktu etc.

Det var länge sedan jag uppdaterade bloggen. Det beror dock varken på lathet eller på att det inte skulle finnas angelägna saker att skriva om, utan (huvudsakligen) på att jag har väldigt mycket att stå i just nu. En kort rapport ska man väl dock hinna med...
I går kom nummer tre av den fantastiska tidskriften Klass, som ges ut av Föreningen Arbetarskrivare. Denna gång medverkar jag med en essä om Stig Sjödin och Timbuktu (som bygger på det anförande jag höll när Timbuktu fick Stig Sjödin-priset).
Susanna Alakoski avbildas på tidningen omslag. Hon kommer snart att utnämnas till hedersdoktor vid Malmö högskola. Det tycker jag är ett bra val. Dessutom säger det någonting om arbetarlitteraturens ställning i Sverige just nu (nämligen att den är stark).
Akademikernas intresse för arbetarlitteraturen manifesteras dock inte bara i utdelandet av titlar. Det forskas också. Snart kommer det exempelvis att anordnas en nordisk konferens om arbetarlitteratur vid Göteborgs universitetet. Jag ska självklart dit och kommer att rapportera här på bloggen.
Även internationellt tycks intresset för arbetarlitteratur vara tilltagande. Tillsammans med John Lennon har jag skrivit en artikel om svensk och amerikansk arbetarlitteratur som snart kommer att publiceras. Vi håller också på att planera en antologi om arbetarlitteraturer från olika delar av världen, och glädjande nog går det hur lätt som helst att hitta forskare som vill vara med.

Marie Norin, 11.05.05–14.10.17

En av de mest intressanta utvecklingstendenserna inom den svenska arbetarlitteraturen under senare år är inbrytningarna i den mer anspråksfulla samtidpoesin. Som exempel kan man nämna Johan Jönsons och Emil Boss diktning. Ytterligare ett exempel är Marie Norins bok 11.05.05–14.10.17 som kretsar kring arbete på ett privatägt boende för människor med psykiska handikapp. Sådant arbete kan naturligtvis användas som utgångspunkt för att diskutera allt möjligt, men intressant nog väljer Norin ofta att ta upp motiv som är vanliga i den samtida arbetarlitteraturen, exempelvis hur individuell lönesättning splittrar arbetarkollektiv, hur vinstkrav i vården leder till underbemanning och hur tillfälliga anställningar skapar otrygghet för de anställda. Dessutom drar hon sig inte för att bli direkt politisk, exempelvis genom att kontrastera Annie Lööfs påstående om att vårdanställda i privat sektor skulle vara mer nöjda med sin situation än de som jobbar i den offentliga sektorn med erfarenheter från den konkreta arbetsplats hon diktar om. Denna kontrast är intressant. Mot politikens propagandistiska slagord ställer Norin ett nyansrikt, självreflekterande och prövande språk. Resultatet blir poetisk klasspolitik på hög estetisk nivå.

Claes Jurander, "Nilsson"

En kollega och jag funderar på att skriva en artikel om "arbetarserier". Som ett led i förberedelsearbetet har jag läst Claes Juranders Nilsson, som publicerades första gången 1974 och kom i nyutgåva 2002.

Utgåvan från 2002, Optimal Press

Nilsson – som ursprungligen hade undertiteln "En bildroman", men som idag nog skulle kallas serieroman eller grafisk roman – är en berättelse i första person om en 57-årig nattvakt i en svensk småstad. Huvudpersonen berättar i korthuggna satser (som fungerar som bildtexter) om sitt liv: om sitt arbete, om sin starka längtan efter den tjuv som aldrig kommer, om sitt äktenskap, sin barndom etc.

Originalutgåvan från 1974. Gidlund

Ett viktigt tema är hur arbetet definierar Nilssons liv. Han skäms över att han sover när andra arbetar, får träsmak i röven av allt sittande och saknar den sköna känslan av att bli trött efter ett väl utfört arbete, upplever att han står utanför såväl samhällslivet som produktionen och känner sig ägd av det varuhus vars varor han vaktar. Men han hävdar också att dessa problem inte är individuella, utan beror på det klassamhälle han lever i, och drömmer om den dag då allt ska ändras – då varuhusets ägare plötsligt sitter "i roddbåt på väg att bli vitsvensk i utlandet".

Typiskt 70-tal, alltså. Men inte desto mindre är Nilsson en vacker berättelse där vemod blandas med utopi och där text och bild samspelar på ett mycket fint sätt.

