Alakoski åt alla!

Idag utnämndes Susanna Alakoski till hedersdoktor vid Malmö högskola. Det är ett utmärkt val.
Intressant nog är det Fakulteten för Hälsa och Samhälle som föreslagit henne, med hänvisning till hennes engagemang i frågor om socialt arbete. Även detta är utmärkt, men jag anser nog att man bör betona att hon framför allt gjort en insats på detta område genom sin skönlitterära produktion.
I går höll Alakoski en föreläsning för studenter, högskolepersonal och allmänhet. Temat var "det sociala" och glädjande nog belyste hon det genom att prata om och läsa ur sina litterära verk.
Dessa verk läses också av studenterna på flera utbildningar vid Malmö högskola. Under frågestunden efter föreläsningen framkom det exempelvis att Svinalängorna används både på Hälsa och Samhälle och på Lärande och Samhälle.
Litet smolk i min glädjebägare är det dock att den – vad jag vet – inte läses av studenter på min egen fakultet, Kultur och Samhälle (med undantag för min nätkurs om arbetarlitteratur, som dock verkar ha hamnat i malpåse för tillfället). Vi undervisar ju bland annat om migration och genusfrågor, som ju i allra högsta grad tas upp till behandling i Alakoskis författarskap.
Dessutom borde det ju vara vi som är högskolans experter på kultur, inklusive litteraturen. Men det faktum att vi ställt in antagningen till kurserna i litteraturvetenskap tyder väl på att vi inte vill vara detta.
Jag menar dock att litteraturvetenskap behövs på Malmö högskola, bland annat för att vi ska kunna använda oss av Svinalängorna och annan skönlitteratur i undervisningen. Man kan nämligen inte bortse från att det Alakoski har att säga om samhället faktiskt sägs i litterär form, och att litteraturvetenskapen tillhandahåller de redskap man behöver för att kunna få ut så mycket som möjligt av skönlitteraturen som ett pedagogiskt redskap.
Dessutom är det naturligtvis märkligt att högskolan å den ena sidan gör författare till hedersdoktorer och å den andra sidan inte vill forska och undervisa om skönlitteratur.
I sin föreläsning berättade Alakoski att det är litteraturen som lärt henne att tänka. Hon hävdade också att bildning (och folkbildning) är någonting av det viktigaste som finns.
Jag menar att detta är goda argument för att satsa på skönlitteraturen på högskolan. Utöver att tematisera de ämnen som studenterna studerar kan skönlitteraturen nämligen hjälpa oss att utveckla vårt tänkande. Att läsa en roman eller en dikt innebär exempelvis att man (åtminstone delvis och för en stund) underkastar sig andra perspektiv än det egna och att man möter tankar och idéer som kan vara radikalt annorlunda än de man vanligen kommer i kontakt med, och detta är själva utgångspunkten för att vi ska kunna tänka stort. Dessutom innebär kulturell bildning att vi dras in i en dialog med det som människor tänkt, känt, funderat över och diskuterat under lång tid på olika platser.
Alakoski borde läsas av alla studenter. Och studenterna borde också läsa Homeros, Herodotus, Sofokles, Dante, Petrarca, Shakespeare, Montaigne, Rabelais, Balzac, Victor Hugo, Dickens, Gorkij, Brecht, Moa Martinson, Maja Ekelöf, Aino Trosell, Maj-Gull Axelsson, Jenny Wrangborg eller några av de hundratals andra författare som både har någonting viktigt att säga om världen och som lyckats hitta spännande former för att säga det.