Nytt nummer av tidskriften Klass

I går fick jag nummer två av tidskriften Klass. Jag var förtjust över premiärutgåvan, men tycker nog att det andra försöket överträffar det första. Nummer ett var snyggt formgivet – nummer två är snyggare; nummer ett var fullt av intressanta artiklar – nummer två känns ännu matigare (och är fyra sidor tjockare). Till de mest läsvärda bidragen hör en artikel om Joe Hill med anledning av att det är 100 år sedan han mördades, en intervju om klass och kultur med Gunilla Kindstrand, dikter av Doris Dahlin och Emil Boss, ett porträtt av Frances Tuuloskorpi, en novell av Andreas Svanberg, en dagsvers av Victor Estby, en artikel om den japanske arbetarförfattaren Takiji Kobayashi (som i likt Joe Hill mördades av myndigheterna), en samling välskrivna recensioner, en krönika av John Swedenmark... Fullmatat var ordet. Och då har jag inte ens nämnt att numret innehåller en utförlig intervju med en viss skäggig litteraturprofessor.... Det lättaste sättet att få tag på tidskriften är att bli medlem i Föreningen Arbetarskrivare, vilket man gör genom att sätta in 200 kronor på plusgirokonto 29 00 50-4. Jag har svårt att tänka mig att man kan göra en bättre investering.

Fri höjd

Nyligen gav En bok för alla ut boken Fri höjd och arton andra noveller. Tanken är att den ska kunna användas i fackliga studier. Det är en bra idé, för arbetarlitteratur kan i allra högsta grad bidra med intressanta perspektiv på det fackliga arbetet. Jag har recenserat boken i Arbetet.

David Ericsson, Vad skulle vi göra om vi inte var rädda?

David Ericssons novellsamling Truckstop från 1999 fick bra kritik, vilket var välförtjänt. En recensent kallade rent av författaren för en "landsvägens Leonard Cohen". Kanske vore dock beteckningen "landsvägens Ivar Lo-Johansson" rimligare. Ericsson är nämligen en utpräglad arbetarförfattare som kombinerar sitt skönlitterära skrivande med arbete som lastbilschaufför, som i sina verk tematiserar erfarenheter från arbetslivet och som dessutom är verksam som skribent i fackförbundspressen. På 1990-talet ingick dock inte arbetarlitteraturen i kritikernas referensramar på samma självklara sätt som nuförtiden...
Efter Truckstop har Ericsson gett ut flera romaner, bland annat Taxfree som närmast kan beskrivas som en facklig thriller. Men han har också skrivit noveller som bland annat publicerats i Föreningen Arbetarskrivares utmärkta antologier. Och nu är han aktuell med en ny novellsamling: Vad skulle vi göra om vi inte var rädda? (Lindelöws Bokförlag).
Jag läste samlingen för någon vecka sedan och måste erkänna att jag efteråt kände mig litet besviken, vilket möjligen kan bero på högt ställda förväntningar. Efter några dagar upptäckte jag dock att texterna fortfarande låg och malde i skallen på mig, och nu har jag omvärderat boken.
Ericssons noveller präglas av en lågmäld stämningsfullhet som gör att den skildrade världen – huvudsakligen det moderna arbetslivet – blir intressant på andra sätt än de man förväntar sig. De är realistiska, men också romantiska och författarens språk är ibland väldigt melodiskt. Kanske var den där jämförelsen med Cohen inte så dum i alla fall? Fast Ivar Lo-Johansson var ju också en mycket skicklig novellförfattare...

Susanna Alakoski, April i anhörigsverige

Jag tycker att Susanna Alakoski är en av våra allra bästa arbetarförfattare (och då menar jag över huvud taget, inte bara i samtiden). Svinalängorna drabbade mig hårt när den kom ut för snart tio år sedan, och den har jag också sysslat väldigt mycket med i min forskning. Jag har också varit väldigt fascinerad av Oktober i fattigsverige från 2012, i vilken Alakoski utvecklar sitt skrivande i en oerhört intressant riktning, inte minst stilistiskt/formellt.
April i anhörigsverige är en fortsättning på oktoberboken. Här flyttas fokus mot frågor om missbruk och anhörigskap, men perspektivet är liksom i det tidigare författarskapet brett: klass, kön, migration etc. finns fortfarande med som viktiga perspektiv. Dessutom fortsätter Alakoski att slipa sina litterära verktyg.
Läs!

Tecknad arbetarlitteratur

För ett tag sedan deltog jag i ett panelsamtal om tecknad arbetarlitteratur med Henrik Bromander, Hanna Petersson och Daria Bogdanska. Några av mina tankar om ämnet har nu publicerats i Arbetet.

PS. Bilden ovan kommer från Hanna Peterssons "Pigan". Kolla gärna in Hannas hemsida "Klubb Hanna".

Elise Karlsson, Linjen

Elise Karlssons roman Linjen har fått stor uppmärksamhet i pressen. I Arbetet intervjuades exempelvis författaren strax innan boken kom ut och nu har man även publicerat en recension som jag skrivit.

Tips om Literature and Class

Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek publicerar ofta intressanta boktips på sin hemsida. Nyligen tipsade de om min senaste bok, Literature and Class: Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature. För att ta del av tipset, klicka här.

En ny generation – en ny tradition?

Min artikel "En ny generation – en förnyad tradition? Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur" som nyligen publicerades i Samlaren finns nu tillgänglig för läsning på nätet.
I artikeln tar jag bland annat upp följande författare till behandling: Susanna Alakoski, Johan Jönson, Kristian Lundberg, Jenny Wrangborg, Cecilia Persson och Mathias Rosenlund.
För att komma till artikeln, klicka här.

Klass - Ny tidskrift

I veckan kom det första numret av Klass – en tidskrift om arbetarlitteratur utgiven av Föreningen Arbetarskrivare. Den är snyggt och proffsigt formgiven, och innehåller massor av läsvärdheter, exempelvis en fin intervju med Bernt-Olov Andersson av Jane Morén, en programförklaring för föreningen av Åke Johansson, vackra teckningar av Kristian Eriksson och Hans-Magnus Meinicke och ett gäng recensioner. Dessutom publiceras naturligtvis litteratur, denna gång i form av en novell av Jane Morén, dikter av Micke Evhammar och Carola Ankarborg samt en "dagsvers" av Viktor Estby. En prenumeration kostar 200 kronor, men för samma summa kan man bli föreningsmedlem, och då ingår tidskriften. Prenumeration/medlemskap ordnar man lättast visa föreningens hemsida.

Serier och arbetarlitteratur

9 april kommer jag att delta i ett offentligt samtal om tecknad arbetarlitteratur. Mina samtalspartner är Daria Bodanska, Henrik Bromander och Hanna Persson, som kommer att presentera hur de i sina serier presenterar klasskamp och arbete (dessutom kommer Henrik Johansson att smyga runt i kulisserna och hålla ett vakande öga på oss). Samtalet hålls på "Poeten på hörnet" i Malmö (Södra förstadsgatan 65B)  klockan 19.00.

En ny generation – en förnyad tradition? Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur

Nu har (äntligen!) 2014 års utgåva (volym 135) av Svenska Litteratursällskapets mastodont-tidskrift Samlaren kommit ut. I den medverkar jag med en lång artikel med titeln "En ny generation – en förnyad tradition: Klasspolitiska strategier i samtida svenskspråkig arbetarlitteratur", som är tänkt som en fortsättning på min bok Literature and Class: Aesthetical-Political Strategies in Modern Swedish Working-Class Literature som kom ut förra året.
I korthet handlar artikeln om hur samtida arbetarförfattare distanserat sig från vissa drag i den äldre arbetarlitteraturen (framför allt den inrikting mot realism som denna litteratur ofta tillskrivs) och därigenom stärkt möjligheterna att använda den arbetarlitterära traditionen som plattform för kritik av klassamhällets orättvisor. De författare jag tar upp till behandling är: Susanna Alakoski, Åsa Linderborg, Johan Jönson, Kristian Lundberg, Jenny Wrangborg, Cecilia Persson och Mathias Rosenlund.
Så småningom kommer artikeln att bli fritt tillgänglig på nätet. Den som inte orkar vänta på det får bege sig till närmaste bibliotek.

Den moderna(ste) svenska arbetarlitteraturen

I januari var jag på konferens i Hammar, Norge och höll en föreläsning om den moderna(ste) svenskspråkiga arbetarlitteraturen. Föreläsningen filmades och kan ses här:

Om arbetarlitteratur och tryckfrihet

I maj ska jag prata på en arbetarhistorisk konferens. Som ett led i mina förberedelser läser jag just nu om Emma Hillborns avhandling Världar i brand som handlar om fiktionens betydelse för ungsocialisterna under början av 1900-talet. Så småningom tänkte jag presentera den här på bloggen, men redan nu skulle jag vilja dela med mig av en tanke. Det som trycktes i Brand förargade såväl borgerligheten som socialdemokratin och, som Hillborn påpekar, ingick det mer eller mindre i anställningen som ansvarig utgivare att avtjäna fängelsestraff för tryckfrihetsbrott. Vanligen var brottet hädelse. Detta är någonting som alla de på vänsterkanten som nu känner sig manade att yttra sig i debatten om tryckfrihet och respekt för religion borde fundera på.

Ivar Lo-dagen

Idag (23 februari) är det Ivar Lo-dagen (tidigare arbetarlitteraturdagen). Om detta skulle man naturligtvis kunna skriva. Exempelvis skulle man kunna ta upp det faktum att det är litet olyckligt att dagen döpts om. För även om Ivar Lo-Johansson kanske är vår allra störste arbetarförfattare är det ju dumt om han får representera hela den arbetarlitterära traditionen. Dock slipper jag att skriva om detta, för dagen till ära publicerar Dagens ETC en lång text om arbetarlitteratur av Rasmus Landström. Den kan man läsa här.

Om arbetarlitteratur i Publikt

Jag tycker att fackförbundspressen borde skriva mer om arbetarlitteratur. Fast, en del skrivs det ju faktiskt. Allra mest skrivs det i På alla plan – nyhetsbladet för Seko väst, klubb 630 – där den oförtröttlige Mats Hallberg ständigt påminner om arbetarförfattarnas verksamhet. Även i Livsmedelsarbetarförbundets Mål & Medel håller man fanan högt. Och idag hittade jag en intressant artikel i Statstjänstemannaförbundets Publikt. Den är skriven av Jenny Damberg och har titeln "Nu är arbetarlitteraturen här igen". Den som inte håller sig med publikationen i fråga kan läsa på nätet genom att klicka här.

Dagens dikt med Jenny Wrangborg

En sak som gör den svenska arbetarlitteraturen unik är att den erkänns som en betydande strömning inom "nationallitteraturen". Ett av många exempel på detta är att programmet "Dagens dikt" på P1 denna vecka (2-7 februari) ägnas åt Jenny Wrangborg. För att höra henne läsa sina dikter behöver man bara slå på radion klockan 12.00 eller 22.55. Eller så kan man gå in på programmets hemsida.

Två dagar, en natt

De belgiska bröderna Jean-Pierre och Luc Dardennes senaste film Två dagar, en natt (Deux jours, une nuit) handlar om en kvinna, Sandra, som under en helg måste övertala sina arbetskamrater att låta henne få behålla sitt jobb. Hennes chef har nämligen ordnat en omröstning där arbetarna får välja mellan att avstå en bonus på 1000 euro eller att låta Sandra bli avskedad. Denna historia aktualiserar en lång rad frågor av stor betydelse för arbetarklassen i dagens Europa – frågor om hur arbetare spelas ut mot varandra och hur ekonomiskt utsatthet ofta gör det svårt att vara solidarisk, men också om hur just solidaritet och gemensam kamp kan stärka varje enskild individ i ett kollektiv. Enbart ämnet gör alltså Två dagar, en natt till en angelägen film. Dock är den också konstnärligt mycket lyckad. Inte minst gör Marion Cottilard, som spelar Sandra, en enastående skådespelarprestation.

Konferens om arbetarlitteratur i Hamar, Norge

Jag har just kommit hem från en konferens vid Högskolan i Hedmark i Hamar. Ämnet var litteratur och politik och många av föreläsningarna handlade om arbetarlitteratur.
Beata Agrell föreläste om klassmedvetande och klassperspektiv i svensk arbetarlitteratur från början av 1900-talet till idag. Hon noterade flera intressanta utvecklingstendenser, bland annat en förskjutning mot mer individualism.
Ole Karlsen pratade om den norska arbetarlyriken och visade att detta faktiskt är en mycket rik litterär tradition. Samtidigt underströk han också att den inom sig rymmer flera olika strömningar, exempelvis en av "sånglyrik" och en av lyrik skriven för tyst läsning.
Hans Kristian Rustad föreläste om arbetarlitterära långdikter. Störst uppmärksamhet gav han åt Johan Jönsons Efter arbetsschema och Lars Ove Seljestads Storspring. Fabrikkdikt. Den senare hade jag inte hört talas om tidigare, vilket naturligtvis är snudd på skandalöst. Framöver lovar jag att bli bättre på att hålla kolla på den nordiska arbetarlitteraturen.
Christine Hamm gjorde en mycket intressant läsning av hur ting beskrivs i Susanna Alakoskis Svinalängorna. Med utgångspunkt i denna formulerade hon en tänkvärd kritik av de ting-teorier som försöker isolera tingen från den sociala världen. Jag tycker att detta var ett utmärkt exempel på hur arbetarlitteraturen kan användas för att fördjupa vår förståelse av världen och ser fram mot att Hamm utvecklar sina resonemang vidare.
Själv pratade jag under rubriken "Den moderna(ste) svenska arbetarlitteraturen" om bland andra Johan Jönson, Susanna Alakoski, Cecilia Persson, Freke Räihä, Henrik Johansson, Sara Beischer och Jenny Wrangborg. Föreläsningen filmades och kommer att läggas ut på bloggen framöver.

Understreckare om Literature and Class

Lydia Wistisen, som är doktorand i litteraturvetenskap vid Stockholms Universitet, har skrivit en mycket trevlig "understreckare" om Literature and Class i Svenska Dagbladet. Hon tar särskilt fasta på frågan om hur arbetarlitteraturen försöker göra arbetarna synliga:

Ett problem med att göra de osynliga synliga är den stora risken att hemfalla åt stereotyper och schablonbilder. En schablon är ett hålrum, ett ingenting som kan fyllas med färg för att om och om igen producera samma bild. Så småningom tar färgen slut och bilden blir allt blekare. Nilssons arbete visar hur arbetarlitteraturen alltid kämpat med denna problematik. Att reproducera är aldrig detsamma som att synliggöra.Palm skriver i ”Ett år på LM” att till och med den mest revolutionära litteratur kan bidra till skapandet av stereotyper om arbetarklassen. Han menar att de flesta missförhållanden är så grundligt upptäckta att vi vant oss vid dem; vi ser dem helt enkelt inte längre. Författarens uppgift är därför att skriva sig ut ur vanan, att uppenbara gamla problem på nytt och att undvika det trygga i nostalgi. Arbetarlitteratur handlar om att ge marginaliserade identiteter ansikten och därmed göra dem till något mer än schablonbilder.

Just detta – att arbetarförfattarnas klasspolitiska interventioner är av utpräglat litterär natur – är en av de saker jag var mest angelägen om att lyfta fram i boken. Därför är det roligt att det uppmärksammas.

För att läsa understreckaren, klicka här. 

Literature and Class recenserad i Tidskrift för Litteraturvetenskap

I Tidskrift för Litteraturvetenskap 2014:3–4 recenserar Johannes Björk min bok Literature and Class. Hans presentation och analys av verket är intressant och - i huvudsak - produktiv. En sak tycks mig dock märklig. Björk menar att jag och andra arbetarlitteraturforskare "suspenderar varje diskontinuitet mellan ekonomisk position, politisk subjektivitet och estetisk erfarenhet samt expressivitet". Kritiken påminner om den som Jaques Rancière riktat mot de socialhistoriskt inriktade arbetarhistorikerna. Men, jag är inte någon socialhistoriker, och jag delar inte deras syn på förhållandet mellan kultur och klass. Jag har i flera texter diskuterat det faktum att arbetarlitteratur ofta (av såväl forskare som läsare och, inte sällan, av arbetarförfattarna själva) ses som en produkt av arbetares livsvillkor och erfarenheter. I Literature and Class visar jag exempelvis att Folke Fridell och Kristian Lundberg gör författarens klasserfarenheter till en central förutsättning för skapandet av arbetarlitteratur. Min egen definition av fenomenet (som jag utvecklat i en rad publikationer under senare år) bygger emellertid inte på någon sådan kontinuitet, utan representerar snarare ett försök att bryta upp densamma. Som Björk själv påpekar har jag bland annat intresserat mig för "den förmedlande roll som kritiken i bred mening haft för formeringen av fenomenet arbetarlitteratur". Detta intresse är sprunget ur uppfattningen att arbetarlitteraturen inte bör förstås som en särskild sorts litteratur (exempelvis en litteratur som uttrycker arbetarklassens erfarenheter), utan som olika sorters litteratur som av olika anledningar vävts samman till en tradition